Flärdskrivaren

Stel och öm i kroppen. Begynnande huvudvärk. Allmän olustkänsla. Det här är inte min dag.

Om ett par månader firar jag tio år i Göteborg. Under den tiden har jag hunnit flytta en gång, men jag har varit min arbetsgivare trogen. Jag har stannat på samma plats även om jag bytt både lokaliteter och arbetsuppgifter flera gånger om. Dessutom är det den plats, den arbetsgivare, jag stannat längst hos.

Mycket har hänt, samtidigt ingenting, under detta decennium. Jag tror att när man blickar tillbaka över en längre period så ser man inte att något speciellt skulle hänt. Men jämför man dag 1 med dag 3 650 så finns där skillnad. När man sedan tänker efter en stund så kan man göra nedslag i enskilda händelser som hänt under dessa tio år och som kan anses vara signifikanta.

Någon samanfattning tänker jag inte göra. Däremot finns där några andra reflektioner att göra kring detta faktum att jag för tio år sedan bosatte mig i en stad 30 mil från mitt ursprung. I en stad jag aldrig tidigare besökt. Där jag sade upp lägenhet och arbete innan jag hade något konkret (inte ens något diffust) i Göteborg. För jag får en fråga som är ofta förekommande: När ska jag rycka upp bopålarna igen och finna mig ett nytt geografiskt läge i landet?

Varför jag får frågan vet jag inte riktigt. Jag ser inte riktigt att jag startat en trend (som ovan?) genom att ha för vana att flytta då jag endast gjort det en gång. Beslutet som låg till grund då var flera och inga av de bakomliggande orsakerna föreligger i dag. Jag befinner mig i en stad jag trivs i. Jag har ett arbete jag uppskattar. Jag har inrättat ett liv här.

Då, för tio år sedan, stämde allt. Allting "was meant to be". Det var ett lätt beslut. Och allting föll på plats som något självklart. Vad som skulle krävas för att en likartad situation skulle uppstå i dag är lite oklar för mig. Det jag kan känna är ett motstånd vid tanken på att behöva lämna det jag så omsorgsfullt byggt upp. Jag har skapat mig ett liv.

Om man leker med tanken att jag skulle lämna Göteborg kan jag bara konstatera att om jag skulle få en ny arbetsgivaren inom min profession, skulle jag degraderas till något jag inte vill gå tillbaka till. Och avancera eller något likartat? Det finns inte.

En av frågorna jag brukar få är vilken annan plats i Sverige jag skulle kunna tänka mig att flytta till. Jag har alltid sagt att jag aldrig mer vill tillbaka till Skåne trots att det är mitt usprung och att jag bodde där i 30 år. Jag har ett djupt motstånd i mig gällande Skåne även om jag kan sakna vissa miljöer. Det är mentaliteten jag inte vill återkomma till. Kanske den ändrats i min frånvaro till det bättre? Ändå känner jag det inre motståndet. Men om jag skulle återvända till Skåne, skulle jag nog välja... Nja, jag vet inte. Malmö eller Helsingborg, trots att jag tycker att det är enormt tråkiga städer.

Andra delar av landet då? Nej, jag vet inte. Stockholm är den tråkigaste staden jag vet. Alla snabbvisiterna anser jag som för långa. Nästintill plågsamma. Landet består av många städer, jag har ännu inte hittat någon plats som jag kan se som en framtida vistelseort. Och jag söker inte heller en sådan plats.

Jag vet faktiskt inte vad som skulle locka mig till att överge det som jag kallat ett hem nu i tio år. Det som hände för tio år sedan... Jag har svårt för att förklara det, men det var en del av min reningsprocess. Där jag exkluderade sådant som tyngde mig i form av relationer, åsikter med mera. Samtidigt blev jag äntligen självständig, vuxen, fick ett egenansvar och ett egenvärde. Så man kan säga att jag fann mig själv, hel, i Göteborg. Jag är rädd att förlora något av det om jag försökte finna mig en ny plats i tillvaron. Jag vill inte bli någon annan än den jag är i dag. Här är jag sann - mot mig själv, i bloggen, i Göteborg.

Tror minsann att jag behåller dagen för mig själv.

Utan att svära på det, så tror jag att jag haft dator sedan 1996. Ja, om man då inte räknar med den Commodore 64 som jag hade under tidigt 80-tal. Därför kan man tycka att det är anmärkningsvärt att jag först nu, fjorton år senare, har införskaffat ett datorbord. Jag måste erkänna att jag tycker att alla datorbord som finns är otroligt fula.

Två frågor uppstår.

1. Vad har jag haft mina datorer på tidigare?
2. Varför skaffar jag ett datorbord nu?

För att svara på fråga A: Första året använde jag ett gammalt köksbord. Samma köksbord som jag fick mina blöjor bytt på.

I dåvarande lägenhet (1996 = fyra lägenheter sedan) hade jag inte plats med dator på skrivbordet i sovrummet, utan fick i vardagsrummet ställa upp datorn på det gamla köksbordet i ett hörn. När jag sedan flyttade fick jag plats med alla mina skrivbord (har tre, beroende hur stor lägenhet jag för närvarande har varierar antalet skrivbord). Men nu är det dags att göra sig av med skrivborden helt och det gamla köksbordet är sedan länge borta.

För att svara på fråga B: Svaret gav jag ovan. Skrivbordet där jag har datorn ska bort. Av utrymmesskäl. Jag har 80 cm över till mitt förfogande och där ska det nya datorbordet stå. I princip på samma plats där datorn står i dag. Skillnaden är att jag ska flytta på en bokhylla (som tar skrivbordsplatsen). Anledningen till att bokhyllan ska flyttas beror på att jag vill ha bättre plats kring min säng då det är väldigt trångt i sovrummet. Och på den vägg bokhyllan stod mot ska jag hänga upp en tavla jag haft nedpackad i fyra år. Tavlan är typ 3 x 2 meter.

Det har fått fyra år sedan jag flyttade in i nuvarande lägenhet. Precis som i min förra bostad så tar det år innan jag blir färdig till att iordningsställa. Alla tavlor är inte uppe än. Alla lampor är inte upphängda än. Att det går så långsamt beror också det på två saker: a) jag behöver fysisk hjälp, samt b) jag har bara tid när jag har semester. Jag är en strängt upptagen man.

Som snart har en ny datorplats här hemma. Frågan är vilken av mina fem datorer jag ska placera på nya bordet?

En stund till mitt förfogande. Då ska jag försöka tvinga fram en daglig uppdatering av bloggen. Det känns... tvunget... hämmande... Ja, allt annat än inspirerande.

Nu börjar jag dra upp planer för min semester. Jag tror minsann att jag ska åka till Ikea någon dag. Gärna en hutlöst varm dag så jag slipper trängsel i varuhuset. Inte för att jag behöver något på Ikea, men det kunde vara intressant. Kanske jag skulle komplettera Kompis med en Bästis? Kompis är kisses gosedjur som hon bär runt på. Bästis är i en serie där jag är intresserad av en kattsäng.

Gazzy behöver en kattsäng. Som det är nu ligger hon överallt då hon inte har någon fast sovplats. Det som är återkommande är dock min ena skinka som hon gärna sover på nattetid (jag ligger på magen). Men det skulle nog vara mer värdigt för henne att ligga i en egen kattsäng än på min skinka.

Lyckligtvis fick jag en arbetshelg som gjorde att väntan inte kändes så lång. I dag kom säsong 3-5 av Star Trek Voyager och jag fick bege mig till postutlämningen. Jag brukar aldrig gå dit. Jag brukar ta flärdtjänsten från jobbet direkt till postutlämningen för att slippa backen som ligger mellan oss och bostaden. Tvyärr så 1) jobbar jag inte på några veckor, samt 2) flärdtjänst får inte ske inom stadsdelen (en dum regel kommunen har).

Det är inte långt till postutlämningen. Men uppförsbacken är hemsk. Inte särskilt brant eller lång, men problematisk. Jag har falltendens bakåt när jag går uppför en backe. Av någon anledning kan jag inte skjuta tyngdvikten framåt när jag går uppför. Utan kryckan hade jag fallit baklänges och den risken finns även med en krycka. Men vad är alternativen? Ingen annan kan lösa ut mina paket. Det har postutlämningen gjort klart för mig, att det fungerar inte ens om mitt ombud har min legitimation och en fullmakt med sig. Taxi (inte flärdtjänst) är också lite overkill. Kostnaden blir hög trots 200 meter.

Nåja. Det var behövligt att jag fick mina dvd-boxar. Med risk för liv och hälsa trotsade jag geografin.

En sak kom jag tänka på. Byråkratin jag brukar beskriva i bloggen är där ingen som tror på när jag återberättar det för andra. Andra som har erfarenhet av kommunen. Tydligen är det bara jag som råkar ut för paragrafryttare. Och frågan är om andra kan skicka ombud till sin postutlämning och få med sig paket därifrån?

Nigeriabreven tar märkliga uttryck.

I det senaste mejlet får jag frågan om jag är död. De förutsätter det om jag inte mejlar tillbaka. Mejlar jag inte tillbaka kommer min fond på 6½ miljoner dollar att tillfalla en man som kontaktat banken och sagt att han är min bror och har rätt till min förmögenhet då jag är död. Så banken undrar nu om jag lever. Banken finns i London och mannen som försöker komma åt min förmögenhet bor i Indonesien.

I ett annat mejl från i dag får jag frågan om jag är död. Nu är det en god vän i Nigeria som vill ha ut min förmögenhet från banken i New York. Det man undrar över är om jag ingått ett avtal med denne vän. Om jag vill vara så vänlig att mejla mina kontodetaljer.

I ytterligare ett mejl undrar man om jag behöver pengar. Jag kan få låna till låg ränta och få pengarna inom tre dagar. Var vänlig svara! säger de. Ingen avsändare, bara en anonym mejladress.

Några andra mejl får jag inte.

Trots sen anmälan hoppas jag komma in på fortsättningsutbildningen i höst. Jag har i dag kontrollerat vad som gäller.

Ht/vt 2009/2010
Hittills har jag klarat av 22½ poäng av 30. Jag behöver bara ha godkänt 15 poäng för att få läsa fortsättningen. Så den biten är avklarad.

Ht/vt 2010/2011
Fortsättningen på 30 poäng behöver jag inte fullfölja. Det räcker att jag läser de första 15 poängen. Anledningen är att en tidigare utbildning tillgodoräknas. Jag anses ha läst klart fortsättningskursen redan efter halva tiden. Det betyder att jag inte behöver studera vt 2011.

Ht/vt 2011/2012
Kandidatuppsats! Totalt sett ska man ovan vara godkänd 45 poäng. Det betyder att jag bara behöver klara 7½ poäng (en av tre återstående tentor).

Det känns märkligt att jag inte behöver lägga ner så mycket krut till för att vara behörig till att skriva en kandidatuppsats. Det känns överkomligt. Och nu är jag på g efter att ha läst ett år. Men kommer jag inte in i höst blir allt förskjutet ett år. Det känns jobbigare än att läsa ännu en termin. Vi får väl se hur det blir med det hela. Och jag har redan ämnet för kandidatuppsatsen klart...

I åtta dagar har jag varit hemma hos Gazzy. I dag påbörjade jag min arbetshelg. En väldigt glad kisse mötte mig i kväll, men hon har protestkräkts under dagen. Ett skönt (?) bevis på att jag varit saknad.

Ibland får jag för mig att jag är blåögd.

Men jag är tveksam. När jag försöker hämta min ögonfärg i PaintShop får jag bara fram olika gråa nyanser.

Dagens riv-ut:

Ingen skulle sakna mig lika snabbt om jag inte kom hem efter jobbet. Jo, kissen men hon skulle nog inte aktivt ringa polisen och efterlysa mig.

Ovan är något jag är väl medveten om när jag ensam arbetar helg. Det är väldigt sällan jag ser någon alls på jobbet när jag arbetar helg. Detta faktum gör att jag alltid har med mig två telefoner in på toaletten (säkerhetsåtgärd - en telefon kan lägga av). I värsta fall är där ingen på jobbet under en hel vecka och jag litar inte på dörrar eller deras låsanordning. Särskilt inte jobbets. Vi har haspar också på utsidan av dörrarna som kan falla ner i läge och spärra dörren utifrån.

Detta är paradoxalt också en säkerhetsåtgärd. Där finns inga patientlarm på toaletterna och för att inte patienter ska förirra sig in på dessa personaltoaletter utan larm, så har man satt haspar på dörrarna (gissa på vems förslag - oui, petit moi!). Och det är vanligt att man blir inlåst. Någon rycker i dörren, den är låst då det är upptaget, automatiskt lägger man på haspen utan att tänka sig för. Det sitter i ryggmärgen att efter att man tagit i handtaget (när man lämnar toaletten och stänger dörren) så ska haspen också läggas på.

Skillnaden är att man vardagar kan banka på dörren tills någon kommer och hjälper en ut. Det är värre helger. Telefon är inte så dumt att ha med sig.

Har jag inte semester? Nej, jag hade sista semesterdagen (period 1) i går. Och jag har en arbetshelg framför mig. I min ensamhet. Och med telefoner med mig vid toalettbesök.

Varför tänkte inte kvinnan ovan på samma sak?

Dagens riv-ut:

Till mitt försvar: Det är ju så varmt...

Nej, det var inte jag som blottade mig. Inte har jag heller sett någon blottare. Åtminstone inte på 20 år men då tror jag att det var en gammal dement farbror som inte visste riktigt hur man klär på sig ordentligt.

Detta jäkla torg! Men de verkar ha fått bukt på A-lagarna som brukar dra ner byxorna och skita på kullerstenen.

Jag förmodar att gårdagens händelse kan illustreras med en bild jag tidigare haft här. Man är ju barnvänlig...

Det är tisdag i dag. För elva år sedan var det också en tisdag. Och precis som i dag bloggade jag för elva år sedan. Då beskrev jag min dag som långtidssjukskriven, vilket i sig kanske påminner om hur det är att ha semester i dag. Eller?

Jag förstår inte vart dagarna tar vägen. Man hinner ju inte gnugga sig i ögonen på morgonen (kl 10.30), förrän det är kväll och dags att lägga sig (kl 02.00). Av någon anledning så trodde jag att det var drygt att gå långtidssjukskriven. Men icke! Trots att jag inte orkar så mycket fysiskt så går tiden. Pular med datorn, kollar teven (CNN), kollar datorn, spanar in TV3 (Våra bästa år), läser mejlen, läser text-TV, skickar mejl, tittar på Nyhetstecken (teckenspråk - fascinerande), uppdaterar dagboken, följer Rapport, ICQ:ar osv... :-) Min dag i ett nötskal? Nja, inte riktigt... Jag är ofta ute hos lilla mor som har villa och trädgård.

Nej, jag har backat dygnet två timmar jämfört med för elva år sedan. Natt är det hos mig mellan midnatt och kl. 08.

Fixar med datorn gör jag aldrig. Jag surfar nätet, läser rss-flöden, följer vad som händer på Facebook och bloggar. ICQ har jag inte installerat och använder inte ens Messenger. Mejl skickar jag inga då jag inte får något mejlprogram att fungera. Jo, programmen fungerar säkert men Telias och webbhotellets mejlinställningar fungerar inte för utsändande mejl.

CNN hade jag gärna tittat på om jag hade haft det i mitt kabelutbud, men kanalen blev jag av med i och med flytten till Göteborg för tio år sedan. Våra bästa år följer jag fortfarande men ligger någon vecka back så jag inte slaviskt tittar på det dagligen (spelar in cirka tre veckor för att sedan snabbspola igenom). Över huvud taget tittar jag väldigt lite på tv - jag spelar in på dvd som jag sedan tittar på vid tillfälle (sena kvällar/nätter). Däremot så brukar jag läsa på text-tv.

Även om min dag inte riktigt ser ut som för elva år sedan, så är sig det mesta likt. Dator och tv finns kvar i mitt liv, men inte i samma utsträckning. Men jag tror att det var då, för elva år sedan, som jag integrerade tv och dator i mitt liv. Då väldigt intensivt, numera... en del i allt annat.

En sak ger mig ångest. Jag har inte varit hemma hos ömma modern på över fyra år. Anledningen är att jag inte får kattvakt. Jag har fiskat rejält efter detta utan framgång. I princip har jag frågat alla jag stött ihop med under åren, men ingen är intresserad. Och märkligt många är kattallergiker?

På tal om katt. Gazzy har mått dåligt i värmen under ett par veckors tid. Hon är sjuklig av sig och vi lider båda av värmen. Som hon mår nu kan jag inte lämna henne även om en kattvakt mirakulöst nog skulle uppenbara sig.

Mitt semesterskägg kliar men jag vägrar raka mig. Dels vill jag se hur grått det blivit, dels vill jag ha det som ett 10-årigt minne nu när jag ska ta nytt körkortsfoto.

Grått eller vitt. Jag kan inte avgöra riktigt vilken färg mitt skägg fått. Det betyder väl att det är vitt eller väldigt ljust grått. Jag fascineras över åldrandet och hur lite man själv märker av det. Okej, jag märker ju själv att jag inte kan vara tyst när jag reser på mig utan att stöna till över de stela lederna. Om nu det är ett ålderstecken eller ett sjukdomstecken vet jag inte. Åtminstone fanns det inte där för fem år sedan, detta stönande.

För ett år sedan hade jag en grå/vit strimma i skägget längs med ena mungipan nedåt hakan. Den strimman är nu borta och hela hakan är vit (nja, kanske mer salt och peppar/salt - vitpeppar - jag har/hade blont skägg). Ett helskägg kan ge en tydligare bild utav bortfallet pigment.

Om en vecka hade jag tänkt gå till fotografen för det där körkortsfotot. Skäggig.

Det är nästan augusti. Snart är den underbara hösten här, följt av den lika underbara vintern. De två årstider som gör att jag trots allt nästan uthärdar värmen. Samtidigt känns det lite märkligt att det nästan är augusti. Officiellt har jag min första semesterdag i dag. När jag åter är i ordinarie tjänst är det nästan september. För min del betyder det rivstart. Då är allt normalt igen och det är då jag brukar gå in i ms-väggen. Först bryts jag ner av den hemska värmeperioden, sedan ska jag fungera normalt i jobbet. Det är då jag brukar gå in i mina ms-skov. Det är alltid obehagligt att veta om detta och samtidigt inte kunnat göra något åt det.

Ändå. Hösten är snart här och det överväger allt.

Melodifestival och Eurovision. Jag har verkligen tappat sugen vad gäller detta efter år av överexponering i antal program i tv. Nio sändningar per år plus inför-program och eftersnack med tyckarpaneler i tv-soffor och så vidare.

Av en händelse råkade jag dock se vad jag skrivit i mars.

Hur det går i ESC och Oslo? Ointressant, men hur bra jag än tycker att Anna är så misstänker jag att vi åker ut i semin. Jag tror nämligen inte att det är som i Sverige med ett balladår. Förmodligen vinner en halvupptempolåt i moll.

Hm. Det var ju en intressant iakttagelse. Särskilt med tanke på att jag inte såg några andra länders bidrag förrän direktsändningarna från Oslo. Ballader, märkliga sådana, fanns där dock. Men...

Vad var det jag sa!

Kanske jag också är så blasé på schlagern då det blivit så förutsägbart.