Flärdskrivaren

Drygt ett år senare kommer fortsättningen på Raderat.

Jag var ett barn då jag var mellan 20-29 år (1990-1999). När jag nästan var 19 år hade jag redan tagit steget ut i vuxenlivet, men regraderade av rädsla. Det var då jag blev hämmad. Rejält hämmad. Mina steg ut i vuxenlivet sågs inte med blida ögon, för att uttrycka det snällt. Jag flydde hemifrån. Jag flyttade inte, jag flydde.

Följande år fanns hoten där, jag kände mig (var nog mer än så) förföljd, kontrollerad. Vardagen fungerade även om jag aldrig var riktigt närvarande. Jag var ett skrämt barn.

Det kommer alltid en tid då man måste möta sina demoner. Min knuff var att få ms. Då särskådar man sig själv. Där finns en skärseld och den tar man sig igenom. Vem vill brinna för evigt?

Nu när jag tagit mig igenom det hela så verkar inget stoppa mig. Jag känner inga begränsningar. Jag tillåter inga begränsningar. Om jag en gång var hämmad så får nu inget hämma mig. Kanske det är därför jag inte kan ta det lugnt så som jag uppmanas just med tanke på ms.

Även om jag vet vem jag är och vilka förutsättningar jag har, så vet jag inte riktigt vad jag vill. Allt! Därför får jag ingen struktur på min tillvaro trots allt.

Men stora delar av 90-talet är raderat. Men har man nu passerat 40 så kanske det är dags att blicka framåt och inte bakåt? Jag har lärt mig av historian.

Vad gjorde jag i dag för fem år sedan? Vad gjorde jag i dag för tio år sedan? Enkelt! Jag bara går in och kikar i mitt bloggarkiv och finner ut att jag... Va? Ingenting?! Var någon märklig anledning så har jag hoppat över den 3 jul 2005 och 2000. Jag har inte för vana att hoppa över någon dag.

Kanske det var dagar som denna. Plus 30 grader varmt ute, och nästan lika varmt inne. Som bekant är sommaren, och då särskilt sommarhetta, min nemesis. Kroppen är domnad, smärtor i hela lekamen, ostadighet och skakighet. Jag har alltid hört att med ms så tål man antingen värmen väldigt bra eller väldigt dåligt. Jag infår i sistnämnda kategori. Hur man reagerar rent fysiskt när man mår dåligt av värme, är förmodligen väldigt individuellt. En tanke som korsade sinnet i dag var att värmen kanske gör att jag upplever tidigare skador mer påtagligt. Det jag känner igen i symtomen, som ändock är lindriga jämfört med ursprunget, är min förlamning. Det är kanske också därför jag står ut med alla fluktuerande symtom utom just dessa som uppkommer vid väldigt varmt väder. Jag påminns om min förlamning. Som kan återkomma om än tillfälligt (i typ några månader).

Vad tänker jag om detta? Vad tycker jag om detta? Tja, det är livslångt. Det är bara att acceptera även om jag nu efter 11½ år börjar tröttna på det så smått. Istället för att tänka på att det kunde varit bättre, så ska man tänka "det kunde vara värre". Man får se det positiva i det negativa.

Två andra spår angående sommarvärmen: Min bältros kliar till vansinne i värmen. Min migrän är ständig följeslagare av både sol och värme.

Vintern försvann för snabbt. När det är minusgrader kan jag röra mig, har känsel i kroppen och kan till och med springa några meter innan de myelinavskalade nerverna protesterar.

Nej, jag har inte ändrat uppfattning vad gäller Brokeback Mountain. Den är dryg och våldsam. Men någon annan får gärna förklara storheten med filmen.

Det blir nog ingen dvd-maraton i sommar. Åtminstone inte i det format jag kört med senaste åren. Jag brukar köpa kompletta säsonger av tv-serier på dvd för att titta på sena sommarkväller/-nätter när det är för varmt för att sova.

Av någon anledning så kom jag av mig redan förra sommaren. Jag har Battlestar Galactica som jag inte sett och som inte längre lockar. Annars, om man räknar åren bakåt, så har jag sett/köpt Lost (1-4, ska köpa resten när de kommer), Sopranos (1-5?, sista säsongen inte köpt), Alias (komplett), Millennium (komplett).

I sommar blir det inga tv-serier. Det blir istället långfilmer. Och vad man kan kalla för två miniserier. Min inköpslista för maj, juni och juli:

Babels hus (svensk serie)
Sicko
Tracys hämnd (miniserie)
Batman - The Dark Knight
Brokeback Mountain
Benjamin Buttons otroliga liv
Pan's Labyrinth
Barnhemmet

Vad ska jag säga? Vad kan jag säga?

Babels hus: När debatten gick hög kring svensk ineffektiv och opersonlig sjukvård sent 70-tal/tidigt 80-tal, kom denna kritiska tv-serie. För mig är det ett tidsdokument, ett viktigt sådant.

Sicko: Michael Moores kritik mot amerikansk sjukvård, nyligen visad på tv. De har visst en patetisk sjukvård i USA. Men jag måste säga att det inte är privatiseringens fel. Det är ett politiskt rävspel som jag inte tror skulle vara möjligt här p.g.a. vår offentlighetsrätt.

Tracys hämnd: Jag har läst Sidney Sheldons bok. Jag har sett miniserien förr. Varför väljer jag att köpa denna gamla 80-talsserie? Jo, för att jag under alla år kommit ihåg och fortsatt beundra CCH Pounder.

Batman - The Dark Knight: Nummer två i senaste Batmanversionen. Jag samlar på superhjältefilmer som en nostalgitripp efter att ha varit serietidningssamlare en gång i tiden. Frågan är - är Läderlappen en superhjälte per definition? Han saknar ju superkrafter.

Brokeback Mountain: Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag är inget stort fan av den här filmen. Den slank med i inköpskorgen i något erbjudande. Men jag ska se den på nytt och se om jag ändrar uppfattning.

Benjamin Buttons otroliga liv: Mest av en impuls köpte jag denna film och har faktiskt sett den i dag. Brad Pitt är en ojämn skådespelare då han är för mycket Brad Pitt. Men denna film var helt otroligt bra om än enormt sorglig. Synd att Tilda Swinton inte hade en större roll. För mig är hon det bästa som hänt sedan Meryl Streep försvann i Mamma Mia-träsket.

Pan's Labyrinth: Jag blev rekommenderad denna film. Thriller och mystik?

Barnhemmet: Rekommenderades i samband med filmen ovan. Skräckfilm på spanska?

Man kan väl säga att det är gott och blandat? Sommaren är räddad.

Det här får saven att rinna till.

Jag har äntligen funnit blyertspennor! Och det var inte lätt. Som jag letat! Märkligt nog så fann jag några på Ica, längst in i butiken, längst bak i hyllan, bakom andra pennor (icke-blyerts). Hela tre förpackningar, men jag köpte bara en. Övriga blyertspennor fann jag i en klädbutik(!) bland leksaker(!). Snabbt roffade jag åt mig några förpackningar. Även de glittriga. Det gäller att passa på. Frågan är om jag köpt tillräckligt. Hur länge klarar man sig med 23 blyertspennor? Är det overkill?

Förresten. Jag använder aldrig blyerts. Bara i tentasalen och där har man aldrig tillräckligt många som är vassa nog att skriva med. Man har ju liksom inte riktigt tid med att sitta och vässa pennor när man skriver tenta på tid.

Nu gäller det bara att jag kommer in på universitetet igen. Mitt pennskrin är redo.

Det kom som ett brev på posten. Ja, det kom som ett brev. En begäran om att jag ska förnya körkortet inom två månader. Det känns lite jobbigt för då måste jag ju fotograferas och alla vet ju att jag inte är... eh... en linslus... Det är besvärligt att behöva gå till fotografen. Då måste jag in på framsidan av huset. Ja, alltså. Fotografen finns i våningen under mig, men min dörr är mot innergården, fotografens ut mot torget. Jag får alltså gå den långa vägen runt hörnet för att komma till framsidan av mitt hus.

Sedan måste jag träna på namnteckningen. Hur ska jag skriva? Vilka namn ska jag ha med? Hur ska jag kunna skriva så smått att det håller sig inom textrutan?

Dessutom vill de att jag klistrar fast fotografiet. Det kräver klister. Har jag klister? Måste jag blanda klister själv? Har jag mjöl hemma till det?

Ser ni så jobbigt det är att förnya sitt körkort! Men jag har ingen annan legitimation. Och körkortet behöver jag när jag tar över ratten i flärdtjänstbilen när chaufförerna inte kan skilja på höger/vänster, gas/broms och blinkers/vindrutetorkare. Åtminstone tror jag att jag behöver körkort vid dessa tillfällen. Om inte annat så för att någon alls i bilen ska ha ett körkort.

Plötsligt har stiltje infunnit sig på jobbet. Allting är till häften. Det gör att jag känner mig stressad, men samtidigt tror jag att jag är mer uppsluppen, social och skämtsam än vanligt. Att vara stressad eller känns sig stressad - det är verkligen två helt olika saker.

Och sedan kom jag inte på mer att skriva i dag.

Manlig hud- och hårvård förekommer. Särskilt inför en ny arbetsvecka.

Jag har aldrig uppskattat att behöva raka mig. Men jag vägrar rakapparat, så det blir med hyvel. Max en gång per vecka.

Efteråt är det självklart att smörja in sig. Glansig och len hud. I någon timme, för sedan tar skäggväxten över igen. Kanske inte i pannan, men jag har torr hy där.

Resultatet blev ganska lyckat. Åtminstone i motljus utan blixt. Så som man alltid bör möta mig.

Men jag är besviken över följande som jag ser som falsk varudeklaration.

Hur mycket jag än shamponerar min skalp så blir där aldrig något "wild hair".

Ska det aldrig bli måndag?!

Nåja, jag kan ju sitta och titta på bilden, och längta, drömma mig bort... eller dit menar jag.

Under några veckor kan jag med gott samvete släppa studielitteraturen som ständig följeslagare. Istället skiftar jag över till skönlitteraturen och ljudböcker i form av mp3:or.

Det svåra är att finna något intressant att lyssna till. Jag tror dock jag funnit ut vad jag ska lyssna på de närmaste veckorna. Theorins böcker. Sedan några timmar lyssnar jag till debutromanen Skumtimmen.

Jag är medveten om att de flesta redan läst Theorin och att jag är lite sent ute. Nu är det så att jag av princip inte läser svenska författare, inte ser svenska filmer, inte ser svenska tv-serier o.s.v. Som jag sagt tidigare så anser jag att det svenska kulturlägret under många år lidit av Bergmanångest. Detta är något jag börjat omvärdera efter att förra sommaren läst/lyssnat till Stieg Larssons Millenniumtriologi.

Hittills är jag inte besviken över mitt val av sommarläsning.

Tidigare i dag skrev jag ett inlägg med namnet Pennaliteter. Detta var ett ord jag hittade på då jag inte kunde googla fram det. Jag ville se lite hur snabbt jag skulle dyka upp på Google. Vad fann jag nu?

En annan sajt fick en högre placering. En sajt som kidnappar andra bloggares texter om man nämner skrivare i sina inlägg. Jag tycker detta är ganska fult och väldigt meningslöst.

Dagens Bitch Slap till Skrivarfarg.se.

It has been years since I wrote anything in English in my blog. One of the reasons is of course that English isn’t my native language; therefore I’m not very good at it.

I suppose visitors of my blog have the possibility to translate my page through Google Translate (not a very good translation though) if they’re curious of what I’m ranting about.

Just by writing the above I feel inhibited. I really don’t know what to say. Maybe it’s easier to let my foreigner readers to translate my Swedish into any other language.

I tidernas begynnelse, innan personaldatorer fanns i varje medborgares hem, kunde man skriva med något som hette penna. Med denna penna, som man höll i en hand, gick det bra att skriva på papper. Papper som i dag kommer ur skrivare, fanns i något som hette block. Dessa block kunde vara linjerade eller ha ett rutmönster.

Pennor fanns i olika utföranden. Tuschpennor. Kulspetspennor med bläck. Blyertspennor. Det fiffiga med blyertspennor var att man lätt kunde radera, med ett radergummi, eventuell felskrivning på papperet. Nackdelen var att spetsen snabbt blev avtrubbad, och då fick man vässa pennan. Kniv var nödvändigt för detta, men det fanns en uppfinning som hette pennvässare. En liten behållare som innehöll ett miniskär och som samlade upp de täljda träspåna.

Utvecklingen gick framåt för blyertspennan. Plötsligt fanns pennan i plast/metall där man kunde lägga i blyertsstift. Dessa pennor behövde aldrig vässas. Man bara kompletterade med nya stift när blyertsen tog slut.

Ändå måste jag säga att jag föredrar blyertspennan framför stiftpennan. Där är bara ett problem...

JAG HAR I ÖVER ETT ÅR LETAT EFTER BLYERTSPENNOR UTAN ATT FÅ TAG I NÅGRA!

Är jag så omodern att inga blyertspennor längre tillverkas? Är efterfrågan så låg att butiker inte längre köper in blyertspennor (alternativt, inköpspersonalen är ung och känner inte till blyertspennor)?

Ännu hopplösare är det att få tag i förlängningspennor till nedvässade blyertspennor.

Finns det någon mer än jag som använder blyertspennor? Hur får man tag i dem? Kan man på något sätt smuggla in dem i landet? Eller vad krävs?

Nä, nu är jag så uttråkad att jag kan tänka mig att läsa en Kittybok. Hm. Kanske jag skulle göra det?

Ibland saknar jag intryck från dagen som gått. Jag ser inte händelserna som utgör vardagen. Just i dag mindre än vanligt. Nu är jag inne i en period av konstant huvudvärk (tack solen!). Detta i kombination med arbete gör mig utmattad. I dag så utmattad att jag slutade 1½ timme tidigare, åkte hem och somnade i två timmar med Gazzy på min rygg.

Kvällarna känns märkligt tråkiga efter arbetsdagarna. För trött. Samtidigt är det väl vila för mig nu i några dagar, för från och med midsommarhelgen måste jag börja läsa in en tenta som jag har i augusti. Lika bra att vara tidigt ute så jag inte behöver läsa alla semesterdagarna när de väl kommer. Som sagt (i går) så har min semester blivit förskjuten med en vecka vilket också innebär att min sex veckor endast blir fem veckors ledighet. Och med tre arbetshelger under semestern istället för två. Eftersom semestern krymper innan den ens börjat så måste jag verkligen börja plugga redan nu. Trots allt - två månader går snabbt.

Fortsättningen på datorstrulet på jobbet: I dag kom jag inte in på datorn igen. Den hade låsts av administratör och det gick inte att forcera ens genom att bryta strömmen. Nå, men jag har fått fler datorprogram i dag, men inte allt. Nu kan jag åtminstone arbeta när jag är på jobbet. Om inte solen bländar mig, ger mig huvudvärk, skickar hem mig och bäddar ner mig med Gazzy på min rygg.