Flärdskrivaren

Det kom ett brev. För andra gången på en vecka har jag fått ett personligt brev. I pappersformat.

Ärligt så har jag ofta tänkt på varför jag inget hört. I dag fick jag alltså förklaringen efter 5½ års väntan. Jo, det är så att jag förekommer som ett intervjuoffer i en doktorsavhandling, och nu var den publicerad. Hela eftermiddagen och kvällen har jag suttit och läst (i dag uppehåll med 30-dagarsutmaningen) avhandlingen som är drygt 300 sidor. Ja, jag är inte färdig än. Däremot så fann jag ganska omgående att jag citerats "anonymt". Som källa är jag anonym men har vid varje citat fått en bestämd (enhetlig för mig) beteckning. Mitt första citat gör mig inte särskilt anonym då jag sa något som jag brukar säga i alla sammanhang. Därför måste jag nu läsa igenom hela avhandlingen för att se vad mer jag sagt. Visar det sig att jag inte sagt några dumheter så kanske jag kan länka till avhandlingen som är väldigt intressant.

Varför skulle jag ha sagt något dumt? Jo, vid tiden för intervjun befann jag mig i någon slags kris och kanske inte sa så genomtänkta saker. Det är därför denna intervju aldrig lämnat mitt medvetande under de 5½ år som gått.

Även om jag sagt något dumt och väljer att inte länka till avhandlingen så kommer den att bli allmänt känd och läst av många p.g.a. sitt innehåll. Och då är jag inte anonym längre, trots att mitt namn aldrig figurerar i textmassan.

Än så länge känner jag en viss oro. Kanske det blir bättre när jag läst hela avhandlingen från början till slut.

Plötsligt inser jag att Gud är mig väldigt nära.

- Gud, vad jag är trött!
- Gud, vad jag är varm!
- Gud, vad jag är stressad!
- Gud, vad missbrukar Ditt namn!

Faaan... Och jag som inte är religiös...

Ännu en dag i 30-dagarsutmaningen. Dagen i dag. En sådan dag.

Dag 25: Din dag, utförligt beskriven.

Nja. Utförligt vet jag inte. Och det återstår dessutom 3½ timme av denna dag. Men okej!

Klockan ringde 04.45. Det betyder i teorin att jag sovit nästan fyra timmar i natt. I realiteten inte riktigt så länge då det varit varmt och kvavt hela natten vilket stört min nattsömn.

Som sagt gick jag upp kl. 04.45. Precis som alla dagar började jag med att starta datorn och under tiden uppstarten pågick passade jag på att ta mina morgonmediciner. Inget hade hänt på nätet de få timmar jag varit frånvarande. Alltså kunde jag göra morgontoalett (rakning, det händer inte för ofta) och äta frukost (flingor med mjölk). Mina väskor tog också sin tid att packa.

Strax innan flärdtjänsten skulle hämta mig gick jag ut med min packning. I dag var bilen punktligt även om bilen snurrade runt på gården innan han upptäckte min adress och mig. Sedan bar det i väg. Jag blev hämtad kl. 06.45 och var lite stressad av den sena hämttiden. Mer stressande var att han valde den lååånga vägen till jobbet. De tror alltid att det också är den snabbaste vägen. Vad som händer är att vi alltid fastnar i kön ner till Tingstadstunneln (som vi aldrig kör in i). Däremot så kör man i Götatunneln, vilket i och för sig går snabbt. Tills man kommer till Gatan Väggupp Och Rödljus, också känt som Linnégatan. I dag hade jag dock inte anledning till att känna mig stressad. I dag flöt det på och jag var framme på jobbet kl. 07.00. Och det utan att köra på en enda cyklist! Jag har slutat varna för cyklisterna då 1) det är chaufförens ansvar att ha uppsikt över trafiken, samt 2) göteborgscyklister får skylla sig själva då inte heller de följer trafikreglerna.

Snabbt in på arbetsrummet för att kasta av mig väskorna. Därefter slet jag av mig kläderna för att byta till arbetskläder. Därefter kunde jag stämpla in kl. 07.05.

Resten av arbetsdagen är som ett töcken. Ett töcken av sekretess. Alltså, jag kan inte skriva exakt vad jag varit med om. Några övergripande punkter:

- Kl. 08.00 gick jag till Pressbyrån för att köpa en stor latte och en färdigbredd frukostbulle.
- Kl. 08.30 hade jag redan ätit bullen men tog med mig kaffet in till arbetskamraterna som tryckt ihop sig ett litet rum då vi var utestängda från personalrummet då vi tillhör "fel" arbetskategori som hade möte.
- Kl. 11.10 köpte jag lunch. Aldrig har jag betalat så mycket (55 kr) för så lite (tre potatisar och 50 gram fläskkött i något som hette rotsakslåda vilket i sin tur innebar 2 morotsstavar och 2 kålrotsstavar i vattnig sås).
- Kl. 11.27 lunchutstämpling.
- Kl. 11.58 åter från lunch.
- Kl. 14.30 en pinsamt lång eftermiddagsfika (jag säger inte hur länge jag satt).
- Kl. 16.30 stämplade ut för dagen.
- Kl. 16.45 hämtade flärdtjänsten mig.

Ett par saker vill jag flika in här.

Flärdtjänsten i dag innebar att jag fick åka direkt mellan bostad och arbete. Ingen samåkning och det är sällsynt med "egen" bil. Hemfärden var lite oroande. Chauffören svängde fel hela tiden och frågade mig då varje gång om det hade varit bättre om han svängt åt andra hållet. Jo, men då är det ju så dags. Till sist fick jag lotsa honom genom mörka bakgator för att jag alls skulle komma hem och inte bli stående i rusningstrafiken de omvägar han valt. Hemma var jag exakt 17.00.

Flik nr 2: Vad gjorde jag på jobbet mer än att bara ha matrelaterade raster? Jo, jag skrev några journaler, men inte särskilt många. Jag har istället suttit i telefon samt hjälpt andra verksamheter som stött på problem. Jag är lite kontaktperson på ett övergripande plan för många kollegor. Dessutom skrev jag ett protokoll från ett möte för några veckor sedan som förkylning och tenta dragit ut på. Lite privata saker hann jag också på min lunchrast (jag äter på tio minuter, måste ha rast trettio minuter). Till exempel skrev jag ett brev som jag postade innan jag åkte hem. Och så ringde jag banken där jag beställde nytt bankkort (då nuvarande håller på att trasas i sönder i bankomaten).

Som sagt - hemkommen kl. 17.00. Det första jag gjorde hemkommen var att 1) klia den kattnos som mötte mig i dörren. 2) Starta tvättmaskinen. 3) Skörde på FarmVille. 4) Äta ett par smörgåsar. 5) Pratat med ömma modern. 6) Kopplat mina Visakort till något som heter Verified by Visa, eller nåt. Görs på internetbanken. 7) Skriver dessa ord.

Hur ser kvällen ut i övrigt? 1) Jag ska om en halvtimme ta min dagliga spruta Copaxone. 2) Jag ska hänga upp tvätten som snart är klar. 3) Vara lite social på Facebook. 4) Titta på Biggest loser som jag spelat in i kväll. 5) Kanske mer tv? Kanske mer Internet?

Detta är en helt typisk dag i mitt liv. I stora drag, inte alls så utförligt som utmaningen förordat. Sänggående? Tja, efter kl. 23. Förmodligen kring midnatt. Sannolikt före kl. 01. Jo, mina dagar är så här långa.

PS! Va? Jobbade jag över i dag? Ja, 54 minuter. Då jag ligger drygt 2½ timme minus på flexen måste jag vända trenden.

Då det kommer till dag 24 i 30-dagarsutmaningen, vill jag knyta an till dag 12 då det delvis är en fortsättning.

Dag 24: Något som kittlar din fantasi.

För något år sedan fann jag på okänd webbsida en engelsk affirmationslista för ledarskap. Då jag är lat lät jag Google översätta listan, med tveksamt resultat. Vissa uppenbara felöversättningar ändrade jag manuellt, men det viktiga är andemeningen. Jag känner mig som en ledare. Kanske listan är så allmängiltig att alla känner igen sig?

• Din stabila grund i det praktiska livet tillsammans med din självsäkerhet och din vilja att uppskatta nya saker gör dig till en ledare.

• Du är i kontakt med vad som händer omkring dig, har fötterna på jorden och är logisk.

• Även om du är detaljorienterad innebär inte detta att du går miste om helheten.

• Du tenderar att hitta skönhet i form och effektivitet, i motsats till att finna den i breda och abstrakta begrepp.

• För att aldrig gå miste om ett äventyr söker och finner du konsekvent nya upplevelser, även i din omedelbara omgivning.

• På grund av denna iver att införskaffa nya erfarenheter har du lärt dig mycket. Din känsla för detaljer gör att du erhåller mycket från dina äventyr.

• Den intellektuella nyfikenhet som driver dig får dig att försöka finna bakomliggande orsaker och skäl.

• Ditt självförtroende ger dig potential att ta med dig de huvudsakliga kunskaperna och kanalisera det till ledarskap.

• Du är inte inställd på att göra saker på endast ett sätt, och du har ofta kompetensen och uthålligheten som behövs för att hitta innovativa sätt att möta utmaningar.

• Du har god kännedom om dina talanger och kan hantera de flesta problem som du ställs inför.

• Du går din egen väg när det gäller kläder då du styrs mer av det praktiska än av andra människors uppfattning om stil.

• Du tenderar att tro att saker händer av vissa skäl och att allt inte går att kontrolla.

Nu är jag inne på sista veckan i 30-dagarsutmaningen. Det känns både jobbigt och skönt så här på upploppet.

Är det fler än jag som tycker att det är skitspännande att den alzheimersjuka prinsessan Lilian ger sig in i årets valrörelse?

Aftonbladet:

Ännu en svår dag i 30-dagarsutmaningen.

Dag 23: En YouTube-video.

Det är inte ofta jag befinner mig på YouTube. Där är så mycket skit. En jungel att hitta i. Samtidigt finns där mycket informativa filmer, som ICD iCamp. Men det är bara intressant för mig och i mitt arbete.

Nu när jag suttit och försökt hitta något värt att dela med sig av, så sökte jag på vinst och förlust på Socialstyrelsen och fick upp ett inslag från Rapport som Kungliga Biblioteket lagt ut.

Inslaget är 25 år gammalt. Det enda roliga i sammanhanget var att RFSL representerades av min namne Gardell.

Och ska jag säga något om Socialstyrelsens arbete av i dag? De är betydligt mer medgörliga vilket i vissa sammanhang kanske inte ska ses som något positivt. Ibland blir jag förfärad av beslut som tas på känslomässiga grunder av en statlig myndighet.

Förkylningen håller på att ge med sig. Fortfarande är jag dock väldigt hes. Obegripligt hur förkyld man kan bli, och hur länge det kan hålla i sig. Hittills har det gått tio dagar (har fortfarande symtom, men känner mig frisk).

Det blev väldigt konstigt att ha gjort sista tentan. Plötsligt har jag tid till allt det jag inte hunnit under ett år. Nu vet jag inte i vilken ända jag ska börja. Samtidigt är det skönt att nu bara slappa och ta det lugnt, men jag känner mig redan otålig. Hur tentan gick i går vet jag inte. Jag har ingen känsla för sånt. Jag förusätter alltid att jag misslyckats. Det är inte som jag är pessimistisk eller har dåligt självförtroende. Anledningen beror på att jag aldrig riktigt förstå vad som krävs av mig för att ge fullgoda svar på en tenta. Att förstå eller att ha förmågan att formulera sig är en sak, men jag vet aldrig hur en lärare grundar sina bedömningar på. Ibland är det väldigt subjektivt utifrån lärarens perspektiv.

I går hämtade jag min förra tenta. Först hade jag tänkt strunta i det då jag visste vilket betyg jag fått. Men så tänkte jag att det kunde ju vara kul att se vilken poäng jag fått. Jag måste säga att jag blev lite överraskad av att ha fått 18½ av 22 möjliga. Även om politisk styrning är intressant, så vet jag inte... Det är nästan lite skamligt att få ett gott betyg i ämnet. Mitt politiska intresse är väldigt ytligt. Kanske det är därför det gick så bra? Jag förstår uppbyggnad och tanke kring hur landets politik fungerar, men ser inte på mig själv som politiskt aktiv.

Det är nog inte många som tänker på att det är oavlönade fritidspolitiker vi väljer in i kommun och landsting och som har sådan stor inverkan på samhällets alla aspekter. Eller att vi alla har samma möjlighet att bli en utav dessa fritidspolitiker. Kanske det är därför jag har så svårt för när folk beklagar sig över beslut. Antingen blir man själv politiskt aktiv, eller så ser man till att använda de möjligheter vi har genom att överklaga beslut. Ett dåligt argument i sammanhanget är att "se till att politikern byts ut vid nästa val". Vad säger att något blir bättre av det?

En ledig helg. Jag är i chock. Kanske jag skulle ta och stoppa undan alla litteratur och alla anteckningar? Efter ett år behöver jag inte ha det framme längre.

För att gå direkt på dag 22 i 30-dagarsutmaningen:

Dag 22: En webbsida.

Det finns några webbsidor på nätet. Några direkta favoriter har jag inte. Rättelse: Jag har många favoriter, men inget som skulle intressera någon annan då det ofta rör sig om väldigt smala men arbetsrelaterade webbsidor som jag använder både i tjänst och på fritid.

För någon månad sedan listade jag några av mina webbsidor och väljer en utav dem. Lite kändisskvaller med väldigt snygga bilder. Zimbio.

Okej, om någon är intresserad av mina verkliga favoritsidor:
Socialstyrelsen
WHO
SKTFtidningen
Arbetsförmedlingen

Dag 21 i 30-dagarsutmaningen.

Dag 21: Ett matrecept.

Sådant kan man finna i en kokbok. Däremot så kan man ingenstans finna hur man får mannagrynsgröten riktig len i mun. Och väldigt söt.

Ja, mannagrynsgröt kokar man som vanligt. 1 msk gryn per deciliter mjölk, i med lite salt, koka på svag värme i fyra minuter (bränn in mjölken när den kokar upp).

Jag gillar inte att hälla mjölk på mannagrynsgröt då den redan innehåller så mycket mjölk. Sylt lockar mig inte heller. Absolut inget strösocker.

Finessen är att pudra rejält med kanel samt ringla ljus sirap över gröten. Dessutom man man koka upp gröten med lite vaniljsocker.

Låter det hemskt? Det är det absolut inte. Under närmare tio år har detta varit standardfrukost mina arbetshelger för mig och mina arbetskamrater.

Godare gröt finns inte. Prova.

Nätdagboken blev en blogg. Typ dagbok blev Flärdskrivaren. Det ursprungliga målet med att jag startade upp en nätdagbok berodde på att jag behövde ett tidsfördriv. I januari 1999 fick jag en synnervsinflammation vilket gjorde att jag inte kunde se särskilt mycket. Förutom det som en bakgrundsupplyst bildskärm kunde visa.

Anledningen till att jag fortsatte med dagboken/bloggen beror på alla de jag lärt känna via nätet. Det är helt enkelt ett socialt forum. Men det som gjort den enskilt största skillnaden är dagboksträffen 2000. Det som håller mig kvar i bloggosfären är att jag också i verkliga livet träffat andra bloggare och fått vänner som jag annars aldrig skulle mött p.g.a. geografiska avstånd.

Just i dag är det tio år sedan vi hade den första dagboksträffen. Den 3-4 juni 2000 sammanstrålade vi i Norrköping. Därför publicerar jag i dag den text jag då skrev som sammanfattade mina intryck från de båda dagarna. Jag länkar inte till personerna i texten (några finns kvar i min blogroll eller återfinns numera enbart på Facebook).

Jag var inte nervös inför dagboksträffen i Norrköping. Varför skulle jag vara det? Detta är ett gäng som jag känner mig trygg hos sedan tidigare. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle vara så stor skillnad på IRL och URL... och det var det inte heller. Alla var precis lika underbara som jag föreställt mig. Så jag fick egentligen det bara bekräftat.

Vilka var där? Okej, då räknar jag bort Richard Herrey, Charlotte Nilsson, Christer Björkman och några tusen norrköpingsbor. Istället var det Arto (r2), Birgitta, Fredrik, Klas (kolas), Linda (lorei), Louise, Maria (smulmia), Johan (nahoj), Pia, Susanne (sajbersus), Tiina, Tobbe, Ulrika (Uje), Ulrika (Rosentaggen). Glömde jag någon nu tro? Hoppas inte... Men nu är det kul att se hur lika/olika vi skrivit om denna stora händelse - när IRL och URL integrerades en gång för alla.

I lördags kl 09.55 åkte jag från Hässleholms tågstation och efter en dryg halvtimme var jag i Alvesta där Ulrika (Rosentaggen) steg på tillsammans med Ronny och Paula. Så för mig blev det en liten mjukstart på träffen. I Norrköping gick vi rätt direkt och hamnade på hotellet där vi skulle träffas och bo. Det var samling i foajén där alla fick gissa vem som var vem. Två kände jag inte igen trots att jag sett foton av alla. Ack, ja... men alla gissningar var kul och märkligt nog kunde ingen missta sig på mig.

Efter att ha checkat in och dumpat packningen drog vi ut på picknick och hamnade på en träbrygga ute i strömmen. Det var där jag brände flinten. Vad kan jag annars säga? Vi hade kul! För sedan fortsatte vi till öltältet på torget där det var artistuppträde på en scen. Där fick mina schlagerlustar utlopp när där var ett schlagermedly. Blev ju nästan allsång... så det är nog fler än jag som är schlagerfrälst.

Sedan var det dags att göra sig vackra inför kvällens middag som var på en pub. Vissa fick mat i tid, andra fick vänta. Och vänta. Och vänta. Och Tobbe har rätt. Fläskkarré heter i Skåne grishals och det står faktiskt så på förpackningarna. Allt var trevligt om man bortser från ett par saker. JAG HAR FORTFARANDE INTE FÅTT TILLBAKS MINA 13 KRONOR. Servitrisen skulle ge mig tillbaks lite pengar men glömde (?) mig och var sedan bara försvunnen. Men hon hann åtminstone spilla ut saltet på mig och säga "åh, jävlar" innan hon försvann. Ja, alltså... hon gjorde inget, bara konstaterade med en svordom att hon gjort något mindre lyckat. Att jag sedan hällde ut min öl på byxorna och blev blöt nere i skorna, tänker jag inte nämna här...

Och efter middagen försvann jag och r2 och hade en liten minifest privat. (Haha! Vill bara retas! Utvecklar det inte närmare.)

Åter på puben fick jag en mycket trevlig överraskning. Jag fick träffa mina norrköpingsgroupies! Med det menar jag att jag fick träffa några av mina läsare som aldrig tidigare hört av sig. Väldigt, väldigt kul eftersom jag är nyfiken på vilka som läser här.

Som ni märker börjar jag nu sväva ut lite... pub... dricka... osv... *blackout* Äsch, vi tröttnade på den skräniga puben och drog ut på stan till nästa pub som var lika högljudd. Ganska snart insåg vi att om vi över huvudtaget skulle kunna föra en diskussion så fick vi nog söka upp en lugn plats. Den platsen råkade bli i en dubbelsäng. Och med "vi" menar jag... ähum... tja... kanske bildbevis kommer någon annanstans, i någon annans dagbok. Vem vet?

I min egen säng hamnade jag vid tretiden. Kunde jag sova? Nähä, då! För många tankar och intryck att smälta. Men jag slocknade av utmattning efter en stund.

Efter en gemensam frukost började folket dra sig hemåt. Vissa mer stressade än andra. Ulrika & Co fick springa med barnvagn för att hinna med tåget. Arto fick springa till bussen med andan i halsen. Men så fanns där undantaget. Man bör checka ut före kl 12.

Jag är elak. Jag skriver inte ut så mycket om vad som hände i Norrköping. Jag vet inte ens om jag lägger ut några av de fotografier jag tog. Det är svårt att skriva objektivt när det hela ligger så nära i tiden. Intrycken var som sagt många. Enbart positiva intryck.

Jag var den siste dagboksnörden som lämnade Norrköping. Tiina vinkade av mig! Det var en kanonhelg och jag ångrar inte för ett ögonblick att jag deltog. Jag undrar, jag undrar... om det blir fler sådana här dagboksträffar? Jag hoppas.

För att besvara sista frågan: Jo, det blev fler dagboksträffar. Och väldigt många enskilda möten. Internet är fantastiskt!

I morgon den 3 juni är det tio år sedan vi hade den första (för mig kända) officiella dagboksträffen (dagbok = kallas i dag för blogg). Som ett minne av den händelsen tänker jag i morgon publicera det jag skrev för tio år sedan, om hur denna träff gick.

När jag sökte i mitt arkiv fann jag hemresan från nämnda dagboksträff. Det var en historia i sig...

Fy, så trist! X2000 hem från Norrköping tidigare i dag var ingen höjdare. Jag och tåg... Jag hittade min förbokade plats, bara det att jag befann mig i fel vagn. I och för sig ingen jättekatastrof, men när jag väl hittade rätt vagn så började det gå fel. Jag hade fått fönsterplatsen, men en vietnamesisk kvinna satt på ytterplatsen med sitt bagage vid fötterna. Inte kunde jag kommer förbi henne! Hon satt och pratade oavbrutet när jag försökte uppmärksamma henne på att jag vill sätta mig. Ingen reaktion alls. Kunde inte förstå vem hon pratade med eftersom hon tittade förbi mig. Då vänder sig en annan passagerare mot mig och säger att "hon har betett sig märkligt här hela tiden". Jo, tack! Det vill jag lova. Jag trodde ju fortfarande att hon pratade med någon annan, men si... Det gjorde hon inte. Jag tog det stora klivet över henne till min plats samtidigt som jag sparkade undan hennes bagage. Nu reagerade hon. Förutom att hon fortsatte att prata oavbrutet på vietnamesiska så började hon sparka på sätet framför hej vilt. Inte heller det brydde jag mig om. Istället föll jag väldigt fort i "sömn" och ignorerade henne totalt. Hon fortsatte prata. Oavbrutet. Plötsligt hade hon börjat prata engelska och det var då jag började förstå vad det var jag hade bredvid mig - en kvinna med långt gången syfilis, förmodligen i slutstadiet, för jag har aldrig hört någon värre rappakalja.

Hon satt och dömde ut alla passagerarna. Att de var oanständiga som inte var gifta... att detta tåget (X2000 till Malmö) var "one way ticket to heaven"... om vi kunde finna vägen till himlen själva... om vi kunde finna vägen till hennes hjärta... Just det där med "one way ticket to heaven" upprepade hon säkert några hundra gånger. Inte för att hon vände sig till någon särskild, hon bara satt och pratade rakt ut i luften. Hon pendlade hela tiden mellan engelska och vietnamesiska. När tågmästaren frågade efter nypåstinga i Linköping högg hon tag i tågmästarens arm och skrek "have you seen the lions"? Tågmästaren stirrade lite och slet sig sedan loss och gick skyndsamt sin väg. Då hör jag kvinnan muttra något om "she couldn't see the sign...." Och där satt jag... fortfarande lika "sovandes". I en och en halv timme höll denna märkliga kvinna igång. Sedan hände något. Hon skrek rakt ut, tog sitt pick och pack och sprang iväg. Var vet jag inte, förmodligen till restaurangvagnen. Så sista timmen var lugn i vagnen. Folk började röra på sig, prata med varandra och stämningen blev väldigt lättad. Min enkla och självklara förklaring måste vara syfilis... kan inte komma på något annat... Antingen har jag rätt eller också så är jag väldigt elak. Förmodligen är jag väldigt elak. Och grinig. Jag har ju världens huvudvärk efter begivenheterna i går/i natt/i dag...

Dag 21 i 30-dagarsutmaningen sparar jag till dag 22, men först dag 20.

Dag 20: En hobby som du har.

Hm. Något jag gör på min fritid för nöjes skull. Jag väljer att inte svara Internet, tv, böcker eller annat som är ett tidsfördriv utan att uppnå något annat än förströelse. En hobby för mig är något jag är beredd att låta vara kostsamt, samt har en måluppfyllelse.

Nu gjorde jag det direkt väldigt svårt för mig. Varför svarade jag inte helt enkelt FarmVille? Nä, för det skulle inte vara sant och för enkelt. Meningen med utmaningen är att man ska försöka tänka till.

Hobby för mig har tidigare varit att samla på något. Smurfar när jag var liten. Amerikanska serietidningar tills jag var 30. Men sedan? Jag samlar inte på något men det är ändå inte synonymt med en hobby. Det kan vara en hobby, men är det inte.

Något jag gör på min fritid för nöjes skull. Studera på universitetet stämmer in på beskrivningen, men det är mer seriöst än att vara en hobby. Ett intresse som jag förväntar mig få en nytta utav i mitt förvärvsliv. Ingen hobby alltså.

Frågan är om jag har någon hobby. Nej, ingen medveten åtminstone. Jag kan inte avgränsa något fritidsintresse till att vara en hobby. Dock har jag lyft ut ett arbetsintresse som jag när även på min fritid, oavlönat, men som jag har nytta av på jobbet och som jag då för betalt för. En kunskap införskaffad på obetald fritid används under betald arbetstid. Förmodligen är detta det närmaste jag kan komma en hobby. Så jag säger: Vetgirighet. Det är min hobby. Lite vagt uttryckt, men det närmaste en sanning man kan komma.

Det börjar närma sig slutet för 30-dagarsutmaningen. Betydligt jobbigare än jag trodde. Men piskan gör gott.

Dag 19: En förmåga/talang du har.

Det är tveksamt om det är en talang, möjligen en förmåga. Och den skrämmer mig.

Jag har förmågan att vara förtroendeingivande. För detta visas jag stor vördnad och respekt. Kanske min sävlighet gör att man tror att jag är eftertänksam och väger mina kloka ord på guldvåg innan jag delar med mig? Jag vet inte vad det handlar om. Men många verkar ha ett stort förtroende till mig. En fras jag ofta får höra på jobbet är "har Jonas sagt att det är så, så stämmer det". Jag ifrågasätts inte i vissa hänseenden. Det är just detta som skrämmer mig. Jag sitter inte på någon sanning som inte är diskutabel.

Det är inte enbart på jobbet jag möts av den här blinda tilltron. Ansvaret är betungande när jag får höra saker som sägs i förtroende. Jag vet inte vad det är som inbjuder till det. Är det mitt lugn? Är det min förmåga att lyssna? Är det min förmåga att vara uppriktig med obehagliga sanningar? Är det min förmåga att vara grundlig? Något är det tydligen hos mig som inger trygghet. Är jag en fadersfigur?

Kanske någon skulle vilja påstå att det är en talang, att det är något som kan avundas. Problemet är att jag inte vet källan, varken hos mig eller andra. Jag är inte helt övertygad om att jag uppskattar denna förmåga som jag aldrig eftersträvat. Det jag brukar säga när man vill diskutera med mig, är att jag inte är psykoterapeut. Jag är snarare filosofen som vrider och vänder på problematiken om sådan finns. Att man lyssnar på mig när jag kommer med påståenden handlar nog mer om att det är stort om jag öppnar munnen. Jag håller tyst fram tills jag har något att säga. (Därför gillar jag inte heller kallprat). Ibland känns det som om uppfattningen finns att jag oralt värper guldägg.

Naturligtvis är detta så långt ifrån sanningen man kan komma. I all min enkla mänsklighet så kommer där mycket verbal dynga ur mig (eller skriftlig, som här). Jag kan komma med tvärsäkra påståenden utan faktakontroll. Jag kan råka försäga mig eller köra med förtal och elakt skvaller. Det hela handlar om situationer.

"Förmågan" är nog mer hur andra uppfattar mig. Själv blir jag mest bara förvirrad när jag hör om den. Hur har jag kunnat förtjäna tilltron till en förmåga jag inte äger?

Okej, en talang som jag har: Musikaliskt gehör där jag kan improvisera på de flesta instrument som inte är stränginstrument. Det är medfött.

Man inser inte hur sjuk man är förrän man provat att arbeta en dag. Jag flexade ut några timmar tidigare än planerat. Problemet är väl att jag fortfarande håller på att drunkna i mitt eget snor. Min heshet och eviga hostande gjorde att det inte var någon som protesterade när jag åkte hem. Om jag fortfarande är smittsam är väl tveksamt och kanske jag borde stannat hemma i dag också, men en förkylning som började i onsdags kväll borde väl egentligen inte existera längre? Nåja.

Har jag nu vilat sedan jag kom hem? Nä, självklart inte. Jag har hängt upp mina nya gardiner i vardagsrummet. De som kan mörklägga nu när hemska solen tittar fram kvällstid. Jag måste försöka hålla värmen ute så jag inte har 28 grader inne mellan maj och oktober som jag haft i alla år. Dessutom får jag migrän av ljus. Så jag är nöjd med mitt nya gardininköp.

För en månad sedan hängde jag upp nya gardiner i sovrummet. Officiellt så köpar jag gardiner ibland, emellanåt, med vissa intervaller. Inofficiellt så är sanningen att jag köper gardiner minst två gånger per år. Utom till köket då jag inte hittar något som stämmer in med min exklusiva smak.

Plötsligt känner jag mig väldigt uppåt. Tänk vad lite nya gardiner kan göra!

Det enda som kanske inte är så lyckat är att hela vardagsrummet nu går i rött. Röda mattor. Röda fåtöljer. Röda kuddar. Röda bokhyllor. Röda skåp. Och röda gardiner. Jag avskyr rött! Tur jag brutit lite med guld- och nougatfärgat. För ett par år sedan var det sovrummet som var bordellrött, men i dag är det inrett i vitt/grått och ljusblått.

Det börjar bli tröttsamt med den där förkylningen. Fem dagar senare har jag använt mig av närmare 300 pappersnäsdukar. Man kan väl säga näsvingarna är flådda.

Jag fick sjukskriva mig i dag och det var inte lätt. Hesheten gör att jag knappt får fram ett ord. Det värsta är dock känslan av att inte vara fräsch. I morgon hade jag tänkt återgå till jobbet. Trots allt har jag varit feberfri i dag.

Kvällen har jag ägnat åt hårvård. Huvudet är nyrakat liksom kinderna. Lite sparade jag på överläppen samt på hakan. Gränsen är hårfin (que?) mellan att känna sig fräsch och att känna sig naken.

Öh, jag känner mig naken på fotot. Kanske jag borde borstat brösthåret. Nåja. Någonstans måste jag ju spara lockarna.

Ja, fotot är beskuret.