Flärdskrivaren

Här går det undan i 30-dagarsutmaningen.

Dag 18: Något som kittlar din fantasi.

Just det där som kittlar ens fantasi är återkommande i utmaningen. I dag väljer jag att berätta något gammalt som inte längre är aktuellt, som inte längre kittlar min fantasi.

Så länge jag var barn hade jag en återkommande dröm. Författarskap. Jag vet inte riktigt vad det var som lockade. För jag tror inte det var kändisskap eller rikedom. Att sprida historier till allmänheten var heller inte ett mål.

I dag kan jag som vuxen lägga in de aspekter i målet med ett författarskap som jag precis exluderade som anledning då jag var barn. Kändiskap och pengar är inte längre abstrakta företeelser. Men jag när inte längre en dröm om författarskap (jag har ju en okänd och kostsam blogg).

Jag tror mig förstå vad jag tänkte som barn, varför det kittlade min fantasi att vara författare. Jag gillade helt enkelt den bild som jag fått genom media om hur en författare arbetade. Antingen gjorde de faktakontroll där de plöjde igenom gamla historiska dokument för att skapa sin berättelse. Eller så satt man bara på kammaren och spånade ihop en historia.

Det som lockade mig var ensamarbetet. Att låsa in sig på kammaren och slippa omvärlden som bara gett mig besvikelser, samtidigt som sinnet vid berättande/skrivande inte begränsas av den fysiska avgränsningen.

Kanske jag till viss del lever det liv som barnet i mig önskade. Jag är väldigt medvetet fysiskt avskärmad. Men sinnet låter jag vandra. Kanske jag fått det bättre än om jag hade varit författare. Med Internets hjälp låter jag tankarna vandra fritt över nationsgränser samtidigt som jag får direkt interaktiv respons.

Jag inser att hela det här inlägget är sorligt. Jag antyder saker jag varit med om och som begränsat mig som barn och som begränsar mig som vuxen. Det är svårt att lämna det som sårat. Kanske jag gav upp de försöken. Inte mycket kittlar min fantasi i dag. Åtminstone inte det som var så lockande en gång i tiden.

Dag 17 i 30-dagarsutmaningen.

Dag 17: Ett konstverk (teckning, målning, skulptur etc).

Kan man ta med ett eget konstverk? Om det nu kan ses som ett sådant...

Denna lilla skulptur, knappt 10 cm hög, gjorde jag i gymnasiet under en bild- och formlektion. Uppdraget var att skapa något i lera. Varför jag gjorde denna minibyst vet jag inte. En ingivelse. Klasskamraterna drejade krukor, vilket jag inte var intresserad av då jag redan gjort det några gånger under högstadiet.

Den (lerklumpen?) är inte särskilt detaljerad. Det är medvetet från min sida. Tanken var att det skulle vara lite manliga drag men nästan androgynt. Ansiktsformen var viktigare än detaljerna. Tyvärr blev där en frisyr. Min konstnärliga frihet fick inte fritt spelrum av min lärarinna. Därför blev det en kompromiss. Man kan faktiskt se håret som en antydan likt att ögonen saknas. Det här var omkring 1987 då alla skulle ha stort krulligt hår. Ursprungstanken var att det skulle vara ett helt bart huvud.

Jag gillar mitt lilla lerhuvud (märklig mening). Just på grund av att detaljer saknas. Man kan själv fylla i luckorna.

Förkylningar skrämmer mig. Även om jag inte drabbats av en förkylning så skrämmer det mig att människor går runt och är förkylda. Tänk om de smittar mig!

Någon har smittat mig. Rejält. Som jag tidigare berättat innebär det en ganska stor risk för mig. Det kan starta ett ms-skov. Det kan ge mig en dödlig lunginflammation.

Jag har feber. Det är inget jag brukar få av en vanlig förkylning, men feber är också något som är farligt för mig. Förkylning med halsfluss, tror jag själv att det är. Självklart söker jag inte doktor för något sådant. Det är ganska meningslöst. Det är först om jag får men av det hela som jag kan söka vård.

I dag tror jag att det är som värst. Hela natten har jag hostat vilket inneburit att jag suttit och sovit en timme åt gången, för att sedan gå upp för att få luft då jag nästan drunknat i snor. I dag fick jag dessutom migrän (igen) vilket jag tror beror på att jag kräktes. Också det något som inte är så bra då det är ett trauma som i sig också kan utlösa ett ms-skov.

Omtöcknad och feberyrar. Feberyrade gjorde jag i natt (minns jag nu efteråt). Gazzy tycker att jag är jobbig och vill inte vara nära. Jag låter för mycket. Och jag stinker (trots dusch) då infektionen tar sig ut ur alla porer.

Jag avskyr förkylningar. För jag vet inte hur det hela slutar.

Dagens värsta: Gick till affären för att köpa näsdukar och dricka. Faller nästan i koma på sängen hemkommen. Trodde jag skulle få lite lugn och ro, till och med vila. Vad hände då? Jo, en mässingsorkester ställde sig under mitt sovrumsfönster och spelade Superman. Hyresgästföreningen (som jag hatar) hade anordnat fest på torget i dag.

Nu förjar jag förstå att 30-dagarsutmaningen inte är helt lätt.

Dag 16: En låt som får dig att gråta (eller nästan).

Vilken låt skulle det vara? Där björkarna susa under någon begravningsakt? Sorry, men jag gråter väldigt sällan. Inte ens i sorgliga sammanhang. Än mindre på grund av en låt.

Men där är brasklappen "nästan". Låtar som berör, som tar andan ur mig. Teoretiskt sett kanske jag gråter inombords av känslostormarna? En lista på sådana låtar har jag sammanställt tidigare här. Och där är en röd tråd för alla de låtarna, om någon kan finna ut den.

Där finns dock en sorglig låt, som jag varken tycker är bra eller som får mig att gråta. Dancing With Tears In My Eyes, Ultravox.

Det kanske är dags att skriva något som inte har med 30-dagarsutmaningen att göra? Jag måste erkänna att det känns väldigt bra att inte behöva tänka så mycket på vad jag ska skriva när jag har givna ämnen klara genom utmaningen.

Nej, det är det vanliga. Jobb, studier, vila. Just nu med inslag av en jobbig förkylning och 48-timmarsmigrän tidigare i veckan. På jobbet går informationsutbytet på högvarv inför sommarstiltjen. På universitetet är det sluttenta i nästa vecka. Nätet är min brejk i tillvaron, men jag har verkligen dragit ner på tiden. Särskilt FarmVille på Facebook får stå tillbaka.

Om en vecka lugnar allting ner sig. Inga möten på jobbet. Inga universitetsstudier. Och jag har ännu inte tänkt ut vad jag då ska fylla min tid med. Så mycket fritid! Något jag då borde prioritera är uppgraderingen av bloggscriptet. Två nyare versioner tror jag har kommit och egentligen känns det inte så viktigt i sig. Det är när spaminläggen i bloggen ökar som man inser att det är dags för uppgraderingen. Så jag har känt detta i ett par månader nu. Det måste göras.

I dag tar jag en studiepaus och koncentrerar mig på vila. Dagen blir omöjligt produktiv ändå när huvudet är fyllt av snor. Först ska jag bara uppdatera jobbets intranät hemifrån (oj, redan klar, jag är snabb), städa lite, vika tvätt, sortera sopor, tömma kattlådan, vattna krukväxterna, diska och bädda (lat morgon) och lite annat smått och gott.

Halvvägs i 30-dagarsutmaningen.

Dag 15: Fanfiction.

Jo, det finns en förklaring till begreppet på Wikipedia.

Fanfiction är en term för skönlitterära berättelser skapade av amatörer, alternativt professionella skribenter utan tillstånd, och som utspelar sig i redan existerande fiktiva universum. Företeelsen är vanligt förekommande inom populärkultur, och uppkommer vanligen i kölvattnen till populära tv-serier, tecknade serier, och serier av filmer, romaner och datorspel.

Frågan är om jag läst/sett något som ingår i begreppet fanfiction. Hur ska jag kunna bedöma om de haft tillstånd?
Ibland är det uppenbart att tillstånd finns. Som med Kitty-böckerna som fortsatt produceras efter författarinnans död. Och i hennes namn. Ungefär som med Blomblad för vinden-serien. Populära koncept brukar förläggare med äganderätt till produktionen se till att mjölka pengar ur. De anställer helt enkelt någon annan som får uppdraget att fortsätta skriva.

Dock finns där tillfällen där det är uppenbart att tillstånd inte finns. Ett exempel som jag angav i en kommentar så fanns (finns?) där ett amerikanskt förlag som snott Betty i serietidningen Acke (någon som minns?), döpt om henne till Cherry och är helt enkelt tecknad hårdporr med övriga karaktärer från Acke. Precis som det skrivs om på Wikipedia så brukar fanfiction har grova sexuella inslag. Åtminstone den tecknade varianten.

Det jag vet med mig att jag läst är fjortisar försök till att teckna superhjältar. Det har de självklart inte tillstånd till, men jag tror knappast att något förlag bryr sig. För detta är oftast privata alster utan ekonomiska inlsag som på ett eller annat sätt kan börja cirkulera. Som på nätet.

Jag har också tecknat. 91:an. Men jag hade tillstånd.

En annan form av fanfiction är väl när någon skådespelare tar upp en gammal roll och spelar den i någon sketch i något humorprogram på tv? Saturday night live brukar väl vara ganska kända för det? Jag är tveksam till om de har tillstånd. Och det kan vara kul.

Annars tycker jag att fanfiction inte tillför något. Kanske jag är för gammal att uppskatta den typen av konstnärliga uttryck.

Dag 14 i 30-dagarsutmaningen. Jo, både dag 13 och dag 14 kommer i dag så att jag kan hålla schemat. I går kunde jag skylla på migrän och då hoppa över dagen. I dag kan jag inte skylla på den dunderförkylning jag fått. Det är svårt att skriva med huvudvärk, men det är inte särskilt plågsamt att skriva med halsont.

Dag 14: En faktabok.

Se så bra det föll sig att jag skriver dag 13 och 14 i princip samtidigt. För nu kan jag ju hänvisa till det jag skrev under dag 13. Med en skillnad:

Vadå? En skönlitterär bok faktabok vadå? Ska jag bara nämna en bok? Ska den betyda något för mig? Något jag rekomenderar? Avråder från att läsa? En bok som betytt något speciellt? En bok jag vill läsa? Den senaste jag läst?

En faktabok? Jag läser just nu flera stycken. De är faktaböcker, men jag kallar dem för studielitteratur. Om jag skulle ta och räkna upp de böcker jag läst sedan september förra året? På åtta månader har jag läst:

• Bokföring från början (276s)
• Bokföring från början, lösningar (140s)
• Demokratisk och effektiv styrning (646s)
• Hur moderna organisationer fungerar (575s)
• Organisering och intersektionalitet (206s)
• Kommunalpolitik (245s)
• Hälso- och sjukvårdens organisation i Sverige (143s)
• The Health Care Policy Process (187s)
• Så fungerar kommunens ekonomi (77s)
• Styrning och organisering inom hälso- och sjukvård (217s)
• Regler eller Juridik? (299s)
• I lagens anda, en handbok i arbetsmiljörätt (96s)
• En introduktion till förvaltningsrätten (139s)
• Hälso- och sjukvårdslag med kommentarer (386s)
• Personalansvar och medarbetarskap (155s)

Femton (15) böcker och 3 782 sidor. Men det räcker inte. Jag har dessutom stenciler/lösblad motsvarande fem pärmar, text på båda sidor, cirka 5 000 sidor.

Okej, det är en överdrift att säga att jag läst allt då det skulle innebära nästan 9 000 sidor. Kanske jag läst 6 000 sidor. Frågan är då - hur mycket har egentligen fastnat? Jo, det viktiga. Det är inte så att jag läst några sensatinonella nyheter, utan det mesta har jag varit fullt medveten om men nu fått lite struktur på samt kan dra paralleller mellan teori (studierna) och praktik (mitt jobb).

Det finns trots ovan en bonusbok som jag just nu läser. Hälso- och sjukvårdsrätt (340s). Bara för att det är så kul. Trots att jag har en tenta i nästa vecka som jag borde koncentrera mig på.

Böckerna jag listat ovan är inte alla någon höjdarlitteratur. Men där finns guldkorn. Märkligt nog kan jag inte rekommendera någon. För det krävs att man ska vara nörd och verkligen vill veta. För böckerna är tunga (mentalt) och inte många delar mitt intresse. Gör man det ska man gå den utbildning jag strax avslutar. För samtidigt är det så att helheten av litteraturen ger mer än en enstaka bok.

När jag besvarade dag 4 i 30-dagarsutmaningen nämnde jag att jag inte har någon favoritbok. Därför är dagens fråga lite märklig:

Dag 13: En skönlitterär bok.

Vadå? En skönlitterär bok vadå? Ska jag bara nämna en bok? Ska den betyda något för mig? Något jag rekomenderar? Avråder från att läsa? En bok som betytt något speciellt? En bok jag vill läsa? Den senaste jag läst?

Utan ledtråd får jag spåna. Det som jag först kommer tänka på när det gäller en skönlitterär bok. Okej...

Jag har inte läst någon skönlitterär bok från pärm till pärm sedan förra sommaren. Då läste jag några pocketdeckare och hade tänkt så fortsätta under hösten. Men så kom något emellan. Universitetsstudierna. I sommar hade jag tänkt återuppta skönlitteraturen, men redan nu kan jag säga att så inte blir fallet. Jag har en omtenta i augusti vilket kräver att jag fortsätter läsa studielitteratur.

Men skulle jag bli väldigt uttråkad under min semester så finns där faktiskt en bok i hyllan som stått där oläst i över tjugo år. Oläst då jag sett tv-serien. Och då jag inte gillar författaren särskilt mycket. Jo, det som blir tv eller film blir oväntat bra. Det är inte ofta man kan säga det när böcker blir film.

Boken jag skulle vilja läsa om tid finnes? Pestens tid, Stephen King. Även om där är en del övernatuligt i just den boken så är jag intresserad av detta med den smittspridning som beskrivs. Ur ett medicinskt perspektiv skulle det i dag vara intressant att läsa hur King beskriver det hela. Särskilt nu i dessa tider av ständiga larmrapporter om pandemier.

Som ni märker är jag yrkesskadad. För att jag ska orka med skönlitteratur måste jag ha fokus sjukdomar på det hela.

Förresten. Undrar vad det var som jag läste förra sommaren? Jag minns att det var bra, men tydligen inte så bra att jag minns något av det hela.

På grund av envis migrän (sedan 24 timmar) hoppar jag över dagens 30-dagarsutmaningen med förhoppning att hinna ikapp i morgon.

Mitt arma huvud. Det har alltid varit klent.

Enligt listan ska jag i dag berätta om följande:

Dag 12: Något som kittlar din fantasi.

Är "kittlar din fantasi" synonymt med "får det att pirra i kroppen"? Nä, kanske inte. Därför släpper jag det omedelbart och riktar in mig på uppdraget.

Vad kittlar min fantasi? Jag måste upprepa frågan tyst för mig själv om och om igen. Där finns nog en hel del, men vad ligger mig närmast här och nu?

Om en vecka har jag min sluttenta. Sedan är jag klar med min universitetsutbildning för den här gången. Grundutbildningen är avklarad och där finns möjlighet att läsa ytterligare två år, men det är inte nödvändigt. Enbart genom att ha gått grundubildningen har jag en formell kompetens att söka chefsbefattningar inom hälso- och sjukvård. Okej, man behöver ingen chefsutbildning för det. Det räcker att man har 1) sin grundbefattning och 2) kontakter. Så är alla chefstjänster mig veterligen tillsatta. Chefsutbildning får man genom en internutbildning, men där är jag tveksam till innehållet.

Inom mitt yrkesområde har jag ovanligt mycket påbyggadsubildningar vilket innebär att jag har en högre kompetens än många av mina kollegor (konstaterande, inte nedvärdering). Genom åren har jag sökt en del chefsbefattningar men aldrig fått något erbjudande. Inget konstigt i sig - jag har inga kontakter (på det sättet), är man (väldigt suspekt i sjukvårdssfären om man inte är läkare eller sjuksköterska), är fet (sådana personer diskrimerar man enligt flera undersökningar) och har en kronisk sjukdom (hög frisknärvaro, men vem bryr sig). Därför räknar jag aldrig med att få någon chefsbefattning. Inte ens nu när jag (snart) har en formell kompetens. Kunskap och förmåga är inget man tittar efter. Viljan att bli chef är det primära när tjänster tillsätts. Men har man inga kontakter är det ändå kört. Just nu vet jag inte ens om jag vill arbeta som chef. Jag har så många andra spår att följa i arbetslivet som jag vill utforska.

Så varför skriver jag det här? Jo, det kittlar min fantasi när jag tänker på hur jag skulle vara som chef.

Skulle jag vara en rättvis chef? Omtyckt av medarbetare och ledningen? Skulle jag få saker gjorda? Skulle jag detaljstyra eller delegera? Skulle jag lyssna? Ta initiativ?

Svåra frågor då olika situation kräver olika handlingar. Det jag kan säga är att jag är envis, snabbtänkt, ifrågasättande, ställer höga krav, insatt, ser helheter, ser framtida problem innan de hinner bli problem. Men detta handlar mer om personlighet och erfarenheter. Jag är driftig.

Det som kittlar min fantasi är att få ta "rätt" beslut. Att få sätta hårt mot hårt om jag ifrågasätts p.g.a. mina beslut. Även om jag inte är tyrann så kittlar maktutövandet i sig min fantasi. Med makt kommer ansvar. Vilket tur att jag är en ansvarsfull person. Om jag nu väljer att någon gång i framtiden ändå söka en chefsbefattning.

Märkligt nog har jag år efter år fått höra från kollegor och andra att jag skulle vara den perfekta chefen och ledaren. Jag tror att de har rätt.

Förresten. Något inte många känner till. Jag har erfarenhet av chefsarbete då jag vikarierat som det. Som vikarie har man inga befogenheter då man inte är chef, men jag hade ändå både personal- och ekonomiansvar. Och eftersom detta var väldigt inofficiellt så står det i min meritförteckning endast "vikariat". Inget om innehåll eller omfattning.

Om ni inte förstod ovan - makt kittlar min fantasi.

Dagens utmaning:

Dag 11: Ett foto på dig som nyligen tagits.

Ärligt talat så har ingen fotograferat mig sedan i augusti förra året. Däremot så tar jag ofta självporträtt. Varför det är så här vet jag inte.

Ett självporträtt från den 3 maj. På väg ut till flärdtjänstbilen så råkade(?) jag ta ett mobilfoto av mig själv i hallen.

Det roliga är faktiskt min sura min som inte alls är sur. Jag bara ser ut så när jag låter ansiktsmuskulaturen vila. Just detta kommenterade man på jobbet för någon vecka sedan, att man aldrig ser mig le. Tja, där måste väl finnas en anledning till att le? Man bad mig på jobbet att le på beställning. Jag rörde inte en min.

Kanske detta är ett problem. Skämtar jag någongång så förstår ingen att det är ett skämt då inget i mitt stenansikte avslöjar mig. Dessutom kanske det kan tolkas som ett avståndstagande när jag inte visar känslor. Förmodligen är det därför jag under dagens heldagskonferens med 130 arbetskamrater inte pratade med någon. Jag verkar inte vara tillgänglig.

Vad som ligger bakom mitt medvetna beslut att inte le eller visa känslor? Just nu beror det på flera saker. Trötthet och väldigt mycket smärta. Så på ett sätt kanske jag vill vara otillgänglig då jag inte orkar med att vara social.

Alla kansken i texten ovan beror på att jag inte fullt ut analyserat mig själv och mitt beteende.

Men finns det något jobbigare än människor som hela tiden ler eller skrattar där man inte kan se anledningen till det? Sådant nervöst beteende kan man inte återfinna hos mig. Att jag sedan är neurotisk i övrigt hör inte hit.

När jag är trött skriver jag saker på nätet som jag genast ångrar.

Har jag sagt att jag jobbat hela pingshelgen? Orkar inte ta bort eländet. Var lättare att göra skärmdump, modifiera i bildbehandlingsprogram, ftp:a ut på nätet, skriva ett blogginlägg om det...

Tionde utmaningen:

Dag 10: Ett foto på dig taget för över tio år sedan.

Arton år sedan. År 1992. Jag är 22 år på bilden. Det är absolut det enskilt värsta fotot på mig. Fulare kan det inte bli. Håret. Glasögonen. Färgen på tröjan. Rundheten i ansiktet. De hängande ögonlocken (som jag inte längre har??).

Fotot var hemskt redan 1992. Ändå tvingades jag köpa det då det var ett klassfoto. Jo, 22 år gammal utbildade jag mig till det yrke jag i dag har.

Ja, glasögonen. De tvingades jag införskaffa tre år tidigare när jag började läsa på Komvux. För plötsligt kunde jag inte se vad som stod på bruna tavlan*. Bågarna var väldigt heta 1989. Runda och oxblodsfärgade. Jag minns inte när jag bytte glasögon. Många par har passerat genom åren.

Färgen på tröjan har nog aldrig varit modern. Liknar den nyföddes första avföring.

Håret? Jag hade inte hunnit klippa mig inför fotograferingen. Mittbenan (sidobenan?) är förmodligen en kvarleva från den tiden jag hade en synthlugg, även om jag ibland hade permanent i håret. Fyra år tidigare hade jag haft långt, permanentat hår à la lejonman. Och då var jag dessutom smal. Tyvärr äger jag inga foton från den tiden. Från mina fem minuter som hot. Ni får tro mig och på mitt ord.

1992... Jag var konstant nervös och orolig. Det var ingen lycklig tid. Det avspeglar sig i min uppenbarelse.

* I begynnelsen fanns det svart tavla. Som blev grön. Som blev brun. Som blev en overhead. Som blev en whiteboard. Som blev en powerpointpresentation. Efter femton år i ett klassrum har jag sett det mesta.

Dagens uppdrag i utmaningen:

Dag 9: Ett foto du tagit.

Jag har nog aldrig direkt fotograferat innan jag köpte digitalkamera och mobiltelefon med kamera. Åtminstone orkar jag inte leta i några album. Jag tog helt enkelt och sökte på min hårddisk utan att veta vad jag skulle hitta. Till sist valde jag ett foto som har en innebörd.

Fotot är från 2000-05-08. I dag är det tio år och två veckor sedan. Jag bodde fortfarande i Kristianstad och det var vid den här tiden jag bestämde mig för att säga upp mig från jobbet, säga upp lägenheten, för att flytta till Göteborg 30 mil bort. Till en stad jag aldrig ens besökt. Det nordligaste jag kommit på västkusten var Helsingborg.

Fotografiet är taget från min balkong på femte våningen. Några år tidigare hade jag flyttat ner en våning för att få en gavellägenhet med utstikt åt tre håll. Åt andra hållet, genom köksfönstret såg jag enbart gula rapsfält. Från balkongen låg hela Kristianstad framför mig, men allén nedan skymde sikten trots att det alltså var från femte våningen. Den lilla svampliknande pricken mitt i bild är vattentornet som ligger i centrum.

Inget mästerverk till foto, men hos mig väcker det en hel del känslor. Saknad framför allt. Och allt det kaos jag befann mig i. Så mycket hände. Och så mycket låg framför mig. Fyra månader senare hade jag fått både jobb och lägenhet i Göteborg. I mitt tycke kom jag då hem. Jag hade flytt från allt det jobbiga.

Nu tio år senare vet jag inte riktigt vad som är hemma. Jag vet inte riktigt min plats i tillvaron. Men jag ångrar inget. Jag blev lugnare. Jag fann en trygghet i Göteborg. Kanske det är därför det blev hemma med en gång? Dock känner jag mig lite rotlös. Även om jag flyttar tillbaka till Kristianstad eller finner mig en annan plats i landet, så lär jag förbli rotlös. Den känslan blir jag nog aldrig av med. Därför stannar jag där jag är.

Men jag saknar utsikten från min balkong på femte våningen.

Åska är inte något jag haft problem med. Jag är inte rädd för åska. Åskan har heller aldrig förstört något i min teknikpark hemma. Men jag blir jäkligt sned på att det åskar om kvällarna.

Anledningen till att jag hittills klarat mig från att på något sätt drabbas av åskan beror på att jag respekterar den. Drar ut kontakter och undviker fast telefoni.

Problemen är två.

1. De senaste dagarna åskar det varje kväll. Hur nära eller i vilken grad jag ska ta det på allvar vet jag inte. Bor man vid kusten hörs och syns åska på lång väg, men hur långt bort? I går kväll blixtrade det hela kvällen men inget hördes. I kväll mullrar det men jag ser inga blixtar. Det är inte alltid de hör ihop. Gör de bara det så kan man lätt räkna ut hur långt bort åskan befinner sig.

2. På kvällarna vill jag surfa nätet, prata i telefon (jo, faktiskt) och titta på tv. Sådan begränsas jag av då det åskar.

Så länge man vågar ha datorn i gång så kan man ju kolla var åskan befinner sig.