990414 #55

Jag har inte tid att skriva mer här i dag. Jag är nämligen på väg till McDonalds med en kompis. Passerar ni utanför och tittar in, så är det jag med skägg, glasögon, vit t-shirt och blå slipover. Bara så ni vet.

990413 #54

Så har jag då fått mitt första virus i datorn. Jag fick det via en mailinglista, och så fort jag såg det så ”deletade” jag eländet. Så det borde ju inte haft någon inverkan på min dator.

Jag är imponerad! Nästan 60 personer har varit inne på min jämställdhetssida sedan i går. Men så många positiva/negativa reaktioner har jag ännu inte fått. Vill gärna ha fler! Om ni nu inte fattar något av vad precis skrivet, så hänvisar jag bara till gårdagens dagbok.

När jag åkte hem från jobbet med bussen i kväll så såg jag på andra sidan gatan en utav mina kusiner. Och hon såg mig. Och vi vinkade så glatt på varandra innan min buss fortsatte. Det var riktigt roligt att få se henne. Vi ses kanske bara en eller två gånger per år, om ens det, och med tanke på hur nära vi växt upp tillsammans så blev jag riktigt glad. Automatiskt kommer man tänka på allt det man varit med om tillsammans under sin uppväxt, både bra och dåligt. Vi behöver inte prata med varandra, vi känner inget behov av det. Kanske det är så att ha släkt? Man behöver inte underhålla släktförhållandet på samma sätt som man måste underhålla en vänskap för att inte den ska rinna ut i sanden?

I dag har jag väldigt mycket tankar med oro. Jag vill inte här skriva så mycket närmare om det än att en f.d. arbetskamrat på en tidigare arbetsplats drabbats av en hjärntumör. På denna arbetsplats är hon den tredje på drygt fem år. Statistiskt sett har 15 % av personalen här fått denna fruktansvärda sjukdom. De symtom hon hade är likartade med de symtom jag har nu med min synnervsinflammation. Mig hade man inte tänkt utreda vidare, men på andras begäran blir det nog av ändå. På den här tidigare arbetsplatsen ska man nu utreda varför så många insjuknat i hjärntumörer. En av dem dog när jag arbetade där. Det var hemskt att följa hennes sjukdomsförlopp. Hon satt i rullstol, hade dåligt närminne, personligheten förändrades och hon blev elak, medicinerna gjorde att hon svullnade upp och blev plufsig. Det finns tre sätt att åtgärda tumörer (generellt). Operation, cellgifter (cytostatika) och radioaktiv strålbehandling. Oftast får det bli en kombination av allt detta. Om inte operationen blir radikal, om inte allt går att ta bort med kniv, så får man stråla. Ibland, om tumörerna är för stora, så börjar man med strålningen eller cellgifterna. Minskar omfånget på tumören kan det vara lättare att sedan skära bort den. Den hemskaste/otäckaste formen av tumörer (om man är rädd för operationer liksom jag) är nog hypofystumörer. Hypofysen ligger i underdelen av hjärnan, och enda sättet att nå den är att skära upp (klyva) näsan och gå in genom näshålan i skallen.

På torsdag ska jag redovisa mitt kassörsuppdrag i den lokala styrelse jag sitter i. De kan inte klaga, för av någon mystisk oförklarlig anledning så finns det 108 kronor för mycket i kassan. Var det kommer ifrån vet jag inte. Kanske jag skulle tagit över finansministerposten istället? Men det är väl klart. Jag vill inte gå i statsministerns ledband, som tydligen Ringholm ska göra. För det var väl därför Persson valde honom? Åsbrink hade ju en vilja som inte uppskattades. Det lät väldigt roligt på Rapport i går kväll och det var lika roligt på SVT:s text-TV. De borgliga partiledarna skrek unisont ”nyval” och jag kunde inte låta bli att tänka på ”de tre små grisarna”, som vid minsta vindpust skriker ”vargen kommer”. Och sedan lät ju Persson och Åsbrink så stötta på varandra. Den ene sa ”det blev bara för mycket” och den andra sa ”och det var droppen som fick bägaren att rinna över”. Två viljor, två tjurskallar. Jag tror inte de ens försökt diskutera eller lösa sina problem emellan sig. Butter och Bitter kanske man skulle kunna kalla dem? Ringholm påminde om en annan känd gris (nej, det är synd om både politikerna och grisarna om de mot förmodan skulle jämföras), nämligen bror Duktig. I direktsändning intervjuades han (Ringholm alltså, inte bror Duktig), och han drog upp alla sina meriter och beskrev hur duktig han var. Vad han hade tänkt göra med sin nya tjänst, nämnde han aldrig. Det blev aldrig riktigt läge för det. Ja, jag vet inte… Jag är lika förvirrad som vanligt och vet inte om detta var bra eller dåligt. Vad jag inte riktigt kan förstå, är hur personer som inte är folkvalda, bara kan sättas in på en ministerpost. Borde de åtminstone inte vara folkvalda och sitta i riksdagen? Hm… Detta har jag inte själv tänkt på tidigare. Varför har vi val om inte de folkvalda kommer med i riksdag/regering? För att man inte avgett några personliga löften till väljarna? Det är kanske lättare då att ta impopulära beslut? Man behöver inte se andra människor i ögonen då? Skammen känns inte lika svår? Ha! Som om de hade skam i kroppen annars! Så där ja! Då var jag klar med mitt ”dagens hets mot folkgrupp”. Stackars politiker. Stackars oss. Gud varde med oss. Amen.

990412 #53

Jag tycker jag haft det lite bekymmersamt i natt. Det har låtit så konstigt i hyreshuset där jag bor. Något pulserande/brummande/slående ljud. Och jag med min fantasi… Jag fick någon olustig obehagskänsla av ljudet då jag tyckte mig känna igen det. Så kom jag på det! Det lät som om jag befann mig på rymdskeppet från första Alienfilmen och väntade bara på att Ripley (Sigourney Weaver) skulle hoppa fram ur mörkret med en eldkastare. Men så tyckte jag att oljudet började ändra karaktär, och plötsligt kunde jag riktigt framför mig se dr Spock dyka upp och säga något som ”beam me up, Scott”. Vet inte riktigt varför jag kom tänka på rymdskepp? Kan det vara möjligt att jag tittar på för mycket Science Fiction? Sedan när jag låg där i mörkret, mellan vakenhet och den efterlängtade sömnen, fick jag funderingar på om det var något liknande ljud människorna hört från maskinrummet innan Titanic sjönk. För nu tyckte jag det lät som någon typ av ångmaskin. Vilket fick mig att börja fundera på ett lokomotiv som stod inne på perrongen. Har jag fantasi? Jag tror oljudet kommer från luftaggregatet. Den behöver nog lagas innan jag hamnar på hispan eftersom jag inte får en blund i ögonen. För att spä på eländet så står en dörr på våningen ovanför och gnisslar och slår. Rena spökhuset! Huh, så hemskt! Eller nåt…

Jag blev glatt överraskad. Annica Tiger[1] har i dag i sin dagbok länkat till min jämställdhetssida som ”dagens länk”. Men jag blir lite konfunderad när hon skriver ”Negativ jämställdhet. Intressant vinkling”. Jag misstolkar allting så lätt (yes, har inga svårigheter alls att misstolka allting efter behag). Jag, negativ? Jämställdhet negativt? Njae, förmodligen inte. Men jag hade här tänkt förtydliga mig något.

Män som kommer in i på kvinnodominerade arbetsplatser har det inte alla gånger lätt i början, då fördomar och förutfattade meningar råder. Man är helt enkelt skeptisk till den ändring som det faktiskt innebär och kräver. Men mycket snart så blir faktiskt alla killarna ”en i gänget”, precis som tjejerna blir det på mansdominerade arbetsplatser. Personligen har jag aldrig stött på problem på mina arbetsplatser när jag kommit. Inte direkt åtminstone. Jag vet att en person ringde facket och grät förtvivlat då det gick rykte om att jag skulle fått flera tusen mer i lön än de andra, vilket absolut inte stämde. Tvärtom så hölls min lön nere på det lägsta möjliga, eftersom jag var den ständiga vikarien under sex år. Jag vet också att man på en arbetsplats sa, när de fick höra om min existens, att ”aldrig i livet vi vill ha hit en man som förstör vår fina gemenskap”. Nä, de slipper. Deras förlust! Det enda som jag själv varit utsatt för, var att jag efter att ha arbetat två månader blev kallad till personalkontoret och fick i ansiktet kastat: ”Du, man i kvinnodominerat arbete?! Du kan inte mena allvar, du kan inte vara seriös! Jag ska minsann se till att du aldrig får något jobb här”. Gissa om jag blev paff. Då börjar man tvivla på sig själv. Hade jag gjort något fel? Hade min chef eller arbetskamrater klagat? Men det hade de inte. Tvärtom! De har varit så nöjda att de har under sex år kämpat för att jag skulle få en tillsvidaranställning. Och den har jag nu sedan ett halvår tillbaks! Så kritiken jag fick höra var helt greppat ur tomma intet. Ja, ja… Det är väl så när man är pionjär inom min yrkeskår.

Om min jämställdhetssida på något sätt verkar ”besvärlig” så är det inte direkt efter egen erfarenhet jag talar, men jag vet att den är sann. Jag har varit med i flera projektgrupper och deltagit (som åhörare) i flera seminarier och föreläsningar. Den tunga jämställdhetsbiten måste väl ändå i dag vara att få fler män att söka sig till skola, barnomsorg och vården? Som jag tidigare sagt så måste man tänka om, och sluta tänka i banor som manligt och kvinnligt. Hur ska man annars få upp löner och status? Och få folk till att söka jobb som blivit oattraktiva just p.g.a. främst lönen. Ack ja… Eller tänker jag fel? Tacksam för respons!

Som vanligt är jag sent ute. Senare i veckan ska man ha lämnat in ansökan till högskolan. Där är så mycket intressant att ansöka om i VHS-katalogen, men som jag inte har behörighet till. Jag saknar ett ynka litet ämne, nämligen gymnasiets tredje år matte. Varför måste man kunna räkna? Det är ju så trist! Det är väl bara att bita ihop och försöka planera sin framtid. För visst hade det varit kul att läsa något, kanske på kvällstid? Vad ska man göra efter att under årens lopp lärt sig spela elorgel, franska, danska, engelska, lite tyska och spanska, spå i tarot, lärt sig HTML-kodning med mera. Måste få något riktigt stimulerande att få bita i

[1] http://www.tiger.se

990411 #52

Jag vaknade i dag väldigt lugnt och behagligt. Hörde hur huset vaknade till liv, hur grannarna började gå i trappan, slå med dörrar, spola i vattenledningarna, prata med varandra. Ute kom trafiken igång på vägen, och folk gick och skrattade och pratade med varandra. Riktigt skönt att få vakna så. Jag kände mig riktigt utvilad och gick alltså upp. Men vad mörkt det var?! Klockan visade 03.13! Go’natt, alltså! Det var bara till att krypa ner i sängen igen och somna om. Och det gjorde jag… Nästa gång jag tittade på klockan visade den 14.35! Yes! Fem minuter över halv tre på eftermiddagen! Så går det när man inte sätter någon väckarklocka. Jag kan sova hur länge som helst. Tyvärr!

Lille far ringde i dag. Han lät så nedstämd så jag blev riktigt orolig. Förmodligen var det bara det finska lynnet med tungsintheten. Han oroas väldigt för sin 60-årsdag som kommer allt närmare. Han är lika rädd som jag över att bli gratulerad. Men lite kluven är han nog ändå. Han är med i kyrkans hembesöksgrupp (besöker gamla och sjuka i deras bostäder), och hade han nu firat sin dag så skulle prästen, diakonissan och byns alla gamla tanter (som också är med i hembesöksgruppen) komma. Det hade han nog gillat.

Dessutom fyller farmor år på lördag och det påverkade honom nog också lite. Hon bor ju så lång iväg och de kan inte prata med varandra. Hon fyller 91 år. (Wow, en tanke slog mig! Hon var 31 när min far föddes, min far var 31 när jag föddes. Alltså ska jag bli pappa om två år! Så trevligt!). För att återgå till farmor. Visst är det lite sorgligt? Hon är änka sedan ungefär femton år, då farfar dog i lungcancer. Hon har fått sju barn, fem söner och två döttrar. När Andra världskriget bröt ut fick hon skicka barnen till Sverige (tror tre av dem var födda), däribland min far. Han kom aldrig hem till Finland igen p.g.a. en barnsjukdom, så resan blev aldrig av. Sedan har tre av mina farbröder avlidit (ingen naturlig död för någon). Döttrarna, mina fastrar, bor inte nära farmor, så hon har bara kontakt med av sina från början sju barn. Hårt!

Jag har ingen kontakt alls med mina släktingar[1] i Finland, och det tycker jag är trist. Jag vet inte ens hur många kusiner jag har. Emellanåt så går jag in och kollar på Internet för att se om någon släkting till mig har skaffat hemsida. Än är det magert med det. De jag hittat tror jag att jag är släkt med, även om det är långt ut på släktgrenen. Mitt finska efternamn är mycket ovanligt. I Sverige är det nog bara jag och min far som heter[2] så. I Finland sägs det bara finnas en släkt som heter såhär. Kanske jag en dag kommer i kontakt med dem? Hoppas det…

[1] Facebook har ändrat på den saken. Fått kontakt med kusinerna 2009/2010.

[2] Knappt tio i Sverige enligt Eniro.se och Hitta.se.

990410 #51

Jag trodde ju aldrig att jag skulle hinna skriva något i min dagbok i går, men jag skrev tre gånger i den.

Jag har varit väldigt aktiv med min hemsida de senaste dagarna. Som om det inte vore nog med att jag i går flyttade allt från Geocities till Passagen, så har jag i dag också gjort en sida om jämställdhet[1]. Undrar just om jag får några reaktioner på det jag skrivit, eller om folk baxnar av all text och slutar läsa efter första meningen. Lite orolig är jag då jag kanske uppfattas som någon sorts ”kvinnoklagare”. Men jag står fast vid allt jag skrivet där. Erfarenheten talar.

Vad bör nästa projekt bli på min hemsida? Några förslag? Jag är inte klar med min sida om tarot[2] och det lär dröja, så omfattande som den ska bli. Något jag saknar är en dagsfärsk bild av mig själv att pryda min sida med. Har tyvärr ingen scanner och inga fotografier. Hade jag bara haft en skanner, så hade det varit så mycket lättare att utveckla sidan. Bilder i kombination med text är det som är mest tilltalande. Blir lättare att visa och förklara saker man menar.

I går berättade jag om mina frisyrer, eller snarare barndomsminne över frisyrer. Jag tänkte i dag fortsätta på den trenden att berätta minnen från 70-/80-talet. I går på jobbet har vi diskuterat simborgarmärket och andra simmärken. Själv har jag bara tagit Baddaren, eller vad den hette. Man skulle doppa huvudet ett antal gånger under vattnet för att få det. För att det skulle bli riktigt så hade man lagt en rockring på vattnet som man skulle under. Trots min maniska rädsla för vatten så lyckades jag genomföra denna bravad. I dag undrar jag vart märket egentligen tog vägen? Mycket undrande var jag ju tvungen att ringa lilla mor i går och fråga. Hon visste inte riktigt, så nu får jag ringa lille far också och fråga honom. Hm, tänk om jag själv har simmärket? Trots fem års simskola så kan jag inte simma. Anledningen är nog då jag som mycket liten tappade fotfästet på havsbotten och for ut med en våg halvvägs till Lettland (Säkert en hel meter iväg försvann jag!).

På tal om vatten så kom jag osökt tänka på badhuset här i staden. I tidningen i går stod det skrivet om en man som i bubbelpoolen blottat sig, dragit i sönder sina badbyxor, doppat ett barn under vatten, smekt kvinnor och barn. Flera män hade uppmanat honom att sluta och badvakterna försökte bli av med honom utan framgång, och till slut fick de ringa polisen. I förrgår åtalades han. Själv har han inget minne av det hela då han skyller på för mycket sprit (halv liter starksprit). Dessutom åtalades han för att på bussen ha följt efter en tjej och onanerat på bussen. Det enda han erkänt är snatteri av damunderkläder, för det hittade man på honom när han greps på badhuset. Och vad kan man då få för straff för detta? Jo, böter, eller kanske fängelse. Jag behöver väl inte säga att jag är upprörd?

Och i dag kunde man läsa om att kosovoalbanska kvinnor våldtagits och mördats av serbiska soldater i ett arméläger. Varför ska män behöva skämmas för andra mäns avskyvärda beteende? För det är precis vad vi gör… Skäms… Nu blev jag upprörd igen. Varför lockar krig fram ondhet i alla dess former? Förr slapp civilister[3] krig, då det var något soldater ägnade sig åt på fälten. Nu dras alla människor in i grymheterna. Många av dagens soldater har det dock som yrke. Förr var det inte lika frivilligt. Då tvångskommenderades man till militärtjänsten. Så visst, civilisterna var väl indragna förr också, men inte i samma utsträckning eller med samma råhet som i dag. För yrkesmilitären har det i dag också blivit väldigt opersonligt. Man kan sitta på ett fartyg i Medelhavet och avfyra en missil utan att veta vilka som drabbas. Förr kunde man se i sin fiendes ögon när man mejade ner dem.

Du milde! Skriver jag bara om elände? Har jag aldrig något roligt att skriva?? Jag skriver nog mest bara om sådant som upprör/berör mig. Och då blir det mycket om orättvisor.

[1] Fokus låg på män som minoritet inom kvinnodominerade arbetsplatser.

[2] Aldrig publicerad. För mycket copyright-intrång.

[3] Inte sant. Civilister följde med tågen och där fanns offer i de byar man passerade med sin armé.

990409 #50

Kl. 19.00 Jag är ledsen, men jag har inget att säga i dag, då jag nu ska påbörja flytten av min hemsida till Passagen istället. Naturligtvis berättar jag var ni kan hitta mig, så fort jag är klar.

I helgen ska jag också försöka hinna med att göra fler sidor att lägga ut. Håll utkik!

Kl. 20.15 En och en halv timme senare och jag är klar med flytten till Passagen! Wow!

Kl. 22.00 Puh! Nu tror jag att jag äntligen lyckats finslipa hemsidan med bl.a. en ny gästbok. Nu har jag lite tid att berätta om min dag. Jag hade i dag äntligen fått lösenordet till Passagen så att jag kunde flytta hemsidan. Det har varit så jäkligt irriterande med den där pop-up-fönstret med reklam som ständigt kommit fram på Geocities. Alternativet hade varit fasta banners på mina sidor, och det vägrar jag. Tror detta är bästa lösningen.

Jag hade i dag den stora förmånen att vara fullständigt ikapp på jobbet. Första gången på sex år! Jag hade små fantasier om att kanske kunna gå vid tretiden i dag, men det sprack. Jag är alldeles för inbilsk av mig. Tjugo i tre brakade allt ihop. Då blev allt plötsligt akut och viktiga papper skulle skrivas och skickas till sjukhuset i Lund. Varför, varför måste allt hända en fredagseftermiddag? Detta var förmodligen min enda ordentliga chans att med gott samvete kunna gå tidigt, utan att veta att man lämnat något efter sig.

Jag känner mig inte drabbad av att ”hela världen” skulle vara emot mig. Det är mer så att jag tycker att ”allt är så konstigt” som min gamla ”fosterfarmor[1]” alltid sa. Oftast höjer jag mest bara på ett ögonbryn och skakar lite lätt på huvudet och tänker ”aphus/hönshus[2]” om allt jag upplever.

I dag såg jag en kille på bussen med blått hår. Inget nytt, men jag kunde inte låta bli att tänka ”ack, du är allt efter din tid”. Själv hade jag blått hår för femton år sedan. Det var blå fingerfärg som jag hällde i håret när jag gick på högstadiet. Det var skittufft! Ända tills jag kom till skolan och all färgen hade runnit ner över mitt ansikte. Jag såg mest ut som en smurf.

På tal om frisyrer. Nu för tiden har jag inte så mycket att vara stolt över på skallbasen. Men förr i tiden! Ack, du ljuva minne… Som liten hade jag långt ljusblont hår. På 80-talet varierande min frisyr mycket. Först vanlig, tråkig icke-frisyr. Sedan blev det 1984 med snaggat i nacken och på hjässan stod det på ända med två kilo gelé, skum och spray (ja, jag hade allt samtidigt!). Färgerna varierade; rött, grönt, blått, blont, mörkbrunt, rosa. Plötsligt var det för långt, och då fick det permanentas, men det var fortfarande snaggat i nacken. En gång hade jag en utklippt triangel i nacken. År 1988 lät jag det växa ut ordentligt och hade hockeyfrilla[3] där håret räckte nedanför axlarna och var permanentat. Numera, sedan det blev tunt (hm, undrar om det beror på alla preparat jag haft i det, eller om det har med testosteronet att göra) håller jag det till mellan 9-11 mm långt. Egentligen vill jag ha det kortare, men min frisör vägrar.

Oj. Jag hade ju egentligen inget att säga, och så skriver jag om frisyrer? Så trist! Ännu tråkigare är att jag inte har bildbevis på mina frisyrer. De som känner mig i dag tror inte på mig. Som kompensation för hårbristen har jag anlagt skägg sedan två år tillbaks. Ett sånt där fult runt munnen[4]. Fördelen är att man inte spiller mat i knäet när man ska förflytta maten med gaffel/sked. Missar jag munklykan så fastnar det i skägget.

[1] Min fars fostermor.

[2] Eller ”arsle”.

[3] Eller lejonman.

[4] Snutteskägg, eller goatee.

990408 #49

Jag känner mig lurad i dag. I förra veckans Allas (veckotidning) gjorde man reklam för denna veckas tidning då där skulle vara ett stort specialreportage om dagböcker, bl.a. om Dagbok på nätet. Alltså köpte jag tidningen i tron att där skulle vara något intressant, typ intervju med någon som skrev dagbok på nätet. Men icke! Man berättade med fem meningar om Justin Hall, som väl är den mest berömde dagboksförfattaren. Sedan skrev man om att anledningen till att skriva dagbok och lägga ut den på Internet skulle vara av praktisk nytta, som t.ex. att släkt och vänner långt borta kunde följa med i ens vardagshändelser. Eller att man vill dela med sig av sina erfarenheter till andra. Eller fåfängan att få uppmärksamhet. Det var allt! Jo, de lade förresten ut fyra adresser till dagbokssamlingar på nätet.

Det som jag ville läsa, men som det inte stod skrivet, får jag väl själv skriva.

Intervju med mig själv (tur man är schizofren):

Har jag tidigare skrivet dagbok privat? Ja, när jag var ungefär tio år. Det var kanske under tio tillfällen på ett år. Sedan blev det inte mer. Jag har fortfarande dagboken kvar. Där var väldigt mycket tecknade bilder och kunde stå typ ”i dag regnade det jättekul”. Vad det betyder vet jag inte.

Sedan då? Jo, sedan genom åren har jag faktiskt haft små svarta böcker där jag skrivet upp citat, komihåg, små berättelser, roliga historier och så. Alltså inte direkt dagboksanteckningar i sitt vanliga utförande, men ändå väldigt nära dagbok.

Varför blev det dagbok på nätet? Många källor små… Det hela började med att jag ville lära mig göra hemsidor. Detta var för ett år sedan. Därför anmälde jag mig till en kvällskurs för att lära mig HTML-kodningen. Tanken var egentligen att göra en hemsida till en förening jag är med i. Det blev inte av och jag tyckte att något borde jag göra med den kunskap jag nu införskaffat. Egentligen är jag emot hemsidor där det står ”Jag bor där, och gör detta, och på min fritid gör så här”. Kunde inte förstå vem som skulle vilja läsa något sådant? Nu började jag alltså fundera på vad jag skulle ha med på min hemsida. Det jobbiga skulle bli att hitta på texterna, men tiden till det fick jag då jag blev långtidssjukskriven. Bra terapi! Jag upptäckte att Annica Tiger hade något som hette Reload, dagbok på nätet. Där stötte jag på en länk till EvaP som skrev dagbok. Tack vare henne kände jag mig inspirerad att också skriva dagbok. Och sedan har det fortsatt på den vägen.

Men varför? För vem skriver jag? Varför? Förmodligen var det lite fåfänga i början. Men ganska snabbt upptäckte jag att så disträ som jag är, så är det bra att kunna gå tillbaks och se att man faktiskt har levt och andats årets alla tidigare dagar. Ibland har man undrat, eftersom man inte ens kommit ihåg att man jobbat förra veckan. Och för vem? För mig själv! Som sagt, man ser att det fanns ett innehåll i sitt liv, även om det kanske inte varit mycket att skryta med.

Vad skriver jag om? Anser jag att jag är en vanlig dagboksförfattare? Jag skriver om det som funnits framför ögonen på mig under dagen. Det kan vara åsikter om vardags- eller världshändelser, filosofiska tankar, en massa spånande o.s.v. Men om det är vanligt vet jag inte. Alla skriver så olika. Säger man dagbok så tänker man väl mest på trånande tonårstjejer som skriver om den senaste musikidolen, eller pensionären som antecknar vädret, temperaturen och jämför med samma dag för ett år sedan.

Läser jag andras dagböcker? Och varför? Klart jag läser andras dagböcker! Villkoret är dock att den uppdateras nästan dagligen, minst fyra gånger i veckan. Det roliga är att följa någon kontinuerligt och på det sättet lära känna personen bakom dataskärmen. Sedan kan man ju mejla och kommentera vad den andra personen skrivit, och sedan föra en dialog i något ämne som engagerar båda. Tänk så mycket man har att lära av andra.

Något annat jag vill ha sagt? Njae, inte riktigt. Men här kommer länkar till dagbokssamlingar och dagböcker jag följer mer eller mindre kontinuerligt.

Privatpersoner jag följer:

Se där! Allas kan slänga sig i väggen! Nu har jag gjort åtminstone en del av det som de borde ha gjort. Du milde, vad jag blev självbelåten. Måste kila och se i spegeln hur mitt huvud och ego växer.

990407 #48

Jag har haft svåra och djupa religiösa dubier i dag. Ja, egentligen började de redan i går på jobbet. Jag kom i diskussion med mina sköterskekamrater om Guds tio budord. Vi kom fram till att vi inte kunde alla tio budorden, och inte heller i vilken ordning de kom. Smärre skandal tyckte vi, med tanke på att vi en gång i tiden fått lära oss dem. Särskilt pratade vi om ”du skall icke stjäla”. För det är det vi gör. Som korpar! Jag hade ingen FASS, men det har jag nu fixat. Gissa hur…

Nä, nu stod jag inte ut längre. Jag har nu letat upp en bibel och dammat av den. Se, där! Jag hittade de tio budorden direkt!? Slutledningsförmåga: Jag kom ju ihåg att det var Moses som fick de två stentavlorna av en brinnande buske, eller något i den stilen. En sådan ”hit” i bibeln borde ju finnas med som slutkläm i sista Moseboken, och det var den! Men just för att det var en sådan ”hit”, så var det bara en upprepning från andra Mosebok (20:3-17). Friska upp minnet?

  1. Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig.
  2. Du skall icke missbruka Herrens, din Guds, namn.
  3. Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den.
  4. Hedra din fader och din moder.
  5. Du skall inte dräpa.
  6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
  7. Du skall inte stjäla.
  8. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
  9. Du skall inte ha begär till din nästas hustru.
  10. Du skall inte ha begär till något annat som tillhör din nästa.

På slutet blev jag lite osäker. Det är väldigt luddigt skrivet i bibeln. Nr 3 hade jag totalt glömt. Nr 8 finns det en annan variant på enligt min lilla mor; ”du skall inte bära färskt vetebröd mot din nästa”. Något viktigt som också nämns i bibeln är att man inte ska ha begär till sin nästas oxe eller åsna. Bara så ni vet…

Datorer. Arrgh! I dag på jobbet hade vi väldiga problem med datorerna. Varför vet jag inte, eller på vilket sätt, eller om det fungerar igen i morgon. Det mest katastrofala för mig var att datorn av säkerhetsåtgärd stängde av ordbehandlingsprogrammet där jag precis skrivet en lång journalanteckning. Jag hann inte skriva ut den, men som tur var hann jag inte heller radera diktatet. Det katastrofala var inte att datorn slutade funka, utan det var att behöva skriva om samma långa, tråkiga anteckning. Telefonerna fungerade inte heller på jobbet i eftermiddags. Jo, min telefon fungerade, så sjukhusväxeln ringde hela tiden till mig och undrade varför vi inte lade på telefonlurarna på telefonerna hos sköterskorna. Telefonlurarna låg i klykan. Teknikens under? Och alla larm har också fungerat i dag har jag märkt. Brandlarmet satte igång, likaså nödlarmet i hissen och larmet för luftläckage/syrgasläckage. Har det redan börjat? Jordens undergång, d.v.s. millenniumskiftets datahaveri? För att spä på det hela och göra det riktigt jäkligt så gick det inte heller att skruva i en glödlampa på jobbet idag.

990406 #47

Den senaste veckan har mer än en person sagt att jag borde ha datorer som arbete. Ja, tack! Men jag förstår inte riktigt varför. Vad skulle jag kunna som inte någon annan kan? Jo, det är klart. Jag kan det här med HTML-kodningen, men ändå? Det jag kan anser jag vara allmänbildning. Vad finns det egentligen för utbildningar att gå? Det är inte precis datatekniker jag vill bli.

Jag är väldigt svag för att läsa andras dagböcker på nätet och har hittat en bra länk till en världsomfattande dagbokssamling. Opendiary[1].

Snart ska ni slippa min långa adress till min hemsida. Förhoppningsvis går jag snart över till Passagen[2]. Jag har redan fått en mejladress där. Jag börjar tröttna på alla dessa adresser man har överallt. För det första har jag min mejladress vial Telia. Men sedan har jag också Yahoo, Hotmail, Geocities, Passagen och säkert någon till. Jag kan ju inte hålla reda på dem! Och inte kan jag kolla dem heller så ofta. För att inte tala om alla dessa användarnamn och lösenord man har överallt. Bokus, Onelist, Boxman, Geocities, Passagen, Pagecounter. Sedan har man ju fem stycken olika på jobbet också! Och bankkortet, alla kontonummer… Ibland är det så man får panik när man tänker på det. Det har blivit ett helsike att komma ihåg sitt eget personnummer! En gång fick jag total blackout. Jag satt i telefon (Gud! Alla telefonnummer man ska kunna!) och skulle alltså uppge mitt personnummer. Det enda jag kunde komma på var vilket år min mor var född och hur gammal hon var när jag föddes. På det sättet kunde jag med papper och penna räkna ut när jag var född. Visst, jag är enormt disträ, men hallå? Psykakuten nästa? En yrkesskada bland många läkarsekreterare är att man kan patienters namn och personnummer. Det lär jag aldrig kunna. Istället har jag lärt mig drygt hundra interna telefonnummer på sjukhuset. Och tur är väl det med tanke på att man glömt numrera vår interna telefonkatalog! En annan totalt onödig sak jag lärt mig, eller rättare sagt råkat memorera i förbifarten, är 80-talsartister. Kan namnen på artisten, låten och årtalet. Va’ trist!

Usch, vilken gnällig dagbok! Får avsluta med något riktigt positivt!

Jaa! Jag glömde ju länka till Råberg Boyz[3]. En ensamstående kille med två barn. Gå till deras hemsida och kolla in länken ”Serier”. Där kan man se seriestrippar baserat på deras liv. Ungarna är inga ”gullungar” direkt. Enormt kul sida, liknar mycket ”Ensamma mamman”.

[1] Numera en reklamfinansierad och gratis blogghållare, så att säga.

[2] Tidigare ett gratis utrymme på nätet för att parkera sin hemsida på.

[3] http://biphome.spray.se/mraberg/

990405 #46

Jag hade i dag en heldag med lilla mor. Det är inte ofta vi kan träffas då vi verkar jobba växelvis. När vi väl träffas så kör vi med de invanda rutinerna. Först bestämmer jag vad hon ska bjuda på för middag, sedan kör vi till affären, sedan hem till henne där jag slocknar på soffan. Så även i dag. Vi åkte först till Ica Maxi där jag hade tänkt köpa en ny bok. I går kväll läste jag nämligen ut en genom tidernas bästa bok (som jag tidigare nämnt; Diana Gabaldon). Böckerna har hittills varit i fyra delar, och fortsättningen kommer om två år! Hur ska jag stå ut? Jag hittade ingen ny bok att köpa. Allt såg så trist ut. En sak inträffade dock i affären som har fått mig att fundera hela dagen. Bara en bagatell, men ändå. En kvinna stod och valde bland dambindorna. I och för sig inget konstigt, förutom att hon var typ 60 år. När hon såg mig gå förbi lade hon tillbaks paketet på hyllan och tog ett steg bakåt. Ännu märkligare! Skämdes hon på något sätt? Hade jag kommit på henne med att göra något fult? Skulle hon snatta? Lilla mor och jag hade lite diskussioner om detta. Vi kom fram till att hon förmodligen var nyfiken på det här med vingar som tydligen finns på flertalet bindor av i dag. Jag tycker själv att det är lite märkligt. Always och vingar… Antingen är det en binda eller ett resebolag. Always kan också vara en choklad. Nu fattas bara att man sätter vingar på chokladen för att förvirringen ska bli total.

För ovanlighetens skull så råkade jag lyssna på P4 i dag. De hade en utmärkt intervju med Abba-Björn med anledning av att musikalen Mamma Mia har urpremiär i morgon i London. Hela musikalen bygger på Abbalåtar. Jag beklagade mig lite för lilla mor, om att jag inte ägde en enda Abbaskiva, och att man förmodligen borde göra det, svensk som man är… Då påpekade hon mycket riktigt att jag redan ägde singel ”Ring, ring” från 1973. Det hade jag totalt glömt bort. När jag 1973 var tre år gammal, fick jag skivan då jag älskade den låten. Men jag hade en favoritlåt till. John Blunds godnattvisa.

Många i min trappa har flyttat i helgen. Det känns lite sorgligt, snart är inga kvar av oss som bott här så länge. Av arton lägenheter är det nu bara tre av de ”gamle” kvar. Min favoritgranne flyttar också. Vi har i flera år träffats i trappan, åkt hiss, delat på tvättstuga och åkt buss ihop. Jag har bott här i nästan sju år och plötsligt har min granne ovanför också flyttat. Det kom plötsligt. Under dessa år har hon aldrig vistats i lägenheten. Kan inte begripa hur man betalar tretusen i månaden under minst sju år, utan att bo i lägenheten. Men jag kan inte klaga eftersom jag nu får det tyst och skönt. Nu väntar bara jag också på att få flytta. Jag kan inte begripa varför jag inte får något erbjudande om lägenhet. Enligt bostadsföretaget står jag först i kön sedan ett drygt halvår tillbaks. Och den typ av lägenhet jag står i kö för finns det cirka 200 av. Blir aldrig någon ledig? Vill fort komma här ifrån med tanke på alla de gånger jag förföljts och knivhotats av områdets pack. Detta bostadsområde är ökänt. Socialen har här placerat alla knarkare och alkisar. Känns det åtminstone som.

På torsdag den 8 april ska tydligen Allas veckotidning ha en special om ”Dagbok på nätet” med underrubriken ”och ingenting är hemligt längre!”. Hm, den får jag inte missa. Undrar om de skriver om någon jag lärt känna på nätet? Spännande!

990404 #45

I dag var jag inne en snabb vända på arbetet i en dryg timme. Jag kände pressen att gå dit eftersom vi är långlediga, och jag vill ha det drägligt på jobbet på tisdag. Bara för att jag har ledig påsk, betyder det inte att verksamheten stannat upp på sjukhuset. Trots allt var där väldigt tyst, lugnt och skönt i dag. Avdelningen var tömd till en tredjedel. Synd att man inte jobbar schema. Tänk så mycket man hunnit när alla telefoner är tysta.

När jag gick ut i morse var det knappt tio grader varmt. Alltså tog jag vinterjackan. Två timmar senare var det rejält varmt och allt folk som var ute på söndagspromenaden gick enbart i t-shirts. Lite överdrivet, för varmt var det ändå inte. Men visst, vad ska man ha på sig nu när det är minusgrader på morgonen och nästan 20 grader varmt på dagen? En besvärlig period, som förhoppningsvis snart går över för att istället bli konstant varmt ute. ”En fluga gör ingen sommar” heter det ju, men visst är det mer sommar än vår just nu. Även om jag inte sett en fluga ännu. Tänk om detta är sommaren? Hjälp, så hemskt! Det är ju bara den 4 april, men man kan aldrig vara riktigt säker här i Skåne. Våra somrar är numera monsunliknande; kraftig blåst och ständiga kraftiga regnskurar. Att solen lyser som i dag tillhör ovanligheterna.

Som jag tidigare berättat om i min dagbok, så är jag innerligt trött på alla tidningar, särskilt kvällstidningar, som enbart säljer på sex. I alla söndagsbilagor vimlar det av dylika artiklar. Var kommer alla reportage ifrån? Vem har till uppgift att skriva detta? Visst, det kan vara roligt att läsa, men när man beklagar sig över barnövergrepp i tidningarna samtidigt som man skriver om sex på ett sensationellt sätt på nästa uppslag, kan man börja undra över lämplighetsgraden.

I dag fanns det i Expressen en test där man skulle se ”Vilken sextyp är du?”. Eftersom självkännedom är något positivt, så nappade jag naturligtvis på det. Mina kommentarer följer efteråt. Efter mycket komplicerad huvudräkning (född dag 16, 1+6=7, alltså en ”sjua” i testet) kunde jag läsa om mig själv:

Din styrka i sängen: Du avgudar din partner och får henne att känna sig som guds gåva till mänskligheten. Och jag som trodde jag var guds gåva till mänskligheten

. Din svaghet i sängen: Du är en drömmare, och du föredrar att älska på avstånd. Ja, jag är en drömmare… Det där med ”föredra” vet jag inte, det bara blir så när alla som ser mig flyr skrikande i panik med håret på ända.

Din drömkväll: Telefonsex samtidigt som du tar dig ett bad. Öh? Va? Sladden till telefonen är inte så lång som till badrummet.

Din idealpartner: En rockstjärna i skatteexil som ger dig spänning och glamour. Eh? Idealpartner?? En kriminell bohemisk trubadur?

Dina hemliga sexfantasier: 1. Du drömmer en hel del om gruppsex. Vadå drömmer? Gruppsex låter så trist. Föredrar ménage à trois även om det begränsar det till tre. 2. Ibland gillar du att känna smärta i samband med sex. Ja, om ”ibland” betyder ”aldrig”! 3. Du gillar att se dig själv som en romersk slav som tillfredsställer sin härskarinna på det enda sätt du kan… Vad betyder ”…”? Vadå ”det enda sätt”? Hur kan de veta det??

Jag undrar hur de gjorde researchen till sextestet. Man kan tydligen vara olika typer. Det här med hemliga sexfantasier var riktigt spännande. Där fanns så många förslag…

  • Du skulle gärna gränsla en snygg ung makthavare på hans/hennes chefsrum. Vita huset nästa? (En etta)
  • Att älska bakom ett exotiskt vattenfall, med en båtlast av ovetande turister på andra sidan fallet.(En tvåa)
  • Du gillar mat. I dina drömmar ser du dig själv som ett sagolikt smörgåsbord. (En trea)
  • Tanken på en hemlig träff i biktstolen med en ung präst får dig att rysa av välbehag. (en fyra)
  • Att få framträda på en offentlig plats, med ställningar tagna ur boken ”Kama Sutra” får dig att rysa. (en femma) Väldigt vad de ryser!
  • Du står vid ett rullande band med unga män/kvinnor och du ska välja en. Yes! (en sexa)
  • Du älskar tanken på klibbiga svartröda underkläder. (en åtta)
  • Du älskar tanken på att vara Bonnie som tar sig en snabbis med Clyde i en stulen bil (eller tvärtom). (en nia)

Hm, stämde det in på just dig? Eller stämmer allt in på artikelförfattaren? Jag lär få leva i ovisshet.

Det är konstigt det här med påsk. Det är påskdagen och först nu kom jag tänka på det kristna budskapet, med Jesu korsfästelse o.s.v. Jag har hela tiden tänkt på häxor, och då menar jag inte påskhäxor, utan fullt normala häxor. Ja, jag ser dem som normala. De är betydligt mer jordnära än vi andra dödliga. Jag var i går kväll inne och tittade på diskussionsgruppen för Wicca, och kunde inte tro mina ögon. Är de helt pucko? Det verkade vara ungdomar som sensationellt upptäckt något udda och spännande. Man skrev ”jag är en god/ond häxa/trollkarl, jag kan inget men vill gärna bli lärling”. Överdos av ”Sabrina – tonårshäxan” som visas på trean? När jag tänker efter så var det nog påskhäxor som deltog i Wiccas diskussionsgrupp.

990403 #44

Ruelse är vad jag känner i dag. Min far ringde i går och ville att vi skulle ut på Konstrundad på Österlen. ”Nej” skrek jag rakt ut. Han blev rejält putt och jag fick försöka förklara mig. Aldrig i livet vill jag ut på småvägarna i trafikstockningen för att komma hem till någon konstnärs bostad för att sedan trängas med de andra 70 000 besökarna i någons vardagsrum. Och jag känner min far. Han blir upprörd över allt kaos, får bröstsmärtor, får lägga in nitroglycerin under tungan, jag får lugna honom, dirigera vart han ska köra och det hela slutar med att han urförbannad vänder bilen och kör hemåt utan att ha sett något.

Ruelse är vad jag känner i dag. Lite nonchalant hänvisade jag till att man skulle kolla in min länksida för att se vilkas dagbok jag läser. Naturligtvis ska jag lägga ut länkarna här så ni lätt kan ta er dit. Tettes[1] dagbok är värd att läsa. Jag skrev ett litet beklagande mejl till henne och fick genast ett uppmuntrande svar så att jag kände mig på lite bättre humör. Det samma kan jag säga om Eva[2]. Hennes dagbok följer jag med spänning då hon bor i samma stad som jag. Jag känner igen mig i så mycket. Dessutom hade hon den goda smaken (tack, Eva!) att skriva om mig i sin dagbok i går den 2 april. Roligt att höra att någon uppskattar min torra humor.

Min far beklagade sig också i går över detta med att fylla 60 år om en knapp månad. Han hade av vår lokala morgontidning fått hem papper att fylla i där han skulle skriva om sitt liv och bifoga ett foto, så skulle det publiceras gratis. Det vill han inte. Han ska istället sätta in en annons där han undanber sig all eventuell uppvaktning. De två raderna går på 220 kronor och det tycker han är hutlöst. Att skriva en massa dravel om sig själv kostar alltså inget. I dag när jag slog upp tidningen så förstod jag varför. Förmodligen täcker uppvaktning undanbedes-annonserna hela tidningens inkomster, så nerlusat som familjesidan var med detta. Redan när man fyller 30 så får man erbjudandet om att berätta om sig själv. Då är de rätt roliga. Det står typ (om jag använder mig själv som ett exempel), ”Jonas Nilsson, Kristianstad, 30 år. Gick 1988 ut tvåårig Handels- och Kontorsutbildning. Arbetar sedan sju år i vården. Lever ett asocialt liv framför sin dator”. Vi får väl se om jag skickar in det nästa år då jag fyller 30. I dag stod det om en som fyllde 30, som var slaktare och på sin fritid gillade att jaga och familjen. Jag skulle nog vara mer försiktig att säga de orden i samma mening. Kan vara lite skrämmande. Tidningen har ingen korrekturläsare, och det kunde hänt att de glömt det där ”och”. Usch ja, min morbida humor.

[1] http://www.tettemerio.se/

[2] http://eva.monkeytoys.com/