Tveksamheter

Mitt andra årsmöte för året är avklarat. Det kändes väldigt ynkligt. Vi var 7-8 medlemmar förutom styrelsen. För en avdelning med 320 medlemmar. Lyckligtvis undkom jag att bli invald i någon styrelse. Been there, done that. Samma förbund, annan lokalavdelning.

Men ännu en gång fick jag nyfikna frågor om vem jag var, för de hade aldrig hört talas om en man med mitt yrke. Så jag fick dra det lite snabbt. Och fick önskemål om att skriva en artikel i medlemstidningen. När jag påpekade att jag redan gjort det, för typ tio år sedan, blev de lite tysta. För att direkt istället komma på att jag skriver en uppföljning på den gamla artikeln. Jag viftade bort det och hoppas de snabbt glömmer det hela, för det tänker jag göra. Glömma bort det alltså. Jag är inte så intresserad bara för att jag har snopp. Det är det enda som skiljer mig från majoriteten av kollegor. Dessutom har det alltid väckt ont blod (avundsjuka) när jag uttalat mig i pressen. Snabb sammanställning: Tror det finns åtminstone tre artiklar (minst alltså) som handlar enbart om mig. Jag börjar känna mig tjatig.

Det jag också fasar för är att man saknar föreläsare till sina medlemsmöten. Tänk om de upptäcker att jag är föreläsare. Det finns faktiskt lägen då jag inte vill vara i centrum. Det finns faktiskt tillfällen då jag bara vill vara en i mängden. Men om de frågar mig? Jag kan inte säga nej. Tyvärr. För samtidigt vill jag lyfta ”min” grupp av kollegor och kan jag på något sätt bidra, så gör jag självklart det.

Lönefrågan

I dag får man väl reda på om sjuksköterskorna i landet ska gå ut i konfliktåtgärd om två veckor. Går de eller arbetsgivaren inte med på medlarnas bud så är det en realitet. Visst är de dåligt betalda, men det är jag också. Ändå tjänar jag som sekreterare mer än en sjuksköterska. Det säger bara att de har väldigt dåligt betalt. Ibland har till och med undersköterskorna mer betalt än sjuksköterskorna.

Men det är svårt att jämföra löner. Vi har alla olika arbetsuppgifter och det går inte att värdera vissas ansvar högre än andras. Det man får se är om de egna arbetsuppgifterna värderas rätt och det utan att jämföra sig med andra personalkategorier. Något jag själv ofta får höra är varför jag inte får läkarlön. Kanske mest för att jag inte är läkare? Jag har tagit över en hel del av deras ansvarsområden, men det är fortfarande de som har yttersta ansvaret. Men jag kan väl säga så här. Jag förlorar ganska många tusenlappar per månad genom att ha flyttat från Skåne till Göteborg. Geografin straffar sig.

Plågsamt

Och hur jobbig var inte dagen? Först plågas en hel dag på arbetet innan årsmöte på kvällen. Det kändes väldigt plågsamt. Ända tills jag tjugo minuter före arbetsdagens slut upptäcker att det är först i morgon jag ska på årsmöte. Plötsligt lättade allt. Men jag grämer mig att jag tog fel på dag. Jag hade helt enkelt skrivit in på fel datum i min kalender. Tur att jag upptäckte det.

Detta betyder att jag får se House i kväll (skitprogram, tittar för att ha något att reta mig på). Det negativa är att jag missar Det okända och Lost i morgon. Så efter mötet i morgon kväll måste jag titta ikapp för att hänga med i diskussionerna på jobbet på torsdag.

Det är ett pusslande. Arbete. Tv. Möten. Nästan på gränsen till ett i-landsproblem.

I dag, i morgon, en gång i tiden

I dag har jag varit helt sängliggande. Till Gazzys stora glädje. Gosigare kan hon inte få det. Själv är jag bara trött efter den långa arbetsveckan och med föregående veckas konferens i Lund. Redan i morgon börjar en ny och lång arbetsvecka som dessutom innehåller ett årsmöte i morgon kväll. Så jag hushåller med krafterna och valde sängen i dag.

För några veckor sedan fick jag ett telefonsamtal jag inte besvarade. Landsnummer och riktnummer visade sig vara i USA. Jag känner ingen i USA. För några dagar sedan ringde det igen och jag svarade inte. Landsnummer Frankrike. Vad är detta för märkliga telefonsamtal? Kanske jag borde svara. Trots allt så hade jag säkert kunnat prata både engelska och franska, men jag får ändå en känsla av att det är någon typ av ”Grattis du har vunnit en miljon som du får kontant om du kommer till Nigeria där vi sedan rånmördar dig”. Eller vad vet jag?

I morgon skulle min mormor blivit 90 år. Hon blev 70.

 

Det är hon som står i mitten. Bilden är tagen omkring 1941-1943 skulle jag tro. Alltså bör hon vara omkring (högst) 25 år på fotot. Till vänster står min fars fostermor som håller i min far (precis kommen till Sverige). Till höger står min morfar. Mormor håller i min farbror Raimo som också var finskt krigsbarn. Vem kunde väl tro då, när fotot togs, att alla skulle bli min familj? Pojken längst fram är min morbror. I dag den enda som lever av alla på fotot. Han blir 72 år. Samma dag som min far föddes. Invecklat, va? Många sammanträffande, va? Eller den att mormor dog på sin sons, och tillika min fars, födelsedag för 20 år sedan.

Tillhörighet

Jag tillhör inte skaran som klagar över att snön kom först nu till Sydsverige. Ser man till kalendermånad är det vår och under perioden december till februari, som är vintermånaderna, tror jag inte att vi hade snö ens under två dygn.

Jag tillhör heller inte skaran som tycker att klimatet beter sig patologiskt. Visst är det annorlunda jämfört med förr, men jag anpassar mig. Samtidigt vet jag inte om jag vill påstå att det blivit varmare av klimatförändringarna. Just nu är det ju både svinkallt och snö. Bara det att det är lite förskjutet och endast är (meteorologisk) vinter under en vecka.

Jag tillhör skaran som tycker om kyla och snö. Snön skyddar växtligheten, så jag oroar mig inte för alla blommande träd och vårblommor. Det verkligt positiva med snön är att solen nu också behagar titta fram efter ett kvartal av mulet väder. Sol, kyla och snö. Det är så perfekt som det kan bli.

Jag tillhör inte skaran som längtar efter sommarens värme. Det är nu jag fungerar som bäst.

Skrapar lätt på ytan

När jag var på konferens fick jag en ny läkarvän som undrade varför jag hade kryckan. Då han hörde om min ms så blev han förskräckt och undrade hur jag orkade. Orkade vara så aktiv. Varför jag inte vilade mer.

Jag vet. Det är något alla läkare säger, men det vore inte jag om jag tog det lugnt även om det skulle få en positiv effekt på min ms. Försöker jag bevisa något? Nej, inte egentligen. Inte annat än att jag har kvar det som definierar mig. Självklart har jag anpassat mig men det märks inte så mycket i arbetslivet. Istället orkar jag inte med någon fritid. Lider jag av det? Nej, inte som det är i dag. För jag orkar inte bry mig och därför lägger jag heller ingen energi på att sakna det jag inte har.

Men jag är trött. Jag menar inte den fysiska ms-tröttheten, utan trött. Själsligt trött. Jag vill ha förändring. Inte den att orka mer, utan jag tycker bara att jag kört i samma hjulspår nu i några år. Det är väl okej men jag känner inte att jag kommer någonstans; har inget utvecklande. Status quo.

Det är svårt att förklara. Jag lider inte. Jag saknar inget. Jag är bara uttråkad. Paradoxerna är många.

Skåda framtiden

I morgon har jag en väldigt sällsynt ledig dag där jag inte har en aning om hur jag ska tillbringa den. Något horoskop har jag inte heller att gå efter som en fingervisning. Därför skriver jag mitt eget horoskop för morgondagen.

Din tinnitus kommer att lugna sig efter en jobbig tid av sus och dus. Din käraste kommer att väcka dig genom att ömt flåsa i ditt öra med doft av kattlåda. Töm kattlådan! Du kommer att göra ekonomiska framsteg genom att inte köpa någon trisslott då spel inte lönar sig. Där var ingen vinst i går, så räknar inte med morgondagen heller. Vidare kan du se fram mot att det som göms i is kommer fram i tö – kanske det blir tinad kycklingfilé från frysen till lunch? Chanserna är stora att du får en dag där du möter din fiende och kommer fram till lösningar – prata med dig själv!

Nej, jag vet inte. Morgondagen lockar inte nämnvärt. Tror jag stannar under täcket.

I arla morgonstund

Klockan 06.09 ringde det på porttelefonen. Jag tittade ut genom köksfönstret. Åh, färdtjänsten?! De fick ringa bäst de ville på porttelefonen, för jag skulle duscha först. Trots allt var det 36 minuter kvar innan jag skulle hämtas. Jag sitter inte redo och väntar på färdtjänst 36 minuter före avtalad tid.

I duschen eldade jag upp mig vid tanken på att bilen förmodligen bommat mig och sedan inte skulle hämta mig på avtalad tid. Men bilen stod kvar. Så jag gick ut en kvart innan avresetiden. Svinkallt ute och ingen chaufför. Bil, men ingen chaufför. Det dröjde en stund. Han hade gått lite i området för han hade upptäckt att han var väldigt tidig. Eller, jag sa att han var väldigt tidig. ”Ingen fara”, fick jag till svar.

Helgdag. Och jag kom till jobbet väldigt tidigt. När jag klev ur bilen fick jag höra att jag var välkommen. Av chauffören. Jag förstår inte riktigt. När jag tänker efter var där inte mycket jag förstod av den här morgonen.

Tillbakablicken som kom av sig

Eftersom jag raderat mitt bloggarkiv 1999-2008 och startat om, så borde jag kanske skriva en resumé? Åtminstone har jag tänkt på detta i ett par dagar, men känner mig väldigt kluven inför det. För då kunde jag lika gärna ha behållit mitt arkiv.

Men fortfarande är det så att Google hänvisar till min raderade sida trots att inget finns kvar. Så jag kan väl säga två saker som verkar vara väldigt centrala. Läkarsekreterare. Ms. Jag har säkert anledning till att återkomma till det, men inte i dag. Okej, då. Eftersom ni tjatar (eller är det rösterna jag hör i huvudet?). Dagsläget som läkarsekreterare: Arslet fullt. Och då arbetar jag ändå inte som läkarsekreterare även om det är min grundanställning. Dagsläget med ms: Under kontroll, bättre än på flera år – både fysiskt och psykigt – även om jag fortfarande och för alltid har sjukdomen med diverse symtom och skador.

Alla som följt mig är väl smått chockade också över att jag inte skrivit någon schlagermassaker i år (nio år fick räcka). Jag har absolut ingenting att säga. Annat än att jag har förälskat mig i Sibels låt That is where I’ll go. Där finns harmonier som inte funnits i någon annan låt i år. Charlottes Hero? Slätstruken.

5, 10, 15, 20

Rent psykologiskt uppfattar inte hjärnan ord som ”nej” eller ”inte”. Därför uppfattar jag det som att Jerry tvingat mig till den här utmaningen. För även om jag inte uppfattade att han inte skickade utmaningen vidare, så kan jag ju läsa mellan raderna. Han kräver att jag följer honom. Så med bakbundna armar försöker jag besvara vad jag minns från vissa år tillbaka i tiden.

För 5 år sedan (2003)
Här borde jag gräva fram mitt gamla arkiv. Och det gjorde jag. I dag för fem år sedan gratulerade jag Nahoj och Pia till att ha fått en liten Malte. I övrigt minns jag inget specifikt från det här året. Det jag vet är att jag hade väldigt mycket handledning av elever på jobbet. Åh, jag tittade lite mer i mitt dagboksarkiv. Jag träffade Jerry som bodde på hotell. Och så hade jag ett hjärnstamsskov (yrsel och ostadighet).

För 10 år sedan (1998)
På hösten gick jag HTML-design på TBV. Jag lärde mig göra hemsidor. Men det jag minns tydligast är hur jag genomförkyld fick ersätta alla på jobbet under julen. Jag överansträngde mig. En månad senare, 1999, fick jag mitt första ms-symtom.

För 15 år sedan (1993)
Plötsligt inser jag att det är lite kul. För varje år som jag räknar upp här har jag bott på olika ställen. Nåja. 1993. Jag arbetade. Det var en ständig kamp att få förlängt vikariat. Minns jag inte fel så flyttade jag från centrala Kristianstad ut till förorten à la Rosengård för att komma närmre det fina område ömma modern bodde på. Samma år så flyttade hon till ett annat samhälle. Så där satt jag kvar i gettot och blev knivhotad bara jag gick till busskuren.

För 20 år sedan (1988)
Året som vid minnet fortfarande ger mig ångest. Jag gick ut gymnasiet. Började jobba som kontorist. Fick testikeltumör (godartad visade det sig efterhand, det tog 15 år innan jag läste slutsvaret). Mormor dog hemma hos mig och mina föräldrar. De separerade. Jag mordhotades. Jag bodde gömd hos kvinnojouren. Jag flyttade hemifrån. Jag fick låna kusinens lägenhet. Ska något hända, händer allt på en gång. Det var väl här jag också insåg att hela min barndom var en illusion.

En helt vanlig dag

Gamla gubbar ska inte ha körkort. Eller bil. Det är ganska otroligt att de alls kan starta en bil med tanke på hur dementa de är.

När jag åkte hem svängde vi av motorvägen (E20 om någon är intresserad). På avfarten höll vi på att krocka med en äldre herre och hans paranta hustru då de var på väg ut. På motorvägen. Mot mötande trafik. Min taxi såg till att spärra gubben så att han inte kom förbi oss. Och tvingade gubben att börja backa. Vad gör gubben då? Jo, han vinkar förbi oss så att han kan fortsätta köra mot enkelriktat ut på motorvägen. Då stannade min chaufför och vevade ner rutan. Om gubben fattade vet vi inte riktigt, för vi fortsatte vår färd med förhoppning om att ingen olycka skulle hända bakom oss. Kanske ingen förlust med tanke på gubben och kärringen, men en olycka skulle innefatta något fler.

Så kommer man hem. Och håller på att kräkas. Hela min bostad stinker skit. Avlopp. Något är fel och har varit det i en vecka. När andra spolar i huset luktar det skit hemma hos mig. Ändå är det inget som kommer upp i avloppen och jag har inga torra vattenlås. Så hur kan det lukta avlopp?

Och så måste jag berätta om min färd till jobbet i morse. En mystisk bil låg framför oss. En liten bil med fem unga män som alla hade svarta huvor på sig. Jag har memorerat nummerplåten.

Så nu håller jag utkik efter två nyheter i GP. Fem rånare och dement gubbe.

Dagbok på Nätet – en del av Succé

Nu har jag rensat färdigt bland dagbokslänkarna på Dagbok på Nätet. Där var 190 länkar. 134 raderades. 56 behöll jag. Deprimerande.

Det jag upptäckte var hur skräpigt det är på nätet – så många sidor som bara ligger orörda sedan flera år tillbaka. Som förfallna fornminnen. Men majoriteten åkte ut ur DpN p.g.a. att man tagit bort sin återlänkning till Succé – Dagbok på Nätet. Antingen har man inte tyckt det varit estetiskt tilltalande, eller så har man glömt det i alla sidmodifieringar och bloggbyten. Några hade också flyttat sina bloggar till andra domäner utan att uppdatera sin information på Succé.

Jag var hård. Jag förvarnade ingen om att länkningen skulle tas bort. Regelverket är känt. Trots allt så har man godkänt och åtagit sig att uppfylla våra enkla små regler. Så – har man fallit bort och vill komma med igen så får man logga in på Succé och begära ny länkning.

Update – hur man gör!
1. Du är redan medlem på Succé (krav, medlem blir man genom särskild ansökan och om man har ett bloggarkiv på minst två månader med frekventa uppdateringar). Logga in.
2. Du kommer till din profilsida. Överst finns en bildknapp där det står ”Bli länkad från DpN”.
3. Fyll i dina uppgifter.
4. Admin kommer att kontrollera ansökan och skicka ett godkännande om länkning.
5. Men glöm inte att först ha länkat till Succé – Dagbok på Nätet från din blogg innan du skickar ansökan.

Men det kan faktiskt vara så illa att jag råkat radera någon som uppfyllt regelverket. Jag har verkligen försökt att finna återlänkningen, men det är inte alltid så lätt. Den ska ligga synligt på dagboks-/bloggsidan och inte på någon speciell länksida. Den länk man angett på Succé ska dessutom gå direkt till dagboken/bloggen och inte till någon indexsida där man får leta först efter bloggen och sedan efter återlänkningen.

Det är tråkigt att Dagbok på Nätet-länkningen förfallit så. Min erfarenhet säger mig att de flesta besökarna på min sida kommer från DpN och inte från pingsidor eller Google. Så det lönar sig att uppdatera sin information på DpN om man vill ha besökare. Om inte annat så är det kultur att vara med i DpN – förmodligen Sveriges äldsta länksamling. Som tyvärr lever en tynande tillvaro.