990325 #35

Krig och elände… Är det någonsin något annat? Redan på bussen i morse kunde man höra medresenärerna förfasa sig över kriget i Jugoslavien. I dagrummet satt patienterna klistrade framför teven hela dagen och följde nyhetssändningarna. Vad ska man säga? Man blir bara så uppgiven. Varför är USA och Nato världspoliser? På vems uppdrag agerar de? Varför är FN sådana mähän? Har de någonsin hört begreppet handlingskraft? Det enda som FN numera ägnar sig åt är UNICEF:s ambassadörer bestående av kändisar. Vilket är ändamålet för dessa ambassadörer? Att hjälpa världens barn eller att få glänsa ännu mer i fotoblixtarna? Så många frågor, så störande lite med svar.

I dag kunde jag slå fast att våren verkligen kommit för att stanna på allvar! Aldrig har jag väl blivit så mycket omkörd av galna småungar på rollerblades som i dag! Jag är nog också lite småelak i sinnet. Kan inte låta bli att önska att de drattar omkull och skrapar upp knäna. De har ju inga hjälmar eller andra skydd. Ack, så unga! Så oförståndiga! Jag minns det nästa som i går när jag själv var lika ansvarslös. Vänta lite. Det var ju i går! Jag gick över ett övergångsställe utan att titta till vänster, sedan höger och sedan vänster igen. Jag tittade bara åt höger och vänster, sedan gick jag.

990324 #34

Krig hotar sydöstra Europa, står det i tidningarna i dag. Nato ska börja bomba Jugoslavien då krig är den enda utvägen för konflikten om Kosovo. När blev krig en utväg över huvud taget? Jag tycker inte krig är motiverat någonsin. Hade jag inte blivit frikallad från värnplikt så hade jag begärt vapenfri tjänst, eller i nödfall vapenvägrat.

Ännu ett bottennapp för kvinnor! I dag kunde man också läsa om en gravid tjej som fått sparken med motiveringen ”att hon gjort som så många andra unga tjejer, gjort en fuling och blivit gravid”. Och vad var detta för en mansgris till chef? Tja, det var en kvinnlig chef! Som kvinnlig chef har hon tydligen blivit jämställd då hon beter sig som sina manliga chefskollegor! Var det detta man menade med jämställdhet?

990323 #33

Blixtrande huvudvärk. Det är vad jag i dag fick när en läkare skrämde vettet ur mig. Jag stod inne på hennes expedition i morse när hon plötsligt stod bakom ryggen på mig. I och för sig så var hon på rätt ställe, men hon var ju en timme för tidig! Jag hoppade högt och skrek samtidigt som jag rullade med ögonen bakåt i huvudet. Det där sista berodde antingen på att jag höll på att få ett epilepsianfall, eller också blev jag så rädd så jag nästan föll i koma. Vad vet jag? Det har den senaste tiden stått i så många tidningar att man faktiskt kan dö av skräck. Usch! Det hade varit roligare att skratta ihjäl sig, om man nu måste bli så känslosamt påverkad att man dör av det. 

 Detta med att jag blir så rädd så att jag hoppar högt och skriker händer rätt ofta. Svaga nerver? Jag kan höra stegen av någon som är på väg runt ett hörn i korridoren, och ändå få hjärtfladder när personen i fråga dyker upp.

Jag känner en som är mörkrädd, om vi nu ska prata skräck. När han bodde hemma, och hans morsa jobbade kväll, så vågade han inte vara själv hemma i lägenheten. Han gick istället gå ut utomhus och stå i mörkret där. Han menade på att om någon bröt sig in i lägenheten kunde han inte fly. Var han utomhus kunde han springa sin väg. Jag skulle själv nog känna mig tryggare inomhus, med tanke på alla våldsbrott med mord som skett här i Kristianstad.

990322 #32

I lördags var det tvättmaskinen som krånglade. I går var det min fars bil som krånglade. I dag var det bussens tur att krångla. Jag var uppe extra tidigt för att komma snabbt till jobbet eftersom det är måndag, och mycket hinner ske på arbetet över helgen. Jag gick på bussen, men den ville inte starta. Jag gick av bussen, och då startade bussen. Då hoppade jag åter på den, och då lade den av igen! Ännu en gång fick jag stiga av, och denna gång fick jag stiga på en annan buss. Jag kom inte tidigare till jobbet! Vad ska man tro? Att jag har dåligt inflytande på tekniken? Sedan fotsatte det i samma stil på jobbet. Skrivmaskinen ville inte fungera, i och för sig ingen nyhet, men i dag vägrade den blankt att skriva något alls. Erfarenheten har lärt mig att numera först snällt smeka den apparatur som inte vill funka, för att sedan drämma till den allt vad jag orkar. Sedan brukar det funka!

990321 #31

Fullt ös, medvetslös! Så känner jag det efter denna helg. I veckan hade jag inbillat mig att få ta det lite lugnt och kanske städa litegrann hemma. Istället blev det tvättmaskinshaveri, en sjätte arbetsdag och en utflykt hem till lille far. Han hade ju begärt att jag skulle komma hem till honom då hans video inte var inställd rätt då den inte fungerade som den skulle. Efter mycket detektivarbete lyckades jag först hitta en buss som körde en söndag, och sedan upptäcker jag att det inte var något med videon. Allt berodde på generationsklyftan – jag kan ställa in en teve och video, programmera en video och koppla ihop en dator, och han kan laga bilar, radioapparater och annan teknisk utrustning. Men vi skulle inte kunna byta uppgifter med varandra.

Min far visade också stolt upp sin nya bil som är tio år gammal. Förra bilen var skrotfärdig och denna skulle vara lösningen på allt. Efter i dag har han nog fått sig en tankeställare. När jag steg ur bilen tippade passagerarsätet bakåt då sätet släppt från golvskenorna. När jag sedan skulle fälla tillbaka sätet med hjälp av spaken, så fick jag handtaget i handen. Säkerhetsbältet ville inte åka tillbaks när jag knäppte upp det. Dessutom fick jag för mig att prova fläkten i bilen. Den fungerade bra, men när jag skulle stänga av den så fick jag knappen i handen. Antingen är jag väldigt oaktsam om andras ägodelar, eller också så var bilen i ett mindre bedrövligt skick.

990320 #30

I veckan har man i Annica Tigers dagbok[1], kunnat läsa om hennes problem med tvättmaskinen. I dag råkade jag också ut för att tvättmaskinen gick sönder. I dag hade jag väldigt bråttom eftersom jag skulle börja jobba innan kl. 10 och innan dess hinna med att tvätta nere i hyreshusets tvättstuga. Det första jag gör är att med handen dra runt trumman i maskinen för att se så inget är kvarglömt från föregående tvättid. Jag tyckte väl att det gick lite trögt med trumman, men allt var okej, så jag slängde in mina kläder. När jag en timme senare kom ner så lät maskinen så konstigt, och tvättprogrammet var dessutom inte klart. Till slut fick jag avbryta tvättmaskinen och öppna luckan. Det var då jag upptäckte det. Ett litet metallock som sitter i trumman hade lossnat och låg i min tvätt. Kläderna var fulla av tvättmedel och alltså varken sköljt eller centrifugerat. Så jag tog ut kläderna för att kasta in dem i den andra tvättmaskinen. Då kom nästa upptäckt! Genom det lilla hålet i trumman hade en del av min tvätt försvunnit ner. En del av kläderna kunde jag dra upp men de var fulla av hål eftersom de tagit skada. Förmodligen finns det mer av mina kläder nere i maskinen, men det kommer jag inte åt. Någon åtgärd av maskinen blir det inte förrän på måndag.

Efter att ha fått hjärnblödning av ovanstående händelse fick jag jäkta iväg till arbetet. Jag har ägnat dagen åt logistik, att räkna ut hur man slår ihop tre journalarkiv till ett. Om jag räknat rätt vet jag inte, men jag fick två hyllor över. Bra, men konstigt. Tur att jag slipper vara med när själva flytten blir. Är det tvärtom, två hyllor för lite, så flår de mig levande.

När jag sedan åkte hem med bussen var där en del vietnameser med, då jag bor i ett invandrartätt område. Nu ska ni få veta hur dum jag är. De här vietnameserna är båtflyktingar som kom hit, när var det, på 70-/80-talet någon gång? Då kom många till Åhus som ligger på skånska ostkusten. Visst, jag kan inte ha varit gammal, men jag trodde att dessa båtflyktingar plockats upp ute i Östersjön och förts in till land här. Vad trodde jag? Att Vietnam låg på andra sidan Östersjön?? Den fjärde baltiska staten?? Mitt enda försvar är att jag var i tioårsåldern då. Det hemska är att jag aldrig ifrågasatt min tro förrän nu för något år sedan. Det är väl ingen idé att jag skäms. Det är ju ändå preskriberat. Dessutom ingår väl det också i min karaktär? Annars har jag inte karaktär alls, och det låter ju lite menlöst.

[1] http://www.tiger.se

990319 #29

Denna helg trodde jag att jag skulle få lite lugn och ro. Men icke! I morgon ska jag gå in och arbeta extra. Det är så att man ska slå ihop tre journalarkiv till ett, och gissa vem som ska räkna ut det hela? Visst, det är jag det. Jag ska ligga på golvet och mäta med tumstocken. Vi ska flytta hyllor i veckan och allt måste vara noga genomtänkt då fel inte är ett alternativ när journalerna ska flyttas. Suck… Det är vid sådana här tillfällen man önskar att datajournalen hade gjort sitt intrång även inom slutenvården, och inte bara i primärvården. Det enda positiva jag kan komma på är att jag slipper vara med när journalerna flyttas. Tjohoo! Sist jag flyttade ett arkiv (yes, jag har gjort detta tidigare) blev jag skitdålig och fick migrän. Men vad kan man förvänta sig? Vi män är ju så klena, även om det oftast är mer mentalt än fysiskt.

På söndag ska jag bli hämtad i lille fars ”nya” bil. Han har uppgraderat sin Golf av -78 års modell till en Golf av -87 års modell. Sedan ska jag hem och ställa in hans video. Hur jag än förklarar begriper han inte att det finns kanaler på videon som måste ställas in för att kunna spela in från teven. Teven är min. Den pajade för ett par månader sedan (pang, puff, rök, os) men han har lyckats laga den. Därför fick han behålla den. Teve är något jag knappt vet vad det är längre. Jag sitter mer framför datorn nu än framför teven. Men aldrig i livet att jag skulle kunna missa de cirka 7-8 program jag följer varje vecka. Ja, jag har en ny teve, om ni undrade hur jag kan se på teve om jag gett den till fadern. I och för sig hade jag ju en extra teve sedan tidigare, men den var modell mini.

När jag skriver detta förstår jag helt plötsligt att jag är prylgalen. Vågar jag här berätta att jag har två datorer, två teveapparater, tre telefoner, tre klockradioapparater (det heter så, jag kollade i ordlistan), två CD-spelare och tre radioapparater. Usch, nej! Det låter så fult att vara prylgalen. Låt oss säga att jag är schizofren istället.

I går var jag på LSF:s årsmöte i vår lokalavdelning. Tjugosju medlemmar kom (av cirka de hundra som finns i lokalavdelningen) och jag satt så vackert och norpade pengar från dem när de kom. Anledningen var att jag är kassör och ville ha pengar för den mat och de lotter som erbjöds. Inte för att de hade något val. Maten var olika dessertostar. Den ost jag kommer ihåg bäst var den som var både äcklig och väldigt god. Jag kunde inte bestämma mig för hur jag skulle förhålla mig till denna ost, som hade orden ”pepparrot” i sitt namn. Min första tanke var att spotta ut osten i näven och sedan torka av det på byxbenet. Tur man inte följer sina impulser. Efter ett tag var det den godaste ost jag ätit. Den var stark! Undrar vad den kostar?

Kvällens föreläsare var Miss C, en f.d. kollega till mig som numera är massör. Med sig hade hon Anne som pratade om stress och stresshantering. Lottvinsten för kvällen var en halvkroppsmassage. Som tur var vann jag inte. Jag avskyr beröring. Helst om någon tar på mina axlar. Hu, jag både ryser och får gåshud när jag tänker på det. När jag sedan gick hemåt så fick jag ta med mig två överblivna ciderflaskor. När jag steg av bussen (mörkt ute, efter kl. 20) så klirrade flaskorna. Tanten framför mig som steg av bussen började då halvspringa, höll handväskan tätt intill kroppen och sneglade hela tiden över axeln. Jag har väl aldrig sett en så gammal människa röra sig så snabbt sedan jag var med på loppis sist.

Nu har jag räknat upp torsdagen, lördagen och söndagen. Men i dag är det ju fredag. Så vad har jag då gjort i dag? Jo, jobbat som vanligt. Där händer inget spännande alls. Inga skandaler eller så. Jo, en liten skandal. En av mina arbetskamrater har i kväll stämt träff med en kille hon bara träffat på chatten. Har bor lång härifrån, så han kommer in med tåget för att sedan gå hem till min kamrat. Hur vågar hon? Hur törs hon? Jag är lätt orolig. På jobbet är vi många som skällt och förmanat henne, men tyvärr, inget gehör. Hoppas bara allt går väl[1].

Jag träffade på Mr L i affären i kväll. Han har ett bekymmer. Han har en bild av en annan kille som han på nätet säger föreställa honom själv. Problemet är nu att han träffat en tjej där de båda vill träffas. Men det går ju inte! Han är ju inte mannen på bilden! Så gräver man en grop för att själv falla där i! Vad är det för kamrater jag har, så säg? Tur man själv är ett helgon… Amen.

[1] Facit 12 ½ år senare – de är gifta och har två barn.

990317 #28

Underbart trevliga och kamratliga Miss M hjälpte mig i dag när jag behövde stöd i en ekonomisk fråga. I morgon kväll ska jag nämligen på årsmöte och redovisa fjolårets ekonomi i LSF:s lokalavdelning. Eftersom Miss M beskyller mig för att lida av dyslexi (dyslexi=skrivsvårigheter, dyspepsi=matsmältningsrubbning), så fick hon titta på min redovisning. Men hon hann nog knappt se vad jag skrivet för jag ryckte pappret direkt. Hon har ju en sjuklig förmåga att hitta stavfel.

I dag var Miss M trevlig, och i går elak. Men jag tycker ändå att hon är en svikare som inte kommer på årsmötet i morgon. Det kommer föreläsare som ska berätta om massage och om stresshantering. Som om inte det var nog så ska vi ha ostbricka och cider. Vin hade kanske passat bättre, men det finns visst någon lag som säger att man inte får förtära alkoholhaltiga drycker på sjukhuset. Men jag vet en sköterska som bjöd sina kollegor och patienterna på hemmagjort äppelbrännvin. Så pigga har väl aldrig våra inneliggande patienter varit tidigare. I dag hade vi en gammal tant som var så ledsen, dålig och håglös. Inget var bra. Hon fick förslaget att få träffa sjukhusprästen, men nä… Mungiporna bildade en cirkel runt hennes haka, så ledsen var hon. När sköterskan efter mycket utfrågande tog reda på vad det var med den lilla tanten, så kröp det fram att hon ville snusa. Hon låg på en sal med tre andra patienter, och tyckte det var genant att snusa inför de andra medpatienterna. För att det var så okvinnligt att snusa. När sköterskan sa att det var helt okej, att det bara var att ta en prilla och inte bry sig om de andra, så sken den lilla tanten upp som solen efter ett regnoväder. Helt plötsligt var hon glad, pigg och kände sig friskare. Trots alla mediciner och omvårdnad, så saknades alltså kvaliteten som ökade livslustan. Så det är nog inte helt fel, trots alla bestämmelser, att ge t.ex. äppelbrännvin till behövande patienter.

990316 #27

När jag skulle gå hem i dag träffade jag en gammal (nåja, 29 år) klasskompis som jag inte sett på några år. Vi är tydligen så pass gamla att vi nu tar i hand när vi träffas. Något jag upptäckte i dag var att det första vi gjorde, var att kolla in hur långt hårfästet krupit uppåt på den andre. Här var det nog jag som drog nitlotten. Jag riktigt såg skadeglädjen i hans ögon. Eller han kanske bara tyckte det var roligt att träffas, så det var därför han såg så glad ut? Nä, nu kom jag på det. Han berättade ju att han skulle gå och hälsa på sin tjej som har samma arbetsplats som jag. Jag tror alltid det värsta. Jag begynnande hårflint? Fnys, hemska tanke!

En glad överraskning i dag var min Internet-räkning för januari och februari. Den var bara en tredjedel av vad jag befarat. Eftersom jag gått hemma och varit sjukskriven, och i tid och otid kollat läget på Internet, så befarade jag en räkning på cirka 1 500 kronor. Jag hade varit ute på nätet 96 gånger under dessa två månader, men det hade bara varit ”snabbisar” för att kolla mejlen. På tal om mejlen – jag har 204 olästa meddelanden. När ska jag hinna läsa? Jag vill ju inte radera dem förrän jag läst igenom dem. Men en vacker dag lär jag nog ta bort dem utan att ha kollat dem.

Lille far ringde precis. Nu vill han att jag ska skriva till farmor igen. Men vad skriver man till en drygt 90-årig kvinna som inte kan svenska? Och som inte egentligen vet något om mig? Om hon ändå bara hade haft lite kunskaper i svenska och en Internet-uppkoppling… då hade hon ju kunnat läsa min dagbok!

990315 #26

Nu har jag fått domen. I dag var jag på ögonmottagningen och träffade doktorn. Jag har nu haft synnervsinflammation på vänster öga i drygt två månader, och jag får nu två veckor på mig att bli ytterligare lite bättre. Annars är det remiss till neurolog nästa som gäller. Jag fick också beskedet att min syn aldrig kommer att bli helt återställd och jag kommer heller inte att återfå färgseendet helt. Jag blev varken ledsen eller upprörd. Detta har jag ju förstått själv också och hade inte förväntat mig något annat besked. Sedan har jag ju också insett att jag kommit till den ålder då skavankerna gör mig intressant. För vad mer pratar man om med människor än vädret? Jo, sjukdomar. Jag hade förmodligen blivit upprörd om jag fått veta att mina symtom inte skulle försvinna, om jag hade ont. Men det har jag inte. Visst, det känns lite ”störigt” men jag har vant mig på dessa månader. Och det har ju faktiskt blivit bättre. Jag höll på att säga att det är tur man åtminstone har hälsan, men det är väl det jag inte riktigt har.

Varför i herrans namn känner jag mig så glad i kväll? Kan det bero på att bowlingen är inställd på onsdag? Nej, det gjorde mig lätt nedstämd. Jag upptäckte istället att mina andra arbetskamrater, på avdelningen, ska ut och bowla. Så jag kan hänga med dem istället.

990314 #25

Tja, det var som jag trodde. Raka vägen hem till lilla mor och hennes sköna soffa. Där har jag legat hela dagen och läst en bok (och nickat till emellanåt). Jag har med andra ord haft en skön söndag och är nu redo för en ny arbetsvecka. Något som bekymrar mig lite är att jag har så mycket övertid. Jag jobbar över mellan 1-1½ timme varje dag och har nu cirka 55-60 timmars övertid på komp och flex. Flex låter bra, men när finns det tillfälle att ta ut den? Jag kan knappast komma och begära ledigt nu när jag precis börjat jobba heltid efter min sjukskrivning. Och det är något också som oroar mig; att bli sjukskriven på nytt då jag själv avbrutit den. I morgon ska jag ju till ögonläkaren igen. Håll tummarna för mig! Dessutom ska vi eventuellt nästa lördag, och lördagen därpå, gå in och jobba extra. De pengarna skulle sitta fint nu när jag förlorat så mycket på att gå hemma. Men orkar jag? Jag får se hur jag klarar veckan.

990313 #24

Gäsp! Hm? Är det dags att gå upp nu? Oj, klockan är ju 19:11. Jag har nog sovit större delen av det senaste dygnet. Det har nog varit en jobbig arbetsvecka då jag inte jobbat heltid på två månader. Jag är helt utmattad, ovan som jag är. På måndag är det dags att gå till ögondoktorn igen. Undrar om han blir upprörd då jag avbrutit min sjukskrivning tre veckor i förväg och inte är bra än. Men det är bättre nu med ögat tror jag. Det är svårt att veta om jag bara vant mig vid att inte se ordentligt eller om jag verkligen blivit bättre. Nu tror jag att man kan fastslå diagnosen, och att det verkligen rör sig om en synnervsinflammation. Jag är inte så pigg på att få höra ”Hm, förbryllande” varje gång jag kommer till doktorn.

I morgon ska jag till lilla mor och äta söndagsmiddag. Men jag vet hur det blir. Så fort jag kommer dit somnar jag på hennes soffa och vaknar inte förrän till kvällen. Med andra ord borde jag vara utvilad på måndag. Än är jag inte utvilad och behöver sova lite till. Tyvärr har jag nu huvudvärk efter att ha sovit för mycket. Ack, du tunga värd (värld), som värdinnan sa.