990403 #44

Ruelse är vad jag känner i dag. Min far ringde i går och ville att vi skulle ut på Konstrundad på Österlen. ”Nej” skrek jag rakt ut. Han blev rejält putt och jag fick försöka förklara mig. Aldrig i livet vill jag ut på småvägarna i trafikstockningen för att komma hem till någon konstnärs bostad för att sedan trängas med de andra 70 000 besökarna i någons vardagsrum. Och jag känner min far. Han blir upprörd över allt kaos, får bröstsmärtor, får lägga in nitroglycerin under tungan, jag får lugna honom, dirigera vart han ska köra och det hela slutar med att han urförbannad vänder bilen och kör hemåt utan att ha sett något.

Ruelse är vad jag känner i dag. Lite nonchalant hänvisade jag till att man skulle kolla in min länksida för att se vilkas dagbok jag läser. Naturligtvis ska jag lägga ut länkarna här så ni lätt kan ta er dit. Tettes[1] dagbok är värd att läsa. Jag skrev ett litet beklagande mejl till henne och fick genast ett uppmuntrande svar så att jag kände mig på lite bättre humör. Det samma kan jag säga om Eva[2]. Hennes dagbok följer jag med spänning då hon bor i samma stad som jag. Jag känner igen mig i så mycket. Dessutom hade hon den goda smaken (tack, Eva!) att skriva om mig i sin dagbok i går den 2 april. Roligt att höra att någon uppskattar min torra humor.

Min far beklagade sig också i går över detta med att fylla 60 år om en knapp månad. Han hade av vår lokala morgontidning fått hem papper att fylla i där han skulle skriva om sitt liv och bifoga ett foto, så skulle det publiceras gratis. Det vill han inte. Han ska istället sätta in en annons där han undanber sig all eventuell uppvaktning. De två raderna går på 220 kronor och det tycker han är hutlöst. Att skriva en massa dravel om sig själv kostar alltså inget. I dag när jag slog upp tidningen så förstod jag varför. Förmodligen täcker uppvaktning undanbedes-annonserna hela tidningens inkomster, så nerlusat som familjesidan var med detta. Redan när man fyller 30 så får man erbjudandet om att berätta om sig själv. Då är de rätt roliga. Det står typ (om jag använder mig själv som ett exempel), ”Jonas Nilsson, Kristianstad, 30 år. Gick 1988 ut tvåårig Handels- och Kontorsutbildning. Arbetar sedan sju år i vården. Lever ett asocialt liv framför sin dator”. Vi får väl se om jag skickar in det nästa år då jag fyller 30. I dag stod det om en som fyllde 30, som var slaktare och på sin fritid gillade att jaga och familjen. Jag skulle nog vara mer försiktig att säga de orden i samma mening. Kan vara lite skrämmande. Tidningen har ingen korrekturläsare, och det kunde hänt att de glömt det där ”och”. Usch ja, min morbida humor.

[1] http://www.tettemerio.se/

[2] http://eva.monkeytoys.com/

990402 #43

Jag har fått många uppmuntrande mejl från andra dagboksförfattare på nätet och har bestämt mig för att fortsätta skriva dagbok. Ibland har jag undrat för vem jag skriver, men det är för min egen skull och ingen annans. Jag är inte särskilt anonym, men det bekommer mig inte. Det handlar om ärlighet, och jag vill inte på något sätt dölja personen bakom texterna. Hoppas ingen känner sig utlämnad. Jag frågar alltid först om jag får nämna någon med namn innan jag skriver. Att det sedan blir fadäser, ber jag om ursäkt för.

Än så länge har jag inte facit i hand, men jag tror inte jag blev lurad i går den 1 april. Men en kollega till mig försökte med ”Du har tandkräm i håret”. Jag bara fånstirrade på henne en lång stund. Min intuition skrek åt mig att ta det försiktigt och inte göra något förhastat, typ köra fingrarna genom håret för att få bort tandkrämen. Istället började jag fundera på hur det skulle kunna vara möjligt för mig att han tandkräm i håret. 1) En halv dag hade gått, kunde tandkräm finnas kvar? 2) Så jäkla mycket hår jag väl ändå inte så att jag kan skryta med att ha tandkräm i det? 3) På morgonen hade jag först borstat tänderna och sedan tvättat håret (det som är kvar). Till slut var jag tvungen att svara något, och det blev något så dumt som ”Omöjligt, jag borstar aldrig tänderna. Jag tar ut dem varje kväll och lägger dem i kaustiksoda över natten”. Egentligen borde jag ju glatt henne med att förvånat dra fingrarna genom håret. Själv hade hon på morgonen blivit lurad av sin fyraåriga dotter med samma aprilskämt och gått på det. Små ungar är illmariga!

990401 #42

Jag var i dag hos ögonläkaren igen. Sex gånger på två månader har det blivit. I dag slapp jag betala då jag kommit upp i högkostnadsskyddet, och därmed har fri sjukvård fram till januari nästa år. Som en arbetskollega sa till mig: ”Hoppas du nu blir mycket sjuk i år så du kan nyttja högkostnadskortet”. Jo, tack! Det var väl en snällt sagt? Nu kunde ögonläkaren konstatera att det är synnervsinflammation jag haft (och har). Men nu var det så bra att jag t.o.m. fick köra bil! Tänka sig… Inte har de tidigare sagt att jag inte fick köra bil. I och för sig så kvittar det, eftersom jag inte kört bil på tio år. Färgseendet kommer jag inte att få tillbaka på vänster öga. Jo, jag ser färger, men kan inte skilja på nyanser. Är det någon som tycker jag har för jäkliga färger på kläderna kan jag skylla på färgblindhet.

Om en månad fyller lille far 60 år. Hur ska jag fira det med honom? Han ska inte ha någon fest, och lika bra är väl det då jag är den ende släktingen han har denna sida Östersjön. Nu blir det många sömnlösa nätter den närmaste månaden då jag måste klura ut något fiffigt som han uppskattar. Han vill nog ut och äta någonstans, men den 1 maj är ju ingen höjdare att ta ut någonstans då det är helgdag. Han tycker inte om restauranger, utan föredrar små matställen på bensinmackar och så. Inget jag uppskattar, men det är ju hans födelsedag. Kristianstad är ju nerlusad med kinarestauranger, men det avskyr han. Han vill ha potatis och uppskattar inte att man sätter fram pommes frites när han beställt potatis. Han vill ha kokt potatis. Ack ja, denna stamfader.

Och plötsligt så har man en storhelg framför sig! Jag har knappt hunnit reflektera över det. Just nu är det så roligt att arbeta att inte riktigt gillar att behöva vara ledig fyra dagar. Som tur är slipper jag nog abstinensen då jag ska gå in extra och jobba på söndag. Annars ska jag försöka ha det riktigt skönt, för det lär bli sista gången innan sommarsemestern man är ledig så många dagar i rad. Hoppas solen fortsätter att skina hela helgen.

990331 #41

Jag fick i dag en smärre hjärnblödning när jag såg hur den nye läkaren dikterat sina patientjournaler. De var superkorta. Precis så korta som jag vill ha dem men inte fått någon läkare att anamma. Jag borde ju inte få hjärnblödning eftersom jag ju blev glad, men jag blev lite lätt orolig för att överläkaren skulle beklaga sig. Men det gjorde han inte. Skönt! Jag har det så lagom behagligt på jobbet just nu. Och snart är det påsk och jag kan med gott samvete förtränga arbetet då inget ligger och väntar på mig när jag kommer tillbaks om fyra dagar. Hm, undrar om jag får gå in på söndag och jobba en timme? Alla patienter som kommer och går under de dagarna då jag är ledig ska sköterskorna anteckna till mig. Men då de inte har någon insikt i mina arbetsuppgifter så brukar de inte engagera sig så där väldigt, utan jag får på min första arbetsdag efter ledighet sitta i timmar och reda ut sådant som annars skulle ta en kvart. Ack ja, du tunga värld.

I dag har jag investerat i ett par nya strumpor. Med Snobben som motiv. Jag kan ju inte påstå att jag känner mig direkt manlig och tuff (men det är väl det jag är?) men jag kunde inte låta bli när jag såg att de fanns i storlek 46-48! Då måste det ju vara meningen att vuxna karlar ska ha Snobben-strumpor! Själv har jag storlek 47 i skor, och blir ofta pikad för mina sandaler på jobbet. På en lång rad ute i omklädningsrummet finns personalens sandaler, de flesta i storlek 36-37. Och så mina 47:or. Den vanligaste frågan jag får är vart jag ställt årorna. Jag kan ju inte påstå att de är elaka när de säger så, de skrattar ju! Jag är dem till glädje!

Usch, nu kom jag på ett hemskt barndomsminne om fötter. När jag gick i sjätte klass skulle vi rita av konturen av vår ena fot på ett papper. Problemet var att min fot var längre än ett A4-papper. Var och var… Det är de fortfarande. Passerar jag ett skrivbord på jobbet så brukar jag lyckas med att trassla in fötterna och dra med mig skrivbordet någon meter. En fördel är när jag ställer mig på tå, för då blir jag nästan 20 cm längre och då kan ingen se min begynnande flint. Hm, kanske jag alltid skulle gå på tå?

990330 #40

Sitter ännu en  kväll och har trubbel med HTML-kodningen. Jag hade ännu en gång tänkt ändra lite på min hemsida, särskilt i dagboken. Frames kan verkligen göra en gråhårig (om jag nu inte i förtvivlan sliter av håret innan dess).

Den nya AT-läkaren fick jag då äntligen träffa i dag på jobbet, som jag hört så mycket om. Han var väldigt avvaktande i början, hade väl aldrig sett en så effektiv sekreterare någon gång (kan jag ju inbilla mig). Då han såg att jag inte överföll honom med brevsprätten, eller vad han nu trodde, så kom han faktiskt fram och rådfrågade mig flera gånger om hur han skulle gå till väga när han skulle diktera patientjournaler. Hur mycket som behövdes dokumenteras och så. Eftersom jag inte känner så där väldigt mycket för att skriva dagarna igenom, så viftade jag lite nonchalant med handen och sa ”Åh, det är inte så noga”. I morgon får vi väl se om överläkaren går i taket då anteckningarna i journalerna ser ut som om någon gniden skotte skickat telegram. Men, men… Den dagen, den glädjen. Men det var väl rart av honom att komma och fråga åtminstone? Det visar på respekt för oss äldre! Han är ett år yngre än jag, född 1971 alltså. Men vi kan nog bli kompisar på avdelningen. Dock måste han stå ut med att jag driver med honom. Någon glädje ska man ju ha i arbetslivet.

990329 #39

Blixtar och dunder, magiska under. Var det inte så Herreys sjöng när de 1984 vann Eurovision Song Contest med Diggiloo diggiley? Tja, några magiska under känner jag inte av, men väl blixtar och dunder. Jag vaknade nämligen med migrän i dag. Gud, min Gud, varför måste solen skina? Och varför måste fåglarna kvittra hysteriskt just i dag? Jag vill bara ha det mörkt och tyst. För en gångs skull hade jag sett fram mot att få komma till jobbet en måndagsmorgon. Hade längtat hela helgen! I dag ska nämligen en ny AT-läkare börja på min avdelning, som av en sekreterare beskrivets som djävulen inkarnerad men av en annan sekreterare som himlens favoritängel. Men, men… I morgon lär jag väl själv få avgöra vem som hade rätt. Kanske han är helt normal och mänsklig? Usch, nu orkar jag inte skriva mer. Jag tror fått ett heavy metal-band i skallen. Hm, undrar om någon gratulerar mig på namnsdagen i dag? Inte ens mina små föräldrar brukar komma ihåg det förrän dagen efter…

990328 #38

I dag tar jag semester från min dagbok. Välkomna tillbaks i morgon! Whoops! Nu lovade jag nästan för mycket. Fick precis ett mejl från Geocities. De ska stänga ner under måndagen och tisdagen och då kommer jag inte åt att lägga ut min dagbok. Att det kommer upp felmeddelande beror på att genvägen till Geocities ”logga”, som ska dyka upp samtidigt med min hemsida, inte funkar. Tydligen är det något fel på Telias server (eller någon annan server) då man bara kommer åt en bråkdel av andras hemsidor. Må gott tills vi hörs nästa gång!

990327 #37

Vilket strul! Jag kan inte begripa vad det är som tar åt min hemsida. På min lokala hemsida på datorn fungerar allt, men så fort jag går ut på nätet och ska kolla så får min hemsida upp felmeddelande. Samma gäller när jag ska lägga ut nytt material på nätet. Geocities[1] funkar det inte som det brukar. Jag börjar så smått misstänka att felet ligger hos Telia som är min Internetleverantör. När jag ringer vanligt på telefonen låter det som om samtalet kopplas om. I fredags kväll kunde jag inte komma ut på någons hemsida, men min ICQ fungerade och mitt mejlprogram fungerade. Går allt enligt planerna så ska jag snart flytta från Geocities och istället bo på Passagen.

[1] Gratis utrymme på nätet att lägga upp hemsida på. Numera en del av Yahoo.com.

990326 #36

Jag kunde i dag sitta i solen på lunchen och avnjuta en glass på sjukhusets balkong på elfte våningen. Det om något borde vara ett säkert vårtecken. Till och med Rapport nämnde i kväll att det varit värmerekord i Kristianstad i dag med 17 grader. Och innan ni förgås av spänningen så får jag väl berätta det var Magnum Double jag åt. Nej, den var inte värd sina 14 kronor. Det är ingen glass.
Jag slutade tidigare i dag och missade därför hur min lille far letat efter mig på jobbet i kväll. Han hade varit och hälsat på en bekant som ligger inlagd. Därefter hade han sprungit runt på hela sjukhuset och letat efter mig. Och det är ju konstigt, med tanke på att jag sitter och jobbar på bara ett ställe. Det är tre månader sedan jag slutade att gå i poolen , för då förekom det att jag bytte arbetsplats flera gånger om dagen. Jag är inte förvånad över att han inte visste var jag arbetar. Han har aldrig engagerat sig i att hålla reda på saker och ting. När jag var liten visste han aldrig hur gammal jag var eller i vilken klass jag gick. Man kan berätta det, man det sjunker aldrig in. Det enda jag kan vara tacksam över är att han åtminstone kom ihåg att jag jobbade på ett sjukhus. Det har jag gjort i sju år, så fattas bara!

Miss M hade klippt sig när jag i dag såg henne. I dag har hon varit riktigt snäll mot mig, även om jag känner att jag är väldigt påfrestande när jag ständigt är på henne med de mest triviala saker. Och jag gör det inte lätt för henne genom att varje dag nämna henne i dagboken . Det gör jag bara för att hon läser den.

990325 #35

Krig och elände… Är det någonsin något annat? Redan på bussen i morse kunde man höra medresenärerna förfasa sig över kriget i Jugoslavien. I dagrummet satt patienterna klistrade framför teven hela dagen och följde nyhetssändningarna. Vad ska man säga? Man blir bara så uppgiven. Varför är USA och Nato världspoliser? På vems uppdrag agerar de? Varför är FN sådana mähän? Har de någonsin hört begreppet handlingskraft? Det enda som FN numera ägnar sig åt är UNICEF:s ambassadörer bestående av kändisar. Vilket är ändamålet för dessa ambassadörer? Att hjälpa världens barn eller att få glänsa ännu mer i fotoblixtarna? Så många frågor, så störande lite med svar.

I dag kunde jag slå fast att våren verkligen kommit för att stanna på allvar! Aldrig har jag väl blivit så mycket omkörd av galna småungar på rollerblades som i dag! Jag är nog också lite småelak i sinnet. Kan inte låta bli att önska att de drattar omkull och skrapar upp knäna. De har ju inga hjälmar eller andra skydd. Ack, så unga! Så oförståndiga! Jag minns det nästa som i går när jag själv var lika ansvarslös. Vänta lite. Det var ju i går! Jag gick över ett övergångsställe utan att titta till vänster, sedan höger och sedan vänster igen. Jag tittade bara åt höger och vänster, sedan gick jag.

990324 #34

Krig hotar sydöstra Europa, står det i tidningarna i dag. Nato ska börja bomba Jugoslavien då krig är den enda utvägen för konflikten om Kosovo. När blev krig en utväg över huvud taget? Jag tycker inte krig är motiverat någonsin. Hade jag inte blivit frikallad från värnplikt så hade jag begärt vapenfri tjänst, eller i nödfall vapenvägrat.

Ännu ett bottennapp för kvinnor! I dag kunde man också läsa om en gravid tjej som fått sparken med motiveringen ”att hon gjort som så många andra unga tjejer, gjort en fuling och blivit gravid”. Och vad var detta för en mansgris till chef? Tja, det var en kvinnlig chef! Som kvinnlig chef har hon tydligen blivit jämställd då hon beter sig som sina manliga chefskollegor! Var det detta man menade med jämställdhet?

990323 #33

Blixtrande huvudvärk. Det är vad jag i dag fick när en läkare skrämde vettet ur mig. Jag stod inne på hennes expedition i morse när hon plötsligt stod bakom ryggen på mig. I och för sig så var hon på rätt ställe, men hon var ju en timme för tidig! Jag hoppade högt och skrek samtidigt som jag rullade med ögonen bakåt i huvudet. Det där sista berodde antingen på att jag höll på att få ett epilepsianfall, eller också blev jag så rädd så jag nästan föll i koma. Vad vet jag? Det har den senaste tiden stått i så många tidningar att man faktiskt kan dö av skräck. Usch! Det hade varit roligare att skratta ihjäl sig, om man nu måste bli så känslosamt påverkad att man dör av det. 

 Detta med att jag blir så rädd så att jag hoppar högt och skriker händer rätt ofta. Svaga nerver? Jag kan höra stegen av någon som är på väg runt ett hörn i korridoren, och ändå få hjärtfladder när personen i fråga dyker upp.

Jag känner en som är mörkrädd, om vi nu ska prata skräck. När han bodde hemma, och hans morsa jobbade kväll, så vågade han inte vara själv hemma i lägenheten. Han gick istället gå ut utomhus och stå i mörkret där. Han menade på att om någon bröt sig in i lägenheten kunde han inte fly. Var han utomhus kunde han springa sin väg. Jag skulle själv nog känna mig tryggare inomhus, med tanke på alla våldsbrott med mord som skett här i Kristianstad.