Nile Posts

Inte vill jag vara sämre än Kim, så jag tar också upp toaletter till diskussion.

Speciellt de toaletter som finns på min arbetsplats. De är för få. I tisdags kände jag ett trängande behov och uppsökte därför närmaste toalett. Upptaget. Så jag fick gå till nästa. Upptaget. Tredje. Upptaget. Fjärde. Upptaget. Därmed var urvalet slut och jag gick gå över till en helt annan avdelning. Där var ledigt. Det är sanslöst. Väldigt mycket personal, väldigt få toaletter.

Vissa toaletter har hasp på utsidan för att patienter inte ska irra in sig på personaltoaletterna (som saknar larm). Risken är väldigt stor att man blir inlåst på toaletten. Någon kommer och rycker i dörren och utan att tänka sig för lägger man på haspen på utsidan. För det är en automatisk rörelse man gör när man lämnar toaletten. Så jag har lärt mig att alltid ha en telefon med sig in på toaletten.

Sedan förstår jag inte vad där är för vattenledningsproblem, för det är ständigt stopp i toaletterna (vissa toaletter får man bara använda till att urinera i p.g.a. fastighetsskötarna tröttnat på att rensa avlopp). Jag har hört något om att rören är version mindre då man sparade pengar när huset byggdes för tio år sedan. Nå, men där finns även andra problem med toaletterna som handlar om spara pengar. Som att där aldrig finns toapapper, det får man springa och låna från andra enheter. Liksom handtork. Och tvål. Det är en bristvara då man inte ser till att ha ett lager hemma. Som bekant kostar lager pengar.

Bäst är egentligen att inte utnyttja toaletten under en arbetsdag. Det är förenat med många bekymmer. Jag har önskat fri tillgång till katetrar och vuxenblöjor, men inte fått gehör för det.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Tanke 1

Volvo säger upp en massa folk. Jag kan väl inte säga att det är något som jag har en åsikt kring. För så ser verkligheten ut. Det ekonomiska läget är problematiskt på alla nivåer. En anledning till att jag inte har så mycket funderingar kring just Volvo kan väl förklaras med att jag själv också befinner mig i en bransch som det gungat i under alla mina år (Hur många år? Läs Tanke 5 nedan). Hur säker sitter jag själv? Är löften något värda? Om jag oroar mig? Nja. Både ja och nej (nja betyder väl just det). Jag är ganska säker på att jag inte ryker vid en massuppsägning, men det skulle bli problematiskt om så vore fallet. Jag skulle inte då stå till hela arbetsmarknadens förfogande p.g.a. ms (jag gillar inte att skriva om ms, allra minst som en ursäkt, läs Tanke 2 nedan) samtidigt som jag vet att FK inte skulle godkänna en hel sjukersättning (dagens lärdom). Trots a-kassa skulle jag ganska snart bli utförsäkrad om jag ens fick a-kassa. För jag står inte till hela arbetsmarknadens förfogande, som sagt.

Tanke 2

För några dagar sedan blev jag kränkt och förnedrad. Rena våldtäkten. Det uppstod en diskussion där jag outades med min ms. Käcka personen kom då med förslag på hur jag skulle bota denna muskelåkomma genom att bl.a. lyssna på jazz. För det första. Ms är en nervsjukdom. För det andra. Käcka människan jobbar inom vården. För det tredje. En kronisk sjukdom utan bot. Jag försökte pedagogiskt förklara både mitt tillstånd/inställning samt vad sjukdomen innebär. Ändå fick jag det ena förslaget efter det andra som gjorde mig argare och argare eftersom jag inte bett om välmenande floskler där jag inte kunde undfly personen. Mina pedagogiska förklaringar blev kortare och aggressivare. Till sist fick jag korthugget svara med ?jag har ms? på allt. För jag vill inte behöva ursäkta mig genom att säga ?jag kan inte göra det på grund av min ms?. Även om det är sant. För det tar bort min befintliga förmåga när fokus ligger på ms och på vad jag inte kan göra. Och är där någon som vet så är det väl ändå jag som har sjukdomen och lärt mig leva med den? Okej att det var i all välmening som jag fick förslagen, men jag hade som sagt inte bett om dem. Och käcka personen borde förstått att lägga ner direkt och inte tjata i timmar när jag markerade att det inte var okej.

Tanke 3

Censur. Lovat att inte skriva.

Tanke 4

Censur. Får inte skriva.

Tanke 5

Ännu en läkare jag arbetat med har figurerat i pressen. Så fort en läkare visar sig i pressen, är chansen stor att jag jobbat med honom/henne. Nja, kanske inte riktigt sant. Om vi säger så här ? jag kan inte läsa Dagens medicin utan att varje vecka se bild av en läkare jag jobbat med (d.v.s. varit sekreterare åt). Tänk själva. Mitt första år skrev jag för cirka 300 läkare (jag skrev upp alla deras namn, så jag har koll på det, men sedan gav jag upp) och jag har arbetat i 16 år. Det finns cirka 40 000 läkare i landet. Det skulle innebära att cirka 10 % av läkarkåren träffat mig i min yrkesroll. För att sedan inte prata om alla jag haft kontakt med telefonledes å tjänstens vägnar. Vad jag tänker om detta? Ingenting, mer än ett konstaterande och reflektion efter att ha läst den senaste artikeln om en tidigare arbetskamrat.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Denna vecka innebär endast två arbetsdagar. Med fyra möten. Ganska otroligt hur mycket tid dessa möten tar i anspråk – före och efter själva mötestiderna.

Inför möte 1: Jag skrev ihop lite anteckningar med stolpar kring saker jag skulle diskutera kring. Tur var väl det, för premisserna stämde inte. Jag var inbjuden till mötet för att svara på uppkomna frågor, men när jag väl satt där skulle jag ”presentera” uppgifter som man inte ens i förväg bett mig ta reda på. Min kommentar var: Vilken tur att jag kan improvisera. Och så drog jag fram mina stolpar. För självklart hade jag misstankar om att det skulle bli tvärtom. Jag skulle föra samtalet, inte besvara frågor så som man ursprungligen bett mig om. Mina förberedande stolpar tog väl en halvtimme att tänka ut och få ner på papper.

Efter möte 1: Det fanns önskemål att jag skulle skriva ihop direktiven som de redan fått en gång. Nu kortfattat max en A4-sida, då ”man inte orkar bläddra i papper”. Det tog väl ett par timmar.

Inför möte 2: Min föreläsning. Den har jag arbetat med sedan i april/maj, så jag vågar inte säga hur mycket tid det tagit i anspråk. Timmar.

Efter möte 2: Inget arbete krävs av mig. Annat än att jag nästa vecka har fortsättning på min föreläsning och måste göra ett nytt grundmaterial. Jag tror jag hinner det på tisdag i nästa vecka. För sedan efter semestern har jag samlat på uppgifter som jag ska sammanställa.

Inför möte 3: Detta var en repris av möte 1 men med andra människor. Så det genererade inget förarbete då det redan var gjort. Men jag fick ta med mig den A4-sida jag presterat efter möte 1 som jag nu presenterade som tillgänglig.

Efter möte 3: Min A4-sida skulle omformuleras något och skickas ut på remiss för synpunkter. Så för tillfället har jag lämnat mig ifrån detta men lär återfå ärendet som jag ännu en gång får justera innan slutversion.

Möte 4: Plötsligt fick jag upp en mejl: Kom nu! Så jag fick släppa allt och traska iväg för ett enskilt möte om framtiden. Resten av året kommer detta möte påverka mig. Jag kommer att fundera dagligen på en problemlösning som jag inte vet om jag kan komma fram till. Många timmar kommer att försvinna på att försöka finna lösningar.

Mina fyra möten tog totalt 2½ timme. Men de har genererat säkert 40 timmar, minst. Det är inte konstigt att jag inte hinner arbeta. Alla möten gör att jag nästan känner mig som en ineffektiv chef, eller nåt. Men jag kan inte säga att allt det är i onödan, för det är det inte. Dock känner jag mig väldigt otillräcklig tidsmässigt.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Ännu en stöld. Inbrottet skedde hos Jerry. Bytet finns här.

Bästa promenaden
Från soffa till säng. Typ. Jag vet inte.

Favoritgata
Den utan vägbulor. Så glöm Linnégatan i Göteborg.

Favoritdrink
Grasshopper.

Senaste Stockholmsupptäckt
Oj. Jag var väl i Stockholm förra sommaren? Upptäckte jag något där? Tja, jag åkte tunnelbana för första gången, men det är väl knappast något att skryta med.

Bästa micromaten
Plankton? Någon annan mikroskopisk mat känner jag inte till. Åh, man menar färdigrätter för mikrovågsugnen? Popcorn. Ingen maträtt gjort för mikrovågsugnen är god annat än den man själv tillagat och värmer. Men popcorn är väl det enda som verkligen är anpassat och som blir lika bra som om man själv stått och poppat i olja på spisen.

Favoritförort
En paradox. En förort kan aldrig vara en favorit. En förort är helvetets förgård. Eller innergård. Menar jag kanske rent av mellangård?

Fikar gärna på
En vetebulle. Var, när, hur har ingen betydelse.

Bästa brunchen
Sen frukost eller tidig lunch. Någon sammanslagning gör jag aldrig.

Bästa kaffet
Det finns inget gott kaffe. Men jag dricker starkt kaffe med mjölk i. Om jag nu ska dricka kaffe.

Bästa konsertlokalen
Hasses lada? Nej, det var en dum fråga (som inte var en fråga, där fanns inget frågetecken).

Bästa baren
Den man når fram till utan att behöva klättra över axlarna på alla som trängs.

Här bjuder jag mamma på middag
McDonalds? Hon tycker det är så krångligt med menyerna att jag får göra beställningen.

Här bjuder jag pappa på middag
När han var i livet? Klockaregården, Andrarum.

En bra ge bort present
Fikabröd.

Favoritlyxartikel
Vad är en lyxartikel?

Läser just nu
Språkrådets Svenska skrivregler för 2008.

Läser helst
Fakta, gärna som har anknytning till mitt jobb.

Favoritråvara
Vatten.

Favoritmärke
Det har jag, men just nu har jag ett hjärnstillestånd.

Favoritskor
Sandaler.

Klädkonto per månad
Genomsnittet ligger väl på en femhundra.

Dricksprocent
Detta är Sverige. Det ingår i priset.

Modeförebild
Boy George. På 80-talet.

Motionerar
Till och från. Mest från.

Mest överskattade affär
NK.

Det dyraste jag har köpt
En bil, eller två, någon gång. Förmodar jag. Senast var 1993 men jag minns inte vad den kostade.

Favoritprodukt på systemet
Påsen?

Favoritprodukt på apoteket
Tandtråd.

Bästa fyllekäket
Jag är aldrig full, än mindre bakfull, därför – inget fyllekäk.

Lyssnar på
Nästan aldrig på musik åtminstone. Det ger inget. Som bakgrund är det okej, men inte aktivt lyssnande.

Bästa förfestmusiken
80-talspop.

Senast gnolade
Sedan ett par år: Evert Taube.

Mitt sämsta köp någonsin
Någon lunchbiff på jobbet för några år sedan.

Dansar helst till
Vill man se mig dansa lär det vara på någons grav.

Senaste fyndet
Stor kaffemugg för 15 kr på Järnia. Muggar brukar väl vara billigare än så, men just den muggen var ett fynd och står nu odiskad på jobbet sedan en vecka.

Senaste secondhandfyndet
Nja. Loppisfynd tidigt 80-tal, två ställ för LP-skivor.

Användbar pryl
Osthyvel.

Mode jag aldrig vill se igen
Fransärmar.

Favoritaccesoar
Kryckan.

Transportmedel
Jag får väl säga taxibilar då det är enda färdsättet för mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Nätlista

Comments closed

Så fort jag hamnar i flärdtjänstbilen på morgonen så är jag redan mentalt på jobbet. Nu är det kväll och jag är hemkommen från jobbet. Ändå är jag fortfarande mentalt på jobbet. Det var så hektiskt att jag inte kände att jag fick ett avslut på dagen, så jag är fortfarande kvar på jobbet. Mentalt. Tröttsamt, för jag vill ju känna att jag har en ledig kväll.

I dag var det åter dags att ringa och ifrågasätta FK. Efter 19 veckor börjar där hända saker. I flera veckor har jag ringt och de har sagt ”ärendet är nu åter anmält till ansvarig enhetschef då handläggare inte påbörjat ditt ärende”. Dagens besked var ”i går fick en högre chef en anmälan om att ditt ärende inte behandlats”. Vad det betyder vet jag inte. Att jag får ringa om en vecka igen och fråga vad som inte händer?

På tal om jobbet. Det har den senaste tiden skrivits en del i media om stölder på arbetsplatserna – att man tar pennor och gem med sig hem. Själv stjäl jag ingenting. Åtminstone inte med mig hem. Istället, som i dag, stal jag en dator. Min är värdelös, så jag bytte den mot en fungerande dator. Bwahahaha! Tidigare har jag stulit hålslag och böcker från andras skrivbord. Man ska ju dela med sig. När jag stulit något brukar jag sedan låsa in det i min skrivbordshurts. Hur jag ska göra med datorn vet jag inte riktigt. Kanske är det tur att ingen vågar koppla loss sladdar ur en dator (inga datasnillen på jobbet) mer än jag. Problemet var att skrivarkopplingarna försvann då de är unika för dator och datauttag (nätverk) och att det krävs administratörskonto för att göra nya skrivarkopplingar. Så jag fick felanmäla min stulna dator. Coolt.

Nu måste jag dock hitta på en bra ursäkt i morgon när personen som jag bytte dator med kommer. Kanske jag kan skylla på nattpersonalen och att allting var okej när jag gick i dag.

Äsch. Nu var jag kanske för dramatisk när jag tänker efter. Bytet av dator gjorde jag på uppmaning av supporten. Som sa att det inte borde innebära några problem (som med skrivarna). Min dator felanmälde jag för två år sedan, den har omformaterats men ingenting har hjälpt. Så de tyckte jag kunde byta dator, för ny får man inte. Man ska använda befintligt. En ny dator kostar 5 000 kronor, men det är man för snåla för.

Men nu har jag åtminstone – äntligen – en fungerande dator. Om man bortser från skrivaren. Och att webbläsarens favoriter försvann. Och att mina anpassade inställningar försvann. Och det som låg på hårddisken försvann (i form av dokument).

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Jag lade precis in höstens alla möten och avtalade tider i Google Kalender. Öh, har jag inte brukat säga att jag har mycket möten inplanerade? Och att jag bara går på sådant jag anser viktigt? Hittills för hösten har jag haft, eller har, totalt 32 möten (då räknar jag inte sådant jag inte närvarar vid). Och de lär bli fler innan året är slut.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Kristianstadsbladet:

En pickup och en personbil krockade på måndagsmorgonen i korsningen Betaniavägen-Odenvägen i Tollarp.

Väldigt ointressant nyhetsförmedling. Dock måste jag säga att jag inte är förvånad över att det krockas i just det korset. Jag vet inte hur många gånger jag själv bevittnat det. Vartannat år, eller nåt? Trots allt så bodde jag vid den korsningen mellan åren 1976 och 1988.

På tal om att bevittna något i Tollarp. En gång rymde en fånge från ett närbeläget fängelse. Gissa vem som såg en misstänkt man i blå overall (fängelseklädsel) springa från en bil, stjäla en cykel, sedan hoppa in i en bil och åka i väg? Och i den efterföljande bilen var jag. Och jag såg var mannen hoppade av (några mil bort) och i vilket hus han gick in i. Nej, jag förföljde inte – jag bara observerade när jag själv var på väg till Malmö. Något senare, när jag hörde om rymningen och lade ihop ett plus ett, ringde jag ett samtal. Farbror polisen kunde återlämna fången till fängelset. När kan detta ha varit? Äh, snart 20 år sedan.

Det händer så mycket i byhåla. Även sedan jag flyttade därifrån. Jag är så glad att jag inte bor kvar där längre. Det är så mycket tryggare i Göteborg med alla skottlossningar, knivskärningar, yxmord och spårvagnsolyckor. Faktiskt.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

I mars lovade jag att skriva en resumé i bloggen med anledning av att jag i januari raderade 5 000 inlägg från 1999 och framåt. Ändå tror jag att man redan fått en uppfattning om man är ny bloggläsare hos mig, för jag har skrivit en del sedan i mars och framåt. Men okej:

Jag får väl börja med bloggen, eller nätdagboken. Man får kalla den för vad man vill. Ordet blogg fanns inte 1999. Anledningen till att jag skriver beror på att jag har väldigt mycket tid till mitt förfogande. Eller, jag hade det åtminstone för tio år sedan. Tänk, jag var bara 28 år då. Då, hösten 1998, hade jag haft internet i ett par år och ville lära mig mer. Så jag gick en kvällskurs i html-kodning. Som sagt, ordet blogg fanns inte. Än mindre bloggverktyg eller webbsidor färdiga att ansluta sig till för att få en hemsida. Man fick snällt skapa sig sin egen sida. Men den där kvällskursen var väl ingen höjdare för jag visste inte riktigt vad jag skulle med mina nya kunskaper.

Det var då jag blev sjukskriven ett helt år och inte kunde aktivera mig. Se på tv gick inte. Läsa böcker gick inte. Men sitta framför en upplyst bildskärm gick utmärkt. Så jag började leka och plötsligt fanns där en hemsida, och dagen efter en dagbok. Sedan har det bara rullat på.

Detta var resumé del 1. Kanske jag också borde förklara syftet med bloggen i dag tio år senare? Det tar jag en annan dag. Men ser jag mig omkring på nätet så ser jag inte många syften mer än att det i dag är lika självklart att ha en blogg som det var att ha körkort och bil för 20 år sedan.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Ingen på jobbet är avundsjuk på mig när det gäller statistik. När jag sitter och räknar plus, minus, dividerar och tar fram procentsatser. Vad jag själv tycker om det vill jag inte ens tänka på. Det är avskyvärt. Men samtidigt ganska tillfredsställande. Om det blir rätt. Jag har ingen aning om det blir rätt.

Jag och matematik har aldrig haft ett gott förhållande. Två år på gymnasienivå. Samtidigt har jag läst två år ekonomi på gymnasiet. Och bokföring och statistik på Förvaltningshögskolan (ingick som en liten delkurs). Så med mina klena matematikkunskaper är det lite imponerande med allt det där andra plus att jag har det som arbetsuppgift. Men jag tror jag klarar mig – genom att jag lärt mig läsa och tolka statistik. Jag ser vad som är rimligt eller orimligt när jag gjort mina uträkningar. Sedan är jag också glad över att datorn har Kalkylator och Excel. Och i nödfall, när huvudet håller på att sprängas, kan jag alltid räkna manuellt cell för cell i Excel.

Det bästa med statistik är att man aldrig i efterhand ska ifrågasätta riktigheten i de grundvärden man baserat uträkningarna på. Bara själva uträkningarna. Så jag hoppas jag gör rätt. Men inte ens det ifrågasätts. Annat än av mig.

I dag satt jag med statistik hela förmiddagen på jobbet. Jag är nöjd med resultatet. Om man nu inte plötsligt ber mig räkna om det hela med helt andra parametrar.

Jag fick också frågan i dag om varför jag har detta som mina arbetsuppgifter. Hur det landade på mitt bord. Öh, jag vet inte? Ingen hade det som uppgift tidigare trots att det efterfrågades. Jag satt med grundmaterialet och tyckte då det var lika bra att jag också gjorde statistiken. För det var ändå mig alla ringde för att fråga ”vem kan räkna ut detta”? Jag hade ingen att hänvisa till, så jag kände mig väl mer eller mindre tvungen att ta itu med detta. Sedan har det växt. Plötsligt blev där ett verksamhetsbeslut på det hela. Jag fixar statistik på begäran. Kanske inte bäst lämpad, men med visst intresse (snarare; ser nyttan).

Ah, du ljuva hägrande fridag! Arbetshelgen är över.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed

Det är snart dags för ett utvecklingssamtal. Jag blir så konfunderad då jag inte riktigt vet vad jag ska ta upp. Facket har en lathund för hur samtalet ska föras samtidigt som arbetsgivaren har ett eget formulär. Inget av dem anser jag riktigt relevanta. Fackets är för allmängiltigt, arbetsgivarens för snävt. En fråga som jag verkligen kört fast på, är en som inte är relevant då den fanns på fackets formulär som inte ska användas. Ändå fick det mig att börja tänka över min situation. Frågan var ”Hur har jag utvecklats sista året”? Jag har absolut ingen aning. Har jag utvecklats? Hur kan man utvecklas om inget händer arbetsmässigt samtidigt som jag inte gått någon kompetenshöjande utbildning? Det enda jag kan komma på som skiljer sig från vardagslunken på jobbet, är att jag i mars var på en fyradagarskonferens. Men har den utvecklat mig? Jag tror inte det. Den var bekräftande, inte utvecklande, även om jag knöt kontakter. Som jag sedan inte haft samröre med.

Och här suckar jag djupt, himlar med ögonen och tittar efter Gazzy som har en mogen bajskorv i rumpan, färdig att plockas.

Nu är den borta.

Jo, men alltså. Vad går egentligen ett utvecklingssamtal ut på? Det är det jag inte begriper. År efter år går jag på samtalen men ser aldrig någon effekt av dem. Visst, där finns mycket jag vill ha bekräftelse i (saker jag gjort), samt mycket jag vill se förändras. Men det är alltid omöjligt. För en chef på mellannivå har inget att säga till om. Så samtalen är en papperskonstruktion utan förankring i verkligheten. Om det nu inte sker en förändring i och med årets samtal.

Och här suckar jag djupt ännu en gång. Över att jag ingenting förstår.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Comments closed