Julfundering

I går hann jag skriva en mening här som jag sedan raderade då jag inte fick tid att skriva en fortsättning. Julstress existerar inte, men väl arbetsstress med deadline årsskiftet och samtidig inplanerad ledighet. Och detta att vara en aktiv skäggmedlem i chatt med 125 andra. Full rulle.

Detta är väl typ 15:e året som jag sitter tyst hemma mellan 24-26 december utan kontakt med omvärlden. Vad jag tycker om det vet jag inte riktigt, men andra stör det väldigt att jag inte umgås eller firar jul. Samtidigt är det få förunnat, så jag förstår inte varför man skulle tycka särskilt synd om mig. För mig är det ett andningshål som aldrig får någon ro eller vila övrig tid på året. Men det känns nog ändå som något negativt, särskilt som jag ständigt påminns av andra att det är synd om mig. För mig är det inget problem så länge man inte framhåller det sorgliga i att jag inte har släkt, vänner eller familj. Nå. Sanningen är att jag har familj och släkt, som jag inte kan ta mig till geografiskt. Vänner har jag också, men de har sin egen familj och släkt att umgås med. Vänner ska inte umgås vid högtider. Det blir så pseudopatetiskt. Hellre ensam och njuter av ledigheten. Jag är inget fan av julmat, och det hade jag själv kunnat fixa till. Så egentligen är där inget att sakna. När jag på nätet läser hur trevligt alla andra har det med sina nära och kära, så är det i och för sig lite dubbelt. Jag gläds åt andras julmys. Och saknar på ett sätt att jag inte själv har familj, men det har inte med högtid att göra. Det är bara den allmänna påminnelsen om att det inte riktigt ville bli som jag hade trott när jag flyttade till Göteborg. Jag gillar verkligen inte detta med att arbeta så mycket som jag gör. Äh, jag släpper det här.

Ganska fantastiskt att det är julvecka redan. Man har lite sommarledighet och sedan går hösten i raketfart. Sedan är man ledig ett par dagar kring jul, och sedan är det plötsligt midsommar. Allt flyter ihop och det beror väl på att det är så högt tempo på jobbet och allt går konstant i samma hjulspår utan några avbrott. Kanske det blir ändring på det nu när jag förväntas lägga mer tid på min nya organisationstillhörighet? Jag kommer få många andningshål med vänner och engagemang (events) som gör att jobbet får stå tillbaka lite. Små avbrott i vardagen. Och jag kommer förmodligen att resa en del inrikes. Att jag plötsligt kan resa beror på att jag kommer att få samåkning med vänner. För det är det där med att resa ensam som inte fungerar. Rätt som det är kanske jag hamnar en helg i Skåne efter att inte ha varit där på +5 år?

Året 2016

Det är länge sedan jag körde en lista att besvara. Den här är från 2010 men med nya svar.

Årets citat:
Stay bearded!

Årets seger:
Balkongen är äntligen inglasad efter 10 års kamp!

Årets största:
Jag är en Villain.

Årets resa:
Skägget fortsätter växa och är 1½ år långt.

Årets musketörer:
Vi är några skäggiga karlar som umgås privat och som andra inte känner till.

Årets present:
Nej, jag får inga presenter.

Årets YES I CAN:
Börjar inse att jag har ganska stor erfarenhet nu av fackligt arbete och räknas som senior i sammanhanget efter cirka fem år.

Årets snabbmat:
Kebab. För första gången har jag ätit kebab.

Årets grönsak:
Broccoli har åter blivit en favorit efter år av paprikor i olika färger.

Årets kärleksförklaring:
Av någon anledning så får jag mycket kärlek av straighta karlar. Inte så! Mer som mysfabror.

Årets fundering:
Var hittar jag ett arbete där jag får utöva mitt ledarskap?

Årets jobb:
Det gör mig vansinnig – jag lägger all tid på att rätta andras fel.

Årets sommarparadis:
Soffan fick duga då sommaren var så kall att jag inte ens kunde sitta på en inglasad balkong.

Årets sport:
Undvika kallprat.

Årets film:
Filmer minns jag inte, ändå försöker jag hyra en på iTunes varje ledig fridag. Alltså såg jag en film förra veckan, men minns absolut inte vad det var för typ av film.

Årets ajfan:
Stalked. Online av utländska karlar.

Årets bok:
Den ligger på nattduksbordet sedan ett par månader och jag har endast hunnit läsa ett kapitel så här långt.

Årets skiva:
Nej, ingen.

Årets sång:
Det finns så många. Årets två favoriter har varit LP: Lost on you och Imany: Don’t be so shy.

Årets glädjeminne:
Första skäggträffen, även kallad ”fikagruppen”.

Årets dödsfall:
Där är nog några, men för två veckor sedan dog en kollega.

 

Om det som varit och är

Det fanns en tid då det var riktigt kul att skriva. Jag hade en skrivklåda. Det var också en tid där jag hade möjlighet att reflektera och formulera mig. I dag är jag gammal och trött, kastar iväg några ogenomtänkta ord i en avdankad blogg som egentligen inte längre har något existensberättigande.

Ibland slår mig tanken – vad bloggade jag om de första 17 åren? I och för sig så har jag all text sparad, men vad handlade det egentligen om? Här gjorde jag nu ett avbrott i skrivandet för att just gå tillbaka och läsa något gammalt. Det blev december 2009. Egentligen skriver jag där inte så annorlunda jämfört med i dag, men jag hade betydligt mer bilder – fotografier och skärmdumpar. Det är väl det som fattas min blogg i dag. Bilderna. De dyker istället upp på Instagram och Facebook, men inte under hösten har det även där minskat till antal. För plötsligt ska jag representera en organisation som står för vissa värderingar och återhållsamhet. Och mig kvittar den inskränkningen då jag ändå inte har tid.

Twitter la jag ner helt. Det måste nog vara det mest idiotiska sättet att kommunicera med omvärlden. Särskilt om det bara är återlänkningar till tidningars rapporteringar och där man på sin höjd kan klämma in ”instämmer” eller dess motsats.

Däremot så har något kommit tillbaka som jag inte sett på nätet på 15 år, även om det nu flyttat över till mobilen. Chatten. Det konstanta chattandet med vänner dygnets alla timmar. Najs.

Too much

Absolut ingen aning. Min gissning är att jag har en käkcysta men riktig diagnostik med korrekt röntgen sker först om två månader. Samtidigt kvittar det kanske, för jag har haft besvär sedan i april. Att äta flytande föda i ytterligare två månader och fortsätta käka värktabletter är väl nåt man får uthärda lite till.

Annars vet jag inte. Jag orkar och hinner ingenting, är slutkörd och sönderstressad. Till den grad att jag nu bara säger vad jag tycker utan tanke på konsekvens. Det räcker nu.

Kanske jag också är extra slut efter att ha arbetat sjätte dagen på en sjudagarsperiod. Det innebär istället för 30 timmar på en vecka har jag arbetat 48. Och jag kräks av stress varje morgon innan jag ska till jobbet.

Detta är inte hälsosamt. Hur drar man i handbromsen?

Raketfart

Rörig vecka. Åkte iväg på ett möte i onsdags och åkte upp en ny arbetsuppgift mitt i all röran av bokslut. Nå, men det tog bara en timme av min tid i dag. Annars hann jag böra något som hållit på med sedan oktober men inte haft tid med. Skapa en ny hemsida på jobbet med flera undersidor. Det tog väl inte heller så lång tid men krävde väldigt många möten och mejlkonversationer. Dessutom fick jag skriva om de dokument jag fick till mig eftersom de var skrivna av någon som inte har svenska som modersmål. Plus att där var fel på fela innehållet som jag fick skriva om. Och de dokument som stämde fick jag göra om för att få dem i rätt dokumentmall med rätt sidhuvud samt omformatera till pdf-filer. Samt även se till att länkar i dokumenten fungerade i pdf samt skapa formulär i pdf. Puh! Men nu ligger sidan ute och han som gav mig uppdraget var så lycklig i dag. Så även om jag haft en del besvär så känns det tacksamt att ha blivit visad uppskattning för jobbet. Förmodligen är det egentligen detta jag vill arbeta med. Nej, inte skapa hemsidor, men gå igenom utbildningsmaterial, korrekturläsa, leta information och delge information i syfte utbilda läkare. Och sådana här tjänster finns.

Arbetshelg. Jag är inte särskilt road just nu över att behöva jobba alls. Mest för att jag har så extremt mycket att göra. Jag har slutat ta rast, det hinner jag inte. Jag varken läser eller svarar på jobbmejlen längre. Telefonen startar jag inte ens. Jag stänger in mig på jobbet men det hjälper inte. Stressen har aldrig varit så här extrem. Arbetsmiljöproblem? Svaret är ”alla har mycket”. Tacka f*n för det när vi är 10 av 20 där vakanserna står som spön i backen. Tycker det är märklig prioritering också att jag ensam ska dra hela det ekonomiska lasset med andra kan fortsätta glida. Nåja. Ljuset i tunneln är… mars 2017?

Dravel igen

En ledig måndag. Planerna i dag är att äntligen jaga rätt på en tavelram, köpa några glödlampor och kanske någon mer adventsljusstake då jag fortfarande inte hittat mina lyxigare varianter som jag haft framme senaste åren. Och Ica hade inga sugrör längre, så då får jag se om leksaksaffären kanske har det i sin kalasavdelning. Sedan måste jag in i bokhandeln och köpa ny väggalmanacka till jobbet. Nästa stopp är i snusbutiken då mitt snus i princip är slut (kanske det ligger en dosa i min jobbväska). Slutligen måste jag återlämna bomnyckeln som jag lånat för alla lastbilar med karlar jag haft på besök.

Men just nu dricker jag morgonkaffet och ska strax hoppa in i duschen och fixa till skägget.

Tyvärr arbetar jag nästa helg, annars hade där varit ett uppdrag för mig med skägg. Nåja. Så går det när man jobbar schema. Hade det varit annan tid på året hade jag säkert kunnat komma loss från jobbhelgen, men där är galet mycket att göra nu inför bokslut. December är ingen kul månad på jobbet, för där är så mycket ledigheter. Mycket ska hinnas med.

Ledigheter? Förutom att jag jobbar nyårshelgen så är jag långledig åtta dagar över jul. Totalt meningslöst att jag är ledig i jul, för det blir som vanligt inget julfirande för min del. I mellandagarna kommer ömma modern och det blir nog sista gången hon kommer i mellandagarna. Varför? Jo, hon går i pension nästa höst. Alltså behöver vi inte jämka våra arbeten och jag behöver inte ta semester alla mellandagar. Tror jag. Vi får se.

Eftersom jag inte fått julklappar på typ 20 år, så har jag fått mystiska frågor av skäggkarlarna om vad jag önskar mig. Öh, det glömmer säkert bort mig, men okej. Jag önskar mig legogubbar. Det är det enda som saknas på mitt jobbskrivbord bland alla gosedjur, Doctor Who och Mumintroll. Det roliga är att fortfarande så är där många som inte fattar hur bögigt det är. De tycker bara jag är barnslig och konstig. De saknar preferenser. 🙂

Visst, ja. Jag skulle ju bjuda hem skäggkarlar på fika innan jul. När ska jag hinna det? Det är vad de vill och de har inte frågat mig. Tja. Kan vi inte vänta till efter nyår så inte mig emot. Blir ett pusslande, men jag träffar gärna de små liven. Känner mig som pappa till de flesta då de är 15-25 år yngre än jag. Men mentalt är vi på samma nivå och har kul tillsammans. Att gå på bloggträffar var också kul och man hade något gemensamt där alla kom överens, men här är en skillnad. Det är mycket mer öppenhjärtigt med skäggkarlarna. Mycket mer kramar och stöttning. En helt annan nivå. Nu lät det som om jag dissade alla bloggare, men det är svårt att förklara. Om jag säger så här… Män generellt visar inte känslor. I den här gruppen har vi inga murar känslomässigt. Vi litar på varandra och vill sprida godhet till alla.

2016-12-03-14-27-56

Bra och dåligt

Där kom jag av mig igen. Jag såg framför mig att jag skulle kunna blogga varje dag i december, men det sket sig dag 2. För då blev jag inröstad som medlem i den svenska avdelningen av skäggorganisationen. Det tog 10 veckor bara och kom väldigt plötsligt och nu har jag en helt ny värld att upptäcka.

Några timmar på jobbet i dag eftersom jag varit borta så mycket i veckan. Fick ett kryptiskt meddelande om att jag i min ensamhet skulle få besök eftersom jag skulle få ett tråkigt besked. Jag fattade direkt utifrån den knapphändiga informationen. En kollega dog i veckan när jag inte var på jobbet. Man har hållit det hemligt då de inte ville mejla mig informationen, utan att jag skulle få det personligt ansikte mot ansikte. För många väldigt oväntat, för mig inte så oväntat.

Det blev inte mer än några timmar på jobbet i dag. Jag tyckte det inte riktigt fungerade att återgå i arbete efter beskedet. Nej, jag är inte ledsen eller så, jag är inte typen. Istället tänker jag på alla som gått bort sista två åren. Fyra vänner och två kollegor. Tittar jag tillbaka 25 år så har jag förlorat 7 arbetskamrater i cancer.

Kanske jag får på det igen i morgon, och jobba lite till. Men då gör jag det hemifrån.

Lite nytt

I går skulle de komma från välgörenhetsbutik och hämta min säng och soffa. Sängen tog de, men vägrade ta soffan som de tyckte var i osäljbart skick trots att den var hel. Arslen. Välgörenhet tycker jag inte har anledning till att vara kräsna när de får något gratis som är helt. Att slänga en relativt ny soffa på tippen tycker jag inte är miljövänligt.

Jag fick akut ringa till ett mysko företag jag hittade på nätet. Jo, de kunde tänka sig att ta soffan till tippen om det inte fakturerades, utan de fick 1500 kr i handen. Tja. Vilket val hade jag?

Tyvärr körde det ihop sig. Samtidigt som jag fick leverans av ny soffa och säng så kom det där mysko företaget. Alla ville de att jag skulle springa och öppna bom åt dem. Vilket var bra, för då såg de att jag hade rollator när jag gick ute. Alla blev plötsligt så hjälpsamma.

Fem karlar från två företag sprang runt hemma hos mig. När mysko såg min soffa som skulle till tippen blev de förbannade och frågade om den verkligen inte gick att skänka. Nej. En av killarna (tror han hade någon typ av anställning genom Arbetsförmedlingen, flykting eller nåt) undrade om han kunde få ta den med sig hem. Självklart! Men jag fick ändå betala 1500 kr. Känns bra att soffan kommer göra nytta hos någon innan den blir skrot.

Värre var det med nya soffan. Den gick inte in i hissen. Så de tog av emballage och plockade bort alla kuddar. Och tog soffan i trappen. Där den fastnade mellan två våningsplan. De fick skruva av armstöden. Det gick ändå inte. Jag fick ge dem ansvarsfrihet att pressa upp soffan till mitt våningsplan. Vilket betyder att om interiör eller soffa blev förstörd, så är det jag som var ansvarig för det. Vilket val hade jag? Men soffan kom in och den kunde skruvas ihop igen. Men det är märkligt. Jag bor i handikappsanpassat hus med stor hiss. Och soffan är bara 2½-sits. Jag är glad att de tog sig tid och löste det åt mig. Enligt affären när jag handlade så skulle de annars bara lämnat på plats där de inte kom längre. Men det handlade väl åter om att de såg att jag var ensam med rollator. De ansträngde sig. De till och med hjälpte mig att sätta tillbaka möbler som jag fått föra undan för att de skulle kunna komma in. Samma sak med myskoföretaget. När de tog bort soffan såg de hur skitigt det var.  De dammsög åt mig och jag våttorkade.

Nu ska jag vänja mig vid det nya. Både soffan och sängen är väldigt höga och ”nyhårda”. Men sängen blev bra. Fortfarande en dubbelsäng, men bara 160 istället för 180. Lättare att bädda. Jo, jag fick ju en fotpall också med förvaring. Den är enorm. Som halva soffan utan ryggstöd, typ.

Det har varit jävligt jobbigt med att få allt ovan att klaffa och där har varit många problem på vägen. Men med snälla människor så fick jag lite hjälp, även om jag aldrig mer vill handla möbler. Någonsin.

2016-12-01-16-18-13

Action man

Nio dagar senare. Wow?

Senare på kvällen när jag skrev förra inlägget, så hände det. Vår amerikanske president (inte Obama eller Trump) valde att inkludera mig i den internationella skäggklubben. Men nu väntar jag på att svenska lokalavdelningen ska fånga upp mig så jag blir medlem. Det borde redan ha hänt, men man vet aldrig när eller hur det inträffar.

I torsdags skulle jag få fönsterputs. En gång på våren en gång på hösten. I våras bara uteblev de. Det gjorde de också denna gång och jag bara lämnar en massa meddelande, får ingen ersättning ekonomiskt, får inga svar, får inga ursäkter och får absolut inte några fönster putsade.

Flärdtjänsten är lika hopplös. Den behöver jag inte ens gå in på.

I dag ringde det på jobbtelefonen. Jo, om jag kunde komma i dag till ögonsjukvården, för de hade fått en akutremiss i juni 2014 och nu hade de läkare denna vecka. Jag hoppade in i bil (också ett helvete, flärdtjänst vägrade boka och sjukresa knorrade och fick fråga sina chefer om det var okej – problemet är att man anser att jag inte kan vara personal på sjukhus som åker till annat sjukhus som patient, och man får inte ringa om akutbil inom en timme då de vill ha minst två timmar på sig att säga till en taxi som står utanför på jobbet att köra mig till det andra sjukhuset fem minuter iväg).

Kontentan är att jag har ordentliga ögonproblem som inte går att åtgärda då de uppstått för nästan 20 år sedan och det är ingen akut aktivitet, vilket ändå inte hade gått att åtgärda. Att det blivit sämre nu beror på att skadorna som är permanenta upplevs som värre när också åldersförändringarna börjar tillkomma. Mina synnerver är som en 90-årings, bara gilla läget och ha bra kvalitet på glasögon. Att ögonreflexer blivit långsammare beror också på allt detta. Men slutsatsen blev ”du är gammal”. Tack?

I natt kommer jag nog kräkas vilket jag gör när jag har ångest. Jag har ångest. I morgon ska säng och soffa hämtas av second hand, men chauffören är den som bestämmer om de tar det eller åker igen. Jag bara måste få bort det, för annars vägrar Mio leverera i övermorgon. Vet inte hur jag ska lösa det om inte allt klaffar.

Tråkigast är att jag i över ett dygn ska vara utan säng och soffa. Var ska jag sova? Var ska jag sitta? Jag ska inte till jobbet heller, utan ska jobba hemifrån. Ångest.

Och på lördag jobbar jag extra för att få ihop timmar efter dagens ögonläkarbesök och nästa veckas neurologbesök. Jag är så inbokad att jag inte hinner jobba, eller rättare sagt, vara på jobbet. Tjohej!

En vecka senare

Veckorna går galet fort. Ett ord jag ofta använder är kaos, och det är när det blir rörigt omkring mig vilket också då påverkar min perception. Bara så där lite akut, halvakut och planerat, så har det kört ihop sig närmaste veckorna. Jobbet behöver jag då inte inkludera i den röran, då det är som vanligt där. Nej, det gäller lite mer privat. Jag ska närmaste 1-2 veckorna (förutom stressa på jobbet):

  • Träffa ett skägg
  • Till doktorn
  • Få fönsterputs
  • Försöka få ut säng+soffa av något företag
  • Invänta ny säng+soffa, när nu leverans blir av (japp, jag kommer vara utan både säng+soffa i kanske en vecka)
  • Träffa ett skägg till (i dag, kanske)

Det som blir så rörigt för mig är att jag är schemalagd på jobbet med massor av möten, så hur pusslar jag ihop allt? Det är knappast så att jag kan styra något annat mer än just jobbet om jag inte har några planerade möten. Alla fritidsaktiviteterna, eller vad man ska kalla det för, är mest något som är fast tidsmässigt. Självklart krockar allting trots att jag inte arbetar heltid (18 arbetsdagar kvar i år inkl. nyårsafton).

Jag tappar tråden hela tiden. Var det något mer jag ville ha sagt?

Kasta om planeringen

Och så har jag kastat om arbetsdagarna lite den här veckan. Eller, jag har ju mina arbetsdagar, men innehållet ändrades lite när jag i dag fick veta att ett möte tisdag blivit inställt. Alltså stannar jag hemma och jobbar på distans eftersom jag inte behöver vara på jobbet. Enda gången jag behöver vara på jobbet är om där är några planerade möten samt på helgerna. Mitt arbete kan till 95 % utföras hemifrån. Särskilt nu när jag håller på att skriva dokument/lathundar/rutiner. Ge mig ett tomt Word-dokument och I’m good.

Just nu håller på att planera in en ny fikaträff med Gbg-skäggen i nästa vecka. Blodad tand, eller nåt. Vi chattar dygnet runt, så varför inte träffas och kramas lite, känna på varandras skägg och så? Vi är kramiga karlar som gillar snacka skit och garva (lät det tillräckligt grabbigt med tanke på hur icke-grabbig jag är?). Märkligt att man kan bli så nära vänner med okända karlar där den enda gemensamma nämnaren är skägg? Men vi har andra grundvärderingar också, som att ta hand om andra människor. Vi vill göra gott. Det är också hela grundidén med hela organisationen vi vill bli medlemmar i. Jag väntar fortfarande, men det kan inte ligga mer än ett par veckor in i framtiden nu. Förutom att ingen blev medlem i helgen som var, vilket är en missräkning. En person i världen utser alla medlemmar, vilket är cirka 3 personer per land varje vecka. Så kanske jag får vänta tre veckor till. Vi vet inte. Det är spekulationer. Och det är kul att spekulera, det gör att man är på tå.

Men det är skitjobbigt med Instagram eftersom allting baserar sig på vad vi publicerar där. Jag är dålig på att komma på vad jag ska lägga upp på nätet eftersom förhållningsreglerna är så hårda. Därför blir det mest selfies och inte så mycket annat. Min vardag kan aldrig fotograferas på grund av sekretess. Trots allt är jag mest på jobbet. Hemma är inget kul att ta bilder på. Därför riktar jag kameralinsen mot mig istället för utåt. Selfies är i och för sig viktiga då skägget måste synas från alla vinklar och i olika situationer.

Nu blev jag akut sömnig. Klockan börjar närma sig midnatt och jag ska jobba i morgon. Fördelen med distansarbete är att jag får sovmorgon när jag kan räkna bort morgontoalett (inte behöver bry sig om jag inte duschar) och restid till jobbet. Jag går direkt från säng till dator. Sedan kan jag ta superlång lunch där jag hinner titta på lite tv-serier, innan jag åter kan arbeta några timmar. Dock drar jag ut på det med alla raster, så jag får jobba sent på kvällen. Nåja. Jag är ledig onsdag. Tror jag.

Alltid mycket av allt

Inte för att jag har tid, men jag har på jobbet varit väääldigt behjälplig vad gäller utbildning av läkare som inte är en personalgrupp jag på något sätt borde vara inblandad i. Jag håller på att från mitt huvud tanka över till dokument ett utbildningsmaterial för nya läkare. I och för sig anställs de av oss på kontrakt, men det är egentligen studierektor som ska dra upp och skapa introduktion och utbildning i arbetslivet. Men nu har jag studierektorns välsignelse och detta blir ett omfattande material. Jag upptäckte också av en händelse ett dokument som var extremt inaktuellt och skrev om det på eget initiativ. Skulle jag inte gjort. Nu blir det min uppgift att utbilda i det. Just detta var något jag utbildade sjuksköterskor i för sju år sedan, och jag har sedan släppt det helt. Det har under dessa sju år utvecklats men det visar sig att jag fortfarande kan, vet och förstår det. Och nu blir det alltså fokus läkare. Jag har redan suttit ner med läkare och utbildat i detta och det de då sa var att ingen kunnat förklara detta för dem tidigare. Tydligen är jag en insatt pedagog som trots att jag är superstressad tar mig tid. Det som är lite kul är att läkarna numera är så unga (okej, jag gammal) att de gör stora ögon när jag berättar och beskriver. Känns bra att kunna lära ut något. Det som också märks på att de är unga, är att man får förklara ord man säger. Svenska ord (inte skånska) får förklaras då 90-talisterna har ett urvattnat språk. Nu var jag elak. Men jag pratar då inte enbart ovan läkargrupp, utan hela gruppen 90-talister. Vilket kränker dem när man säger att de har kunskapsluckor i språket. Lättkränkta. 😉

Det jag också fått göra med ovan läkarutbildningar, är att skapa hemsidor lite akut. Allt är akut. Egentligen skulle jag behöva distansarbeta på måndag, men har inte hunnit förankra det med jobbet, så jag får snällt åka till jobbet. Måndag måste jag bli klar, för nu är jag inbokad varje dag till efter Trettonhelgen. Jag har ju ekonomisk deadline och bokslut också att ta hand om på jobbet. Förutom de löpande som motsvarar X antal tjänster.

I går var jag på facklig heldag som var väldigt bra, informativt och nödvändigt. Det var ett osexigt ämne men föreläsaren gjorde det lättsamt, personligt och begripligt. Jag måste som steg 1 uppdatera min status som skyddsombud. Juridiskt kan man aldrig vara det mer än tre år oavsett vad det står på kontraktet. Steg 2 är att anmäla en sak arbetsgivaren glömt/ignorerat, där jag skulle blivit informerad och kallad till viktiga möten.

Jag var lite upprörd ledsen i går på den där fackliga heldagen. Typ 200 personer, jag kände flera. Ingen hälsade eller pratade med mig trots att det var personer jag kände och jobbat med i +15 år. Efter någon timme fick jag frågan om det verkligen var jag, för de hade varit väldigt tveksamma eftersom de inte kände igen mig med skägg. Vilket visar på att vi inte setts på 1½ år. Värst var väl ombudet som kom fram och sa ”Varför har du skägg, det är fult, du ser 20 år äldre ut, du var snyggare utan skägg”. Alltså. En facklig företrädare. Där vi precis pratat om kränkningar i arbetslivet. Men jag ”droppar” alla som inte gillar mitt skägg. För att framföra åsikten går helfett bort i min värld, oavsett vad man personligen tycker om vackra skägg. Jag behöver ingens godkännande för att ha skägg. Och bekräftelse får jag nog av ändå.

2016-11-10-17-26-59