Kaffe och käke

Äntligen fick jag besked från käkkirurgen. Det blir operation utan narkos om cirka 6 veckor.

Ett av alla problem jag har på jobbet, är att mitt personalrum ofta bokas upp heldagar för konferens där jag inte har åtkomst till köket. Därför bestämde jag mig för att köpa en egen liten kaffebryggare att ha på arbetsrummet. En riktig, inget kapselskit. Eftersom jag inte kan ta mig någonstans (väntar ju fortfarande på elscooter) så fick jag beställa en Melitta Aroma Boy. Det är till utseendet en vanlig kaffebryggare fast i miniutförande. Där normalstor bryggare ger 10-12 koppar, så ger denna 2 koppar. Okej, där ingen relation mellan brist på elscooter och att det blev en liten kaffebryggare. Det jag ville ha sagt var att jag beställde via Ellos eftersom de är de enda som har tilläggstjänsten hemleverans av posten. Och att jag ville ha en liten bryggare, beror på att det är onödigt med större då den är avsedd för mig på mitt rum.

I måndags klockan 21.30 kom posten med bryggaren. Tja. För det första har de kvällsutdelning mellan 17-21, så 21.30 var lite oväntat. Särskilt som jag också hade beställt leveransen till onsdag mellan 12-14. Nåja. Jag fick min kaffebryggare. Med sönderslagen kaffekanna – så klart. Och då uppstår nya problem:

  • Hur reklamerar jag? Jo, på begäran via mejl till Ellos (tror inte det var postens fel att kannan gått sönder, eller att Ellos skulle packat den dåligt – i originalemballaget hade man inte monterat kaffebryggaren stabilt, förmodligen tillverkarens fel i Melittafabriken). Svaret från Ellos så här långt är tystnad då ett autosvarsmejl upplyste om att de har långa väntetider på sina mejl.
  • Ska jag skicka tillbaka kaffebryggaren till Ellos? Hur? Jag menar; jag beställde hemleverans på grund av att jag inte kan ta mig till postutlämningen.
  • Eller ersätter Ellos genom att skicka ny kaffekanna? Tja, vet ej när jag får svar från dem.

Livet består av motgångar. Listan är lång nu. Dock lite lättad över att käkoperation nu planeras in (igen) så jag kan bocka av den.

||||| 0 I Like It! |||||

Svänger

Det går någon dag, och plötsligt finns ny information.

  • En annan student kommer om ett par veckor, väldigt oplanerat och oväntat. Vi fick en förfrågan från en student som går i en skola som vi inte har avtal med att ta studenter ifrån. Självklart! sa jag.
  • Japp. Nu har jag endast en arbetshelg kvar innan det är över. Om ett par veckor påbörjar jag nytt schema utan helgtjänstgöring. Jag fick igenom mitt krav att varannan fredag arbeta på distans hemifrån.
  • I går fick jag beviljat elscooter som hjälpmedel. Utprovning sker om tre veckor. Jag har väldigt blandade känslor inför detta, är egentligen ganska upprörd. För det jag fått beviljat är ”den billigaste och enklaste modellen”. Fick också höra ”du får inte använda den för mycket, för efter 3 km tar batteriet slut och kräver ny uppladdning”. Alltså. Det som står i ansökan och som alltså är beviljad, är att jag kommer att använda den utomhus i kvarteren hemmavid, men också på jobbet där jag i dag springer ständigt mellan olika enheter som är utspridda på olika huskroppar på norra Europas största sjukhus. Självklart kan jag inte ha något som är så klent att den inte kan köra längre än 3 km! Dessutom – den måste ju tåla min vikt, klara uppförsbackar och gå in genom dörrar och in i hissar! Jag nöjer mig inte med någon liten skitsak.

I morgon ska jag informera (miniföreläsning) inför samtliga kollegor. Förutom att jag ska dra lite rutiner, så ska jag visa struktur och innehåll på vårt intranät då många struntar i att läsa där trots att information vi behöver veta (arbetsbeskrivningar) finns där. Samtidigt är det mycket information på intranätet och svårt att hitta. De behöver vägledning. Jag roade mig med att räkna lite…

Jag ansvarar (mer eller mindre ensam) om informationen för 54 sidor, 138 dokument och 180 länkar. Många blir så förvånade när jag säger att webbsidorna tar tid. Jag ska se vad de säger när jag säger hur mycket information jag ständigt måste uppdatera.

I dag var jag tvungen att gå till bokhandeln och införskaffa ny kalender. Ett nytt schema kräver alltid ny kalender, för jag kan inte tolka alla pilar hit och dit om jag ska uppdatera en kalender som redan är fullsmockad av anteckningar, mötestider och så vidare. Egentligen använder jag inte papperskalender då jag använder kalendern i Outlook. Men ibland har jag inte tillgång till en dator och då är det svårt veta så jag inte dubbelbokar mig. Det där med att använda kalender i mobiltelefonen… Nej! Jä*la pilligt skit!

||||| 0 I Like It! |||||

No action

Morgondagen blir spännande. På omvägar har jag fått höra att den planerade studenten dragit sig ur. I somras skickade jag brev och informationsmaterial, innehållande kontaktuppgifter till mig. Så… inte ta kontakt med den som lagt ner timmar av möda att skapa ett material och välkomstbrev? Jag är ett mejl bort, eller ett sms… Det som är spännande är att jag inte vet om vi får någon ersättare. Man vet aldrig. Det kan stå en okänd på tröskeln till mitt jobb i morgon. Som jag inte alls förberett något för. Jag vägrar planera utifrån ”kanske, möjligen, eller inte”. Jag har annat för mig.

Ett annat rykte säger att jag förlorar mina arbetshelger från och med om två veckor. Schemaändring ska enligt Allmänna bestämmelser meddelas minst 2 veckor i förväg. Den deadlinen är härmed passerad. Jag kommer protestera om jag inte får igenom mitt krav på hur nya schemat ska se ut. Det negativa är också att jag förlorar en tusenlapp i månaden när helgerna försvinner, men det har jag varit medveten om i 17 år.

Mitt nya arbetsrum jag fick i våras har jag bara till låns i ett halvår. Det halvåret börjar väl gå mot sitt slut? Det finns ingen plan för det. Krasst så finns det inga alternativ.

Är det missnöje jag känner? Något skaver åtminstone.

||||| 0 I Like It! |||||

Vet och kan allt under protest

Första arbetsveckan efter semester är avklarad. Självklart har jag inte hunnit uträtta något, för det är lika obegripligt som tidigare. Jag är jagad av telefon (nu när jag sitter off). Ändå händer inget, känns det som. Tiden bara går, och jag har jobbat över en timme per dag. Sedan i juni.

En liten förskjutning i arbetsuppgifter. Jag lägger nog alltför mycket tid på att skriva lathundar och instruktioner. Och mycket tid går åt till att uppdatera intranätet. Jag diskuterade om detta med en kollega i dag, som också är lika konfunderad som jag. Varför ska man behöva skapa skriftliga rutiner för något alla redan ska kunna i sin grundkompetens? Och varför följer man inte rutinerna?

Det var något som också diskuterades på utbildningsdagen tidigare i veckan. Folk har ärthjärnor. Man minns lite av det man hört. Lite mer än så minns man om man fått det skriftligt. Ytterligare om man läst det som en PowerPoint på storskärm.  Men det mesta minns man om man på en föreläsning både sett och hört informationen samt får en åhörarkopia av den. Vilket är precis så som jag utbildar. Plus att jag tar samma information flera gånger vid olika tillfällen med samma personer. Hjälper inte?!

Så varför lägger jag ned så mycket tid på något som inte uppskattas eller används? Jo, för att ha en källa att hänvisa till när jag ständigt möts av ”det har du aldrig sagt eller förklarat”.

Varför är jag den som framför rutiner då? Några påstår att det beror på att jag har en märklig förmåga att veta saker som ingen annan kan förstå hur jag tagit del av. Öh? Vi har samma utbildning, arbetar på samma ställe. Varför har andra inte kunnat ta till sig den information som jag har? Men vad skulle hända om jag släppte detta, inte förklarade hur vi ska arbeta? Jag vet inte riktigt. Sämre ekonomi och statistik för verksamheten. Sämre flyt i utförande av arbete. Ökade risker. Nu kan jag faktiskt inte vara överallt och göra allt, även om jag får städa upp väldigt mycket av alla felaktigheter, och jag ser att det blir ungefär de här konsekvenserna. Det tråkiga är att ingen heller verkar bry sig om konsekvenserna. Kanske för att de flesta får höra att det räcker att de gör ”good enough”, vilket triggar mig och gör mig förbannad. För det tar udden av yrkesstolthet och kompetens samt utförande. Vem ska reagera? Nu råkade det bli jag.

Om vi pratar konsekvenser. Man är rädd för mig. Just för att jag är engagerad, går igång, blir till synes väldigt arg (tomtebloss) och kommer med pekpinnar (som de upplever det, och det stämmer men är nödvändigt). Själv önskar jag bara att allt kunde flyta på och att jag inte behövde vara överallt för att styra upp. Men det stödet har jag aldrig haft och lär aldrig få.

Trött och irriterad. En vecka efter semestern. Vänta. Jag har arbetat två dagar. Det räckte.

||||| 0 I Like It! |||||

Hit och dit

Det börjar köra ihop sig. Kanske. Känner mig som ett vårdpaket som åker fram och tillbaka.

  • Inom det snaraste bör jag höra hur det blir med elscooter. När jag fått den beviljad måste jag ta mig till hjälpmedelscentralen och lägga en beställning efter utprovning. Därefter måste jag övningsköra (faktiskt) med arbetsterapeut.
  • Väntar fortfarande på besked om käkoperationen. Jag skulle få besked under denna vecka, men ännu inget hört.
  • Däremot så har min ordinarie tandläkare kallat mig trots att det inte skulle göras förrän min operation av avklarad.
  • Jag skulle läggas in i slutenvård när jag ska prova ut min nya MS-medicinering, vilket skulle skett i våras men blivit uppskjutet på grund av käkoperationen. Där jag fortfarande inte vet något.
  • Och jag har nu fått kallelse till min läkare eftersom vi ska utvärdera min nya medicinering som jag ännu inte påbörjat.

Jag kan inte göra så mycket mer än förutsätta att allt ovan blir efter käkoperationen. Själv tror jag den blir i september/oktober, men så länge jag inte vet något datum, så kan jag heller inte boka om några av de andra tiderna. Jag vill inte avboka då jag kanske hinner med operation innan. Fast det är lite väl positiv inställning. För efter operation blir jag sjukskriven i en vecka med fruktansvärda smärtor där jag inte får äta fast föda första veckan. Vecka två kan man få försöka åta typ puré under en veckas tid. Vecka tre ska man försiktigt kunna börja försöka tugga med de få ömkliga tänder som finns kvar. Eller nåt. Jag vet väldigt lite, på gott och ont.

Det är skönt att fokusera på jobbet nu.

||||| 0 I Like It! |||||

Söndag, måndag, tisdag

Hösten är här, vilket innebär action. Med det menar jag att jag får lämna soffan lite oftare jämfört med då jag har sommarsemester. Nu var jag tvungen att kolla när jag skrev senast och om vad. Äh, lördagsjobbet. Det är väl bara att haka på det?

Söndag

Ännu en dag på jobbet. Det jag möttes av där var att jag var tvungen att skriva ett väldigt brådskande intyg på engelska. Det hör till ovanligheterna, och kanske är det tur att sådant här dyker upp när jag arbetar. Jag är lite osäker på om alla ensamarbetande kollegor skulle klara av det. Tidspressen. Inte bara att det är på engelska, utan på medicinsk engelska. Egentligen är det inget svårt, men det många nog inte känner till är att man inte kan skriva svenska läkemedelsnamn då det är unikt för Sverige vad vi döper dem till. Till exempel min gamla MS-medicinering jag slutade med för 15 år sedan, heter i Sverige Betaferon. I USA heter det Betaseron. Vad det heter i andra länder vet jag inte, men man ska istället översätta läkemedelsnamn till substans (verksamma ämnet) på engelska och inom parentes skriva det svenska läkemedelsnamnet så tullen kan jämföra intyg med läkemedelsförpackningarna i resväskan. Aktiv substans i mitt exempel är interferon beta, vilket på engelska blir interferon beta-1b. Men när läkare dikterar säger de bara svenska läkemedelsnamnet (oftast). Det tar tid att komplettera intyget med rätt information. Och helgens intyg var lååångt! Extremt långt. Det gäller att ha nerver av stål när man vet att någon ska ha intyget i handen som har transport till utlandet om 50 minuter (som ett exempel). Men jag fixade det.

Måndag

I fredags fick jag en ingivelse. Jag tog och bokade tid till barberare då jag var trött på polisonger som ständigt krullar sig in i öronen och en mustasch som drunknar i alla drycker jag för till munnen. Den här gången blev det en ny barberare jämfört med i januari, och så himla mycket bättre! Jag fick en del förklarat för mig gällande mitt skägg, men också hans upplevelse av mitt skägg. Som att det var det näst längsta skägg han sett/arbetat med. På frågan hur länge jag hade låtit skägget växa, blev han imponerad över mina två år då det är ett snabbväxande skägg. 1 cm/månad är extremt och få som klarar av (tack genetiska förutsättningar, fast det var väl det som gav mig MS också). Det blev skäggtrimning plus att det formades lite (rundning i underkanten), vilket gjordes på frihand med rakapparat. Förklaringen jag fick var att stora skägg är svåra att trimma då det inte handlar så mycket om precisionsarbete som med mindre skägg. Skäggstråna är väldigt ojämnt långa även efter trimning och man klipper bara ytskiktet, inte det som finns under i skägget. Eftersom långa skägg blir tunna ytterst, så ser det fylligare ut om ”underskägget” är orört. Ett tips jag fick var att sluta med olja i skägget om det inte kliade, och istället uteslutande köra med skäggvax som ger stadga och gör att man kan forma skägget lite (och dölja om underskägget vill spreta ut). Dessutom kom vi fram till att inga linjer skulle rakas (skäggkniv för att markera linjen mellan hud och skägg på kinderna) då stora skägg utan linje ser mer naturliga ut. Japp, dit kommer jag gå fler gånger. Men 30 minuter (tiden som sker per trimning) tog 60 minuter. Jag har ett stort skägg. Även om jag tycker det är pinsamt lite.

Tisdag

Utbildningsdag med jobbet. Föreläsningar, rollspel och grupparbete. Redan glömt. Förutom utsikten på lunchen.

Våning 29. Med lilla Liseberg nedanför.

||||| 0 I Like It! |||||

Lördagsjobb

Årets första åska och första officiella arbetsdagen efter sommarsemester.

Det var ganska mysigt med åskan, även om det bara vara intensivt i tio minuter (och ändå inte särskilt nära). Kolsvart himmel, regnet det öste ner, åskan omkring mig – men solen lyste! Effekten är väldigt…. Nja, det närmaste jag kan komma en beskrivning, är som vid solförmörkelse. Det ser skumt ut (inte mörker-skumt, mer misstänksamt). I like it!

Det var lite chockartat att komma till jobbet. Nej, inte så. Jag har faktiskt längtat till jobbet! Men det första jag möttes av var en lapp på hissen. ”För din säkerhet har vi stängt av alla hissar”. Hissar är alltid ur funktion. Rättelse: En hiss är alltid ur funktion, de alternerar. Den här gången hade man bestämt sig för att stänga av alla hissar i väntan på reparation av en trasig hiss (som därmed är automatiskt avstängd). Och detta är på ett sjukhus?! Och tidigare erfarenhet har  lärt oss att laga en hiss, det görs om cirka en månad.

Alltså fick jag darrbent vända, gå ut och försöka hitta en annan ingång till andra hissar. Kämpigt. Jag väntar som sagt på permobil/elscooter. Jag fick gå in den vägen där Lisbeth Salander leddes ut för att forslas till häktet i Stockholm. Alltså, min gamla ingång som jag inte gått genom på 15 år. Jag lyckades ta mig till mina andra hissar. Av möts av en ny avstängning av också det andra hisscentrumet. ”Just nu håller vi på att uppgradera era hissar. Hoppas ni blir nöjda med vårt arbete”. Men, va? Jag fick tag på en minihiss och det är tur jag tog lilla rollatorn i dag. Annars hade jag inte kommit in i hissarna här heller. Jag är upprörd. Lindrigt uttryckt. Att det ska vara så omöjligt att på ett sjukhus! Jag har jobbiga månader framför mig. Får jag elscooter så finns inga sänghissar att åka i. Och sängar med patienter är precis vad vi har. På hela sjukhuset. Hur tänker man här?!

Det var annars extremt lugnt på jobbet i dag. Det som varit lite jobbigt i sommar är att det inte städats på fem veckor. Trots full verksamhet. En chef tyckte det var för dyrt att ha städpersonal under semestertid trots att vi jobbar alternerande. Det stinker sopor. Överfulla papperskorgar. Skitiga toaletter. Golven är hemska. Som sagt. Ett sjukhus.En vårdmiljö.

Passa på och njut av mitt skägg. På måndag ska jag till barberare! Nä, jag ska inte korta det, det ska bara jämnas till lite. Men man vet aldrig vad som händer när saxar och rakknivar swishar genom luften. Halverat normalpris och på halva tiden. Vågar man lita på utförandet då? Fast jag blev väldigt missnöjd i januari när jag senast var hos barberare. Det var dubbelt så dyrt och blev fruktansvärt ojämnt. Och då var jag ändå hos en av de populäraste barberarna i stan på fina salongen. Tur att utbudet är stort av barberare samt att skägg växer ut igen.

||||| 0 I Like It! |||||

Tomater

62. Det är summan av vad mina tre tomatplantor på balkongen producerat i form av körsbärstomater. Än är det bara sex av dessa 62 som varit mogna, så jag hoppas på lång säsong där fler hinner mogna. Men jag tror ändå att de hinner mogna då jag har växthusvärme på den inglasade balkongen. Egentligen är de inte särskilt goda då de blir så sega.

I går tog min sommarsemester slut. Enligt schema har jag nu några fridagar innan jag börjar jobba. Det har kommit många nya kollegor i år som jag nu börjat prata med så smått. Ja, när vi springer på varandra, men jag springer inte särskilt mycket nu när jag sitter avsides. Fler kollegor är på gång samt studenter. Det får mig att reflektera lite över vad jag arbetar med när de frågar. Jag kan inte sammanfatta det med ett ord, och listan är väldigt lång om omfattande. Jag trivs väldigt bra nu sedan jag före sommaren flyttade till större rum där jag får vara ifred (nåja). Men nu under semesterns sista dagar har jag känt mig lite stressad efter att ha pratat med en kollega i måndags (när jag besökte jobbet). För den där långa listan med arbetsuppgifter jagar mig ständigt, och jag har dåligt med tid att hinna med mitt arbete. Det är väl också därför jag inte uppskattat min semester, för jag kan inte slappna av och släppa jobbet. Plus att jag då blir så försoffad av att inte kunna ta mig någonstans.

En sak gör mig mindre stressad nu. När jag inte är helt 100 på att det blir narkos. Även om jag ännu inget vet, så känns det bättre att det är lite diffust samtidigt som jag vet att det nu blir av inom ett par månader – operationen.

I dag försov jag mig två timmar. Hur det nu är möjligt när jag är ledig och hade satt klockan på ringning. Om den ringde vet jag inte. Och jo, jag försov mig då jag måste upp exakta tider på morgonen för att ta min medicin. Nu blir det problem att komma i fas med medicinen igen när jag ska börja jobba också. Lösningen på det är väl att ta med sig medicinen till jobbet, men då glömmer jag bort att ta den. Så mycket har jag att göra på jobbet. Jag hinner inte äta, ta medicin, gå på toa, ringa akuta privatsamtal (om det skulle behövas) och så vidare.

||||| 0 I Like It! |||||

Framåtanda

Som jag misstänkte så vet jag inte mer i dag jämfört med i går trots besök hos käkkirurg. Det var ett besök som tog fem minuter, om ens det. Just nu lutar det åt att jag inte ska genomgå käkoperation i narkos, utan att det görs i vanlig tandläkarbedövning i vaket tillstånd. Men hon skulle diskutera mitt fall med kollegor och narkos, för att lämna slutgiltigt besked i nästa vecka.

De sista semesterdagarna…. På torsdag övergår  semestern i tjänstgöring, även om jag enligt schema inte arbetar förrän till helgen. Det känns bra. Mycket känns bra. Känner inte så stor press längre från käkkirurgen då där verkar hända något nu. Snart borde jag också höra något om elscooter. Och så får jag äntligen börja jobba! Om jag bara kunde få det där med käken ur världen, så ska jag ju också övergå från dagliga sprutor till en tablett per dag.

Efter besöket på käkkirurgen åkte jag till jobbet för att få lite frukost. Och höra lite hur de hade det på jobbet så jag vet vad som väntar inför helgen. Fast de hade bättre utsikt från käkkirurgen…

Om man inte tycker det är högt… Fotot är från åttonde våningen. Vilket motsvarar femtonde våningen om huset inte stått på toppen av ett berg. De gula husen till höger vid horisonten är Västra Frölunda utanför Göteborg. Alla gröna träd är Änggården där Botaniska trädgården ligger. Hade jag kunnat se mer åt höger så hade jag sett havet med södra skärgården.

||||| 0 I Like It! |||||

Hösten är här

Nu återstår endast tre semesterdagar, trots att det är tio dagar tills jag officiellt är på jobbet. Okej, har en arbetshelg plus en utbildningsdag, men sedan är jag tillbaka om tio dagar! Som om jag inte varit borta något alls! Vilket jag inte har heller, för jag har varit inne alla helger hela min semester. Utan att jobba något. Jag kan liksom inte ta mig någonstans om jag vill lämna mitt hem, då jag fortfarande väntar på elscooter/permobil. Okej, nu är jag tjatig. Det har jag nämnt nu några gånger.

I morgon är det lite otäckt. Eller positivt. Jag har svårt att förhålla mig till att jag nu åter ska till käkkirurg för bedömning inför högriskoperationen som kanske är malign tumör i käken. Jag har verkligen fått vänta. Sedan april 2016. Sjuk- och tandvård har verkligen totalt kukat ur. Men orosmomentet är fortfarande det där med narkos där de vet att de kommer få svårt att hålla mig vid liv. I nio månader har jag väntat på käkoperation, men vet fortfarande inte när den blir av. Och om jag ännu en gång ska träffa narkosläkare före operation. Så morgondagen är egentligen en repris av i våras då jag träffade käkkirurg på annat sjukhus. Eftersom de skickat mig till nytt sjukhus, så får jag ta om allting. Alla anamnesupptagningar, operationsanmälningar med mera, är som icke-existerande. Nya personer, nya åsikter.

Det känns som om livet varit on hold i nio månader. Två skov med sjukskrivning, konstant smärta i käke/tänder, noll balanssinne, väntan på permobil. Jag kan inte ta för mig någonting. Ljusglimtarna är träffarna med skägg, även om det är i små doser. Märkligt nog är de en trygghet, trots att vi inte har mer gemensamt än välvilja och skägg. De är min familj. Jag har svårt säga ”bröder” då jag har svårt relatera till det (har inga syskon, förstår inte varför bröder skulle vara något bättre än familj och trygghet?).

||||| 0 I Like It! |||||