Jontas
Bloggarkiv
Twitter/JontasGbg
Länkblogg
- ABolin
- Aide Mémoire
- Angelas dagbok
- Åsiktstorped
- Babilou.se
- Bloggfrossa & Mannen som blev trött
- E-sussi.net
- En man med ett skägg
- Eponine.se
- Eva
- gambrinous with griffonage
- Homer's World
- Jag skapar, alltså är jag
- Jerrys Ord
- Jessica
- Joe. My. God.
- Kalis cyberhem
- KimMilrell.se
- Livet efter
- Poddingens nystart
- Segway och MS
- Skrivet av Ulrika
- Snigel
- Spinnster x 2 and (not so) Spinster
- Stationsvakt
- Tankarnas hotell
- The Moby Files: v7.0
- theWitch
- Tofflan – en tragisk komedi
- Walentines Värld
Spotify
Räknare till Bloggportalen.se
Flärdtjänsten – är det jag eller bilen som är försvunnen?
56. Det är antalet gratulationer jag fick i går på Facebook. 42. Det är antalet år jag nu fyllde.
Veckan har inte stannat upp bara för att jag fyllt år. Jag går på som vanligt, men tog i dag itu med något jag planerat göra ”någon annan dag” de senaste 14 månaderna. Jag ringde flärdtjänsten för att ändra några fel som gjort att jag får sitta i timmar i telefonkö varje dag för att beställa mina resor. Nu är jag lovad att åter kunna boka resor via nätet, men jag är skeptisk. Jag får väl göra ett försök. Och så ändrade vi en hel del andra saker när jag ändå fick tag i ”rätt” person. Som detta att chaufförerna inte hittar till en utav mina arbetsplatser:
För fyra år sedan bytte en gata gatuadress och numrering. Från A-vägen 19 till B-vägen 14. Chaufförerna har ingen lokalkännedom utan förlitar sig till GPS som de inte uppdaterat sedan innan gatan ändrades för fyra år sedan. De hittar B-vägen med GPS, men problemet är att 14 ligger på en annan sträcka än B-vägen 1-4. De kör till B-vägen 1-4 istället för B-vägen 14 och det är rent geografiskt inte ens i närheten av vartannat. Men om man i GPS skriver in A-vägen 19 (som inte längre existerar sedan fyra år) så kommer man rätt – man kommer till B-vägen 14. Visst låter det krångligt? Det jag ordnat med i dag är att det i körbeställningen till chauffören ska stå att jag ska hämtas på ”B-vägen 14 (tidigare A-vägen 19)”, men kanske inte heller det hjälper. Det kräver att en chaufför ska kunna läsa och förstå innebörden av text. Därför finns numera också mitt mobilnummer med i körordern.
Och efter att ha fixat till adressen blev jag 20 minuter senare hämtad på denna problematiska adress. Var tanken. Tio minuter efter utsatt tid fick jag ringa och efterlysa bilen. ”Den är nästan framme, avvakta. Det är Taxi 111 som kommer”. Ingen bil kom. Efter ytterligare 20 minuter ringde jag. ”Den hittar inte – vad har du för mobilnummer så att chauffören kan ringa dig”? Och jag väntade. Ingen chaufför ringde. Ingen bil kom. Jo, fem minuter senare kom Taxi 222. Som nu hade fått min körorder. Första bilen ”bommade” väl mig som vanligt med motiveringen ”han var inte på den adressen”. Vilket de har som standardsvar när de inte hittar adressen.
Nästa veckas flärdtjänst kommer att bli spännande. Och frustrerande. Jag. Ska. Ha. Rätt!
Status quo
För cirka ett år sedan besiktigades min lägenhet, liksom alla lägenheter som ägs av min hyresvärd. Syftet var att ”uppgradera” alla bostäder till samma standard eftersom vi i framtiden själva ska få bestämma över renoveringspengarna. Samtidigt ska alla hyror sänkas och ändå förväntas bostadsföretaget på detta sätt spara pengar. Vid min besiktning dömdes alla golv ut då mattorna är trasiga efter 30 år.
Men si, nu blir det inte så här. Min lägenhet blir sunkigare och sunkigare, och jag hade ovan som något att längta efter (snarare trånande). Varför det inte blir av? Hyresgästföreningen lade in sitt veto. Denna ogina och tvära surkart till intresseförening har alltför mycket att säga till om. Det märker jag på min utemiljö som också blivit ett helvete sedan de fick ensam bestämmanderätt över utformning. Själv gick jag ur föreningen för många år sedan. Det är inbördes beundran där medlemmar inte har något att säga till om. Påminner lite om bostadsrättsstyrelserna.
Mina värdelösa golv? När de ska bytas ut? Tja, om 21 år. Det har ingen betydelse att de är som de är. Tillverkaren har garanterat en livslängd på 50 år för dessa hemska golv.
Cykler
En helt vanlig och normal dag har det varit. Jobbade förmiddag, tog flexledigt under eftermiddagen eftersom min kökskran börjat läcka och hantverkare skulle laga den. Ja, det var nog allt. Så mycket mer händelserikt blir det inte. Jo, förresten – jag ändrade de där två siffrorna till vänster, ovanför fotot av mig. Det mesta upprepar sig varje år. Och i morgon är det arbete igen. Det mesta upprepar sig varje dag.
Min bloggs stora dag
Det skrämmer mig lite att bloggen i dag fyller tonåring. Tretton år! Tiden går fort. Men jag är ganska missnöjd med min tonåring. Den är sur, vresig, grinig och trött – helt klart ett inträdande av pubertet. Jag minns med vilken glädje den kom in i mitt liv och hur glad, sprallig och nyfiken den var första åren. Nåja. Om några år är vi nog kompisar med varandra igen.
Självbedrägelsens lov
Nä, jag skiter i att skriva om SJ och Loket. Bäst att säga det direkt så ingen blir upphetsad.
Nu är jag uppbokad alla dagar fram till sommarsemestern. Jag har dessutom blivit uppmanad att skriva ner när jag tror att jag vill ha semester i sommar. Det är så svårt att så långt innan ha önskemål. Särskilt när jag bara ser en vägg framför mig som blockerar sommaren totalt. I går skrev jag om alla utbildningar jag ska hålla. Surprise! I dag fick jag veta att jag ska hålla ännu fler utbildningar. Innan sommaren. Det innebär att jag ska utbilda all min arbetstid under två månader och jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det hela. För att hålla mig hel. 1. Jag får sätta gränser (inom ramarna som givits mig). 2. Jag får inte göra något annat utöver att utbilda (inte sköta mitt övriga jobb).
Men egentligen är det alltför sent. Jag har redan tagit på mig andra uppdrag som jag måste fullfölja. Innan jag fick veta utbildningsinsatsens omfattning och pressade tidschema.
Jag får nog säga att man inte är särskilt snäll mot mig. Mina protester hjälper inte. Att jag är så utsatt beror säkert på att min position skjutits fram något. Det enda positiva jag har med mig är att jag kan berätta fritt om i stort sett allt utan alltför mycket förstudier. Intalar jag mig…
Farliga tankar
Självklart vet jag att ingen är intresserad av att läsa om jag skriver något om mitt jobb och hur mycket jag har att göra. Och att det kan uppfattas som skryt. Men det är knappast skryt när jag beskriver belastningen som påverkar min ms negativt. Ändå tänkte jag återge en sak som nästan fick mig att bryta ihop av mental stress i dag.
En kollega jag inte träffar så ofta och inte har så mycket kontakt med, kommenterade hur obegripligt det var att jag aldrig är tillgänglig på telefon. För hur mycket kan jag egentligen ha att göra?! Förutom att jag då berättade om mitt arbete, så räknade jag också upp alla utbildningar jag ger:
- Utbildar användare A i datasystem A1.
- Utbildar användare B i datasystem A2.
- Utbildar användare C i datasystem A3.
- Utbildar användare D i datasystem A4.
- Ubildar användare E i datasystem A5.
- Ska utbilda användare G i datasystem B1.
- Ska utbilda användare H i datasystem C1.
- Ska utbilda användare I i datasystem D1.
- Ska utbilda användare J i datasystem E1.
- Ska utbilda användare K i datasystem E2.
- Ska utbilda användare L i datasystem E3.
- Ska utbilda användare M i datasystem E4.
Ovan kan te sig lite kryptiskt, men gemensamt är att jag ger dessa utbildningarna på arbetstid under 2012. Till detta utbildar jag anpassat efter behov enskild användare. Och så utbildar jag kollegor i Arbetssätt XX varje månad. Samt att jag bjuds in som föreläsare kring Arbetssätt XX – just nu har man bokat in mig för tre tillfällen under våren. Som inte detta vore nog så är jag också ordförande i en arbetsgrupp som handlar om Arbetssätt XX. Ändå har jag ännu inte nämnt något om de tre olika möten jag har varje månad där jag är representant från mitt arbetsområde. Plus alla andra möten jag ständigt blir kallad till. Eller de utbildningar jag själv ska gå som deltagare.
Bortser man från ovan så har jag ett heltidsjobb också som ska skötas. Men jag jobbar bara 30 timmar per vecka. Det är bara min hjärna som aldrig får slappna av.
Vadå stressad av tanken?
Och i övermorgon: Lokets inverkan på Bingolotto
En kedja av inlägg. Först skrev jag om schlagereländet. Därefter om en äkta sångerskas hädangång. Nu över till knark! Ser ni vilka mjuka övergångar jag gör?
Jag drömmer om cannabis. Det är nog det jag önskar mig mest just nu. Kanske amfetamin också, men jag vet inte om de går så bra ihop. Medicinsk cannabis mot ms-smärta och medicinskt amfetamin mot trötthet. De mediciner jag har i dag hjälper inte som avsett mot smärta och trötthet. Så frågan är om nästa steg är lite tyngre saker? Frågan är om jag kan få med min läkare på tåget (ska jag skriva om SJ i morgon?). Tveksamt. Min erfarenhet är att man ska plågas och acceptera att ms ger svåra symtom som man inte vill behandla av för mig okänd anledning.
Det är just nu väldigt plågsamt rent fysiskt. Att arbeta innebär att utsätta sig ännu mer för symtom, d.v.s. jag märker av symtomen mer när jag aldrig får vila.
Nuvarande besvär med ms:
- Smärta, smärta, smärta – sedan juni 2011.
Nuvarande besvär av medicinering mot smärtan:
- Varje morgon och varje kväll: Känsla av att vara bakfull, lummig, väck.
- Varje morgon och varje kväll: Svår yrsel.
- Varje morgon och varje kväll: Frossa.
- Dimsyn, kan inte fokusera blicken, dubbelseende och ögonskakningar.
- Extrem trötthet och utmattning (svimfärdig).
- Medicineringen mot trötthet (som jag behöver för att ta mig ur sängen alls om dagarna) slår ut den smärtstillande effekten av smärtmedicineringen.
Visst är det märkligt att jag överväger narkotiska läkemedel? Nej, kanske inte. Jag är ute efter effekter, som smärtlindring. Jag vill fungera. Jag vill börja träna upp min fysik. Inget är så paralyserande som smärta. Att aldrig kunna undfly den. Eller läkemedelsbiverkningarna.
Jaha? Vad det är för typ av smärta? Vad det är som gör mig så gnällig? Förmodligen mer neuralgisk än neurogen (äh, ni får googla). Både svårt molande och (kniv)huggande. I/under huden på platsen där levern sitter (och där jag är opererad för drygt 15 år sedan, så det är nervtrådarna runt operationssnittet som smärtar). Vad det är för medicin mot smärta jag tar? Inte är det Alvedon precis. Det är epilepsimedicinering som ska döva och dämpa hjärnsignalerna som upplever smärtan. Så därför – ge mig knark nu!
Dagen efter
Det känns lite konstigt med gårdagens schlagermassaker med tanke på dagens nyhet.
Schlagermassaker 2/2012
Så var det då dags för schlagereländet att besudla Scandinavium i Göteborg. Med tanke på att jag bara hade 2,9 km dit hemifrån, så kunde jag teoretiskt sett ha varit på plats. Men jag vågar inte. Tror inte jag är populär i schlagervärlden med tanke på att jag för fjortonde året skriver en schlagermassaker. Och jag är inte snäll. Med ärlighet och uppriktighet kan man snabbt hamna på akutintaget.
Gråterskan var borta ur programledartrion och plötsligt var tv-licensen nästan åter befogad. Lite filmade inslag med Bergström fanns med och jag förstår fortfarande inte vad det har med melodifestivalen att göra. Ni vet, tv-soffan där Bergströms karaktärer ska återspegla vad som händer hemma hos folk eller nåt.
Inledningen var överflödig. Sarah och Gina och några killar som sjöng gamla Backstreet Boys-låtar för att inte vara så kärringlika efter förra veckans tantchock, eller hur det nu var. Själv tänkte jag mest på klädkontot. Den där jätteguldklänningen som Sarah hade förra veckan måste ha imploderat SVT:s klädkonto, för nu fick de bära manskläder. Men ganska snart byttes det ut mot att de hittat en brudklänning till Gina och en begravningsdräkt till Sarah. Spets och krås, förmodligen något man hittat i SVT:s klädarkiv och därmed inte kostat något.
Ska jag säga något om att Sarah dansade och skuttade? Jag har här gått och trott att hon varit stelopererad, men så var inte fallet.
1. Ulrik Munther – Soldiers
Upp på scen kom Abbe från Madicken. Med gitarr och munspel. Jag tänkte också ”åh, Finland 2011″. Japp, det påminde mycket om Paradise Oskars Da Da Dam. Dock utan charm. Låten minns jag inte längre, bara att det var en typisk P3-låt (om nu P3 är vad P3 en gång var, jag lyssnar inte på SR). Texten var väldigt lärorik; soldater blöder. Men jag tror det var en kärlekssång.
Betyg: 0 av 5.
Slutplacering: Globen – final.
2. Top Cats – Baby Doll
Ännu mera trash! Åtminstone klädmässigt. T-shirt, jeans, flanellskjorta. Ingen stil alls! Jag saknar tiden då artister klädde upp sig och inte såg ut som nerknarkade uteliggare. Och inte blev det bättre av att de spelade rockabilly. En musikstil jag inte gillar och som inte är särskilt modern. Det jag kan säga om låten i sig, är att den var mer Chris Isaak än låten som the Moniker framförde förra veckan. Något jag också reagerade på var att man sjöng typ ”seven to heaven”. Visst, det heter sjunde himlen på svenska, men på engelska tror jag att det heter ”nine to heaven”. Åtminstone har jag lärt mig det, och enligt Google är det vanligare med ”nine”. Det är en bedrift att göra svengelska på engelska. Ja, det var väl det mest intressanta med det här bidraget.
Betyg: 0 av 5.
Slutplaceirng: Andra chansen.
3. Sonja Aldén – I din himmel
En slätstruken Svensktoppen-ballad. Så slätstruken att de fick ta till alla effekter de kunde uppbringa. Rök, fläkt (som blåste bort all den effektfulla röken), klännig som virvlade i blåsten, en bro att stå på. Nej, det hjälpte inte låten. Sonja sjunger dock bättre nu jämfört med för ett par år sedan. Men det här var bara väldigt tråkigt och enormt tråkigt, kanske rent av skittråkigt.
Betyg: 0 av 5.
Slutplacering: 6 av 8.
4. Andreas Lundstedt – Aldrig, aldrig
Lite stil, lite klass! Guldkavaj. Väldigt snyggt även om jag störde mig lite på att Andreas var orakad. Med en sådan utstyrsel borde man se lite fräschare ut. Snyggt med dansare som också var lite uppklädda. Men! En tråklåt. Det lät väldigt fel med svensk text och låten räddades minimalt med en tonartshöjning. Den svenska låttexten gjorde att nivån på något sätt sänktes på låten, som mycket väl skulle fungerat som en Alcazarlåt på engelska. Och om den varit något mer snärtig. Låten skulle behövt tuffa till sig. Att Andreas kan sjunga hjälpte inte. Och texten var verkligen märklig. Något om att inte längre älska eller hata i förhållandet (som tagit slut?) då man inte längre orkade bry sig. Nä, jag orkade inte heller bry mig.
Betyg: ½ av 5.
Slutplacering: 7 av 8.
5. Timoteij – Stormande hav
Alltså, vänta nu lite! Såg jag inte tre taniga tjejer förra veckan i form av Abalone Dots? Är det samma blonda taniga tjejer som nu ynglat av sig och blivit fyra? Vad är det egentligen med taniga blonda tjejer och instrument? Flöjt, dragspel och så vidare. Så taniga att de bara kan väsa fram någon obegriplig text med sina små flickröster. Vadå ”stå i ett stormade och virvlande hav”? Orkar inte…
Betyg: 0 av 5.
Slutplacering: Andra chansen.
6. David Lindgren – Shout It Out
Plötsligt vaknade jag! Och för första gången på X antal år så ringde jag och röstade! Stilpoäng: 10 av 10. Riktigt snyggt att dansa i kostym (i motsats till Sean Banan förra veckan som dansade i något streetmode). Det här påminde om en David Guetta-dänga. En riktig sommardanshit! (-hit, inte -shit). Väldigt kvalitativt nummer! Och bra röst. Riktig Saade-dans, men med finess. Jag är lyrisk.
Betyg: 4½ av 5.
Slutplacering: Globen – final.
7. Mimi Oh – Det går för långsamt
Japp, 3 minuter kan gå väldigt långsamt. En plåga var det! 80-talspop utan känsla av 80-tal eller pop. Skakig röst som skakade ännu mer när hon rörde på sig.
Betyg: 0 av 5.
Slutplacering: 8 av 8 – loser!
8. Thomas Di Leva – Ge aldrig upp
Nja. En Di Leva-låt där Di Leva är Di Leva. Hög närvaro, kanske inte den bästa låt han gjort. Hade man tagit bort all sång hade där kvar varit… öh, Coldplay? Plötsligt lät det riktigt bra, om man tog bort sången som bland annat innehåll den mystiska textraden ”Ge aldrig upp för blommorna ler”.
Betyg: 1 av 5.
Slutplacering: 5 av 8.
Övrigt:
- Det finns inte så mycket att säga. Samma tråkupplägg som förra veckan, men utan skandaler (som stjärtklapp).
- Publiken jublade väldigt varje gång David Lindgrens namn sades, vilket gladde mig. Att han då såg så oerhört förvånad och glad ut.
- Klädmässigt tyckte jag att männen hade bästa stilen, åtminstone Andreas och David. Uppklätt. De andra männen var sjaskiga och kvinnornas kläder var… inte glammiga åtminstone. Mycket kortkort och trashigt.
- Tredje chansen, en bra mellanakt med Annielas Elektrisk. Bra då Jessica Folcker plötsligt dök upp som sångeska. Jag saknar Folcker.
- Okej, jag orkade inte vara elak i dag. Dagens startfält undkommer mig genom att bara vara mesiga.
Nu har hälften av årets bidrag framförts. Av hittills 16 låtar så är där bara två som är något att ha. Bådar inte gott inför resterande låtar. Vad tusan är det vi kommer att sända till Baku? Knappast någon av mina favoriter. Svenska folket har alltid haft dålig musiksmak.
Ångestframkallande
Vikten är jobbig nu. Hela 5 kg har lagts till det senaste året, förmodligen p.g.a. att jag inte äter. Normalt. Sedan jag inte längre kan gå till affären själv, så har det blivit nödlösningar som inte riktigt är det jag föredrar i min kost. För lite grönsaker och frukt. För mycket vitt bröd/pasta/ris. Färdigrätter/helfabrikat. Förhoppningsvis kan jag snart handla själv igen. Och kanske jag då också har orken att tillaga min egen mat. Det är jobbigt att stå i köket, eller för den delen sitta.
Ovan gör mig deprimerad. Så pass att jag undviker att äta alls. Nej, man går inte ner i vikt då, man förbränner inget, kroppen tolkar det som svält. Samtidigt så kan jag rent fysiskt knappt äta något. Ett av ms-symtomen är att jag inte kan svälja då den reflexen inte finns. Alltså sätter jag allt i halsen, inklusive dryck som inte vill rinnan genom matstrupen. Det blir dessutom värre om jag tänker på det eller utsätts för stress. Stress för mig är ljud- och synintryck. När jag jobbar så försöker jag numera att sitta på mitt rum när det är matrast. Hemma är det otäckt att vara själv när något sätter sig i halsen.
Efter att ha jobbat ”heltid” nu i två månader så känner jag hur det blir mer och mer på jobbet. Jag får fler och fler uppdrag och det handlar inte om att säga ”ja” eller ”nej”, de bara landar på mig ändå utan möjlighet att påverka. Därför har jag nu varit sjukskriven i två dagar. Det blev för mycket. Jag fick ännu fler stressrelaterade symtom som är svåra att urskilja. Är det ms? Är det stress? Är det mina läkemedel? Kombinationen, vill jag påstå. Vad nästa steg blir vet jag inte. Jag vilar och märker att många symtom då försvinner. Återkommer de på måndag? Jag vet inte vad jag i realiteten kan göra för att påverka min situation.