Som alltid

Min vardag är väldigt begränsad till att följa samma mönster dag efter dag. Alltså arbetat. Alltså snurrat runt i timmar med flärdtjänst. Alltså varit på gympa. Utöver det hinner jag inte så mycket mer under en dag.

På jobbet har jag tagit itu med att göra en statistisk uträkning jag tänkt göra i två års tid men aldrig haft tid till. Därför satt jag med stängd dörr, fördragna fönster och med notifikationen ”mattestuga – räknar” på dörren. Ändå kom X antal personer bara springandes rakt in på mitt rum för att fråga om jag verkligen inte ville bli störd. Fortfarande blir jag förbannad över bristen på respekt som jag aldrig verkar kunna få. Bredvid mig sitter chefen som också brukar stänga dörren och dra för sina fönster. Där tvärnitar folk och säger ”nej, upptagen, bäst inte störa”. Vad är skillnaden? Titeln? För utifrån hur vi reagerar när vi blir störda så borde folk vara skiträdda för att ens hälsa på mig då jag exploderar (när jag blir störd, inte att någon hälsar på mig). Därför måste det bero på titeln. Chef = viktigt, stör inte. Jag = oviktig, stör. Särskilt märkligt blir det när folk faktiskt har en anledning till att får tag på chefen, men ingen har anledning till att prata med mig då jag har eget avgränsat ansvarsområde på jobbet som inte inkluderar de personer som hela tiden stör mig.

Kaffetorsk

Kapselmaskinen hämtade jag i dag på postutlämningen efter jobbet. Den fungerar utmärkt. Kaffet är gott. Ja, ända tills det nu börjar kallna, märker jag. Jaja, bara jag får i mig koffein. Tanken är att jag ska ta med mig maskinen till jobbet, men jag tvekar eftersom det är en ganska stor apparat. Jag får väl fortsätta köpa kaffe för 29 kr per dag på Pressbyrån och göra eget hemma för 8 kronor koppen. Med tanke på priset borde det vara ett fantastiskt kaffe jämfört med att brygga eget kaffe. Men jag är ändå nöjd med köpet av kapselmaskin.

I går fortsatte jag spendera och köpte fullversionen av PaintShop. Senaste månaden har varit väldigt kostsam, men å andra sidan så brukar jag aldrig unna mig något.

Vad ska jag inhandla härnäst?

Vårdkontakter

Förra månaden skrev jag om intyget. Det där som jag begärde i december förra året. Jag gick aldrig vidare, för orka liksom! I dag plingade det till i mobilen, ett nytt meddelande hade kommit.

 

Min ordinarie läkare är inte längre min läkare. Om hon nu slutat sin tjänst, varför får hon mitt meddelande först nu? Och hur länge har jag inte haft henne som läkare? Vem hade kunnat meddela mig om ny läkare med tanke på att det inte går att ringa till enheten? Återbesök nästa månad? Borde jag inte få en kallelse snart? Namnet på nya läkaren framgick ur nya meddelandet, ett namn jag aldrig hört tidigare. Detta blir min fjärde ordinarie läkare på 15 år. Min första läkare slutade, men är tillbaka. Borde jag kräva få tillbaka honom? Eller ska jag testa nya förmågan? Jag är skeptisk. Till allt. De senaste 15 åren har fungerat väldigt dåligt, inkluderat intyget som fortfarande ligger i pipeline efter ett halvår.

Bättre

Fyra år senare. Åtminstone tror jag det var för fyra år sedan allting började med att jag fick inflammerad hälsena där sedan allting gick utför. Det var också då jag fick min neurogena/neuralgiska magsmärta. Och blev väldigt fysiskt påverkad av kronisk dygnet runt panikångest. Samt kronisk yrsel. Och ögonproblem. För två år sedan blev jag förlamad. Sedan ett och halvt år har jag gått med rollator. Lika länge har jag gått på sjukgymnastik minst en gång per vecka. Så… Status?

Det går framåt. Långsamt, men framåt. Jag har börjat glömma det där med rollator, det vill säga att jag har rollator. Jag är så pass pigg att jag ibland kommer på mig själv att planera resa hem till Skåne och planera konferens utomlands. Tills jag kommer ihåg att jag fortfarande är fjättrad vid en rollator och därmed inte kan resa längre än vad flärdtjänst kan ta mig (inom kommun och till kranskommun). Det gör mig lite snopen när jag inser att jag mår bättre än omständigheterna.

Smärtan i magen (den neurogena/neuralgiska) är borta till 100 %, men kan återkomma för en dag eller två varje månad. Den begränsar mig dock inte längre, inte ens mentalt.

Yrseln är kvar, men inte lika uttalat. Jag behöver inte rollator mer än om jag ska gå en längre sträcka utomhus. Inomhus och på jobbet har jag ingen rollator. Inte ens kryckan jag använda i över tio års tid före rollatorn.

Panikångesten kan fortfarande komma attackvis men jag kan slå den ur hågen direkt, men jag hinner ändå nästan tuppa av. Den kaoskänsla den medför gör att jag nästan får blackout och faller handlöst. Nästan.

Så egentligen mår jag väldigt bra och är nästan nu tillbaka till hur det var för fyra år sedan. Det har varit en pärs, men varit ganska okej sista året. Min envishet och all träning (sjukgymnastik) har varit nödvändigt ont. Nu när jag delvis sagt upp hämndtjänstens inköp och själv går och handlar, samt själv kan (orkar fysiskt) laga mat (inga halv- eller helfabrikat längre) så har jag senaste månaden börjat gå ner i vikt. Bara så där.

Målet är nu att verkligen kunna släppa rollatorn och kanske göra alla de där resorna. Efter fyra år i lägenhet börjar jag tröttna.

Religiös övertygelse

Det är av princip som jag inte är religiös. För mig är religiösa människor väldigt självgoda, ser sig själva som en elit som ibland nedlåter sig att frälsa oförstående och fattiga medmänniskor. Man hänvisar till ålderdomliga texter och traditioner och har bakom sig ett samfund som mest är ondska och fördömande. Generaliserar jag? Jag vet inte, men dåliga exempel är lätt att rada upp. Fortfarande har jag inte kunnat smälta de oförrätter jag fick vara med om i samband med min fars bortgång för snart tio år sedan.

Har jag någon tro? Nej, inte som anspelar på religion med Gud och himmelrike. Bortser man från det så har jag nog någon form av tro, men den är diffus, föränderlig, privat och ganska jordnära. Trots det kan jag föreställa mig en existens av Gud. Det var en tes som framfördes i Sagan om Isfolket som inte känns helt bortkastad. Att alla gudomar existerar så länge bara en enda levande person tror. Genom att tro ger man makt och existens. I fiktionens värld var dessa gudar fysiska men blev till stenstoder utan handlingskraft när inte längre någon trodde på dem. Det jag själv kan tänka mig är tankens och viljans makt hos den som tror. För den som tror vet, och det är fullt tillräckligt för den personen. Med det kan jag inte ta ifrån någon en villfarelse då den inte delas med den som tror. Då är jag maktlös, och personen i fråga har all makt och all rätt. Inte rätt att handla utifrån det, men rätt till sin tro. Men jag delar den inte. Därmed har jag också rätt, för jag tror något helt annat.

Undersökningar säger att den som är religiös lever ett bättre och lyckligare liv. Det kan jag också förstå, även om det är en subjektiv uppfattning eller tolkning. Därmed inte sagt att jag är mindre lycklig, jag bara värdesätter andra saker och uppfattar lycka som något annat än en tro.

Om jag skulle tvingas välja en religion som jag vill tillhöra – vilken skulle jag då välja? Kväkare eller judendom, tror jag. Under protest, naturligtvis. För det skulle innebära avkall på det jag verkligen tror på. Den fria viljan.

Jag är inte ond. Humanism är min ledstjärna.

Oplanerat

Min lugna arbetshelg blev inte så lugn. Förutom att jag fick en kamrat i rummet bredvid, så visade det sig (utan att någon berättat) att ytterligare fem personer gick in extra för att ha fem heldagsmottagningar. Då är man inte ostörd. Så jag hann inte göra det jag tvingas spara till månadens lördagsarbete. Däremot så hann jag möblera om på rummet så att jag blev nöjd med nya skrivbordet. Samtidigt dammade jag och slängde ytterligare några pärmar. Och uppdaterade intranätet. Sådant jag kan göra vilken dag som helst när jag blir störd. Störd blev jag ju. Så nu vet jag inte riktigt när jag ska göra alla måsten som kräver enskildhet och ostördhet. Kanske jag kan boka in en extra arbetsdag en annan helg? Nä, det orkar jag inte. Hinner inte heller.

Ett dygn försenat, nu börjar min fredagskväll.

Kontaktlös

Trubbel med nätverksanslutningen. Hur jag än felsöker så kan jag inte få fram om det beror på nätverkskortet (som är uppdaterat) eller på nätanslutningen (router som inte visar något fel). Var femte minut förlorar jag nätverksuppkopplingen. Det är nytt även om jag sedan fem dagar tappat uppkopplingen en gång per dag. Det enda jag gjort annorlunda är att jag installerat PaintShop.

Nå, men mitt nya skrivbord har kommit till jobbet i dag. En fyrkantig träskiva 140×60 cm. Den träskivan tog alltså 11 veckor att få till. Imponerande.

Svada

Hjärnan stängde av i dag. Som planerat och som konsekvens av gårdagens arbetsdag plus träning. Tolv timmar sov jag i natt och därefter… har tiden bara gått. Det är märkligt hur tid kan försvinna i vaket tillstånd när man inget gör. De som påstår att tiden går långsamt när man inget gör, förstår jag mig inte på. Min hjärna fungerar lite som när man centrifugerar tvätten. Fast utan tvätt i maskinen. Det bara snurrar runt utan en (fast) tanke. Och så har en dag gått.

En dag kommande helg ska jag arbeta. Jag vet på ett ungefär vad jag ska göra, eller borde göra. När en läkarkandidat hörde att jag skulle arbeta så *krävde* hon att få arbeta extra samma dag som jag, tillsammans med mig. Visst, det går bra. Kanske jag får fokusera mer på hennes arbete än mitt eget, men det är också arbete. Precis som med alla mina studenter, så vill även läkarstudenter få någon form av upplärning av mig. Jag tror ändå att det är anekdoterna de är ute efter, att jag drar paralleller och gör rutiner mer levande och intressanta. Jag är en storyteller.

I dag drunknade jag i jobbmejl på min lediga dag. Där var inget tekniskt fel i går, utan folk ville mig inget förrän i dag när jag inte kan göra så mycket mer än läsa det se skrivit. Det svåra blir att hinna beta av alla mejl och besvara. För jag tror inte fler mejltysta dagar kommer, det är ett ständigt flöde. Jag skulle förmodligen kunna sitta på heltid och bara besvara mejl. För det är frågor som ställs. Enkla frågor som kräver komplicerade svar. Frågorna är för enkelt ställda, väldigt ospecifika, jag vet inte vad de egentligen åsyftar så jag får svara så jag täcker alla eventualiteter. Jag är en ordbajsare.

Orka liksom!

Tredje dagen i år som jag utfört det arbete jag egentligen är satt att göra. Det känns bra, men jobbigt att sitta så still en hel dag. Att jag nu har ont och är trött vet jag inte om det beror på just det, eller om det har något med att göra att jag var på träning efteråt. Jag kört verkligen stenhårt på mina träningspass, får en puls på 180, genomsvett, högröd i ansiktet, skelar av trötthet. Nu väntar jag bara på att jag ska gå in i väggen. Sömnigheten ”jag måste sova NU” brukar slå till väldigt plötsligt redan vid 22-tiden.

Märkligast i dag var att inte en enda människa mejlat mig på jobbet! Det har inte hänt sedan… sedan… julen när alla hade så dålig arbetsmoral.

Exempel

Att skriva lathundar verkar vara en stor del av mina arbetsdagar. Önskemål kommer ständigt om detta, och jag gör det. Men i slutändan brukar det visa sig att man ändå inte tar fram dessa (lathet?) och istället gör fel. Vilket också är en stor del av min arbetsdag – rätta andras fel.

Jo, jag hade ett morgonmöte i dag där jag visade och berättade (egentligen skrämde till lydnad) varefter önskemål om fyra nya lathundar kom. Dessa fyra lathundar hann jag göra i dag. Men jag ska ha ett uppföljningsmöte där jag praktiskt visar hur de följer lathundarna trots att jag redan visat och berättat. Upprepning och repetition verkar vara något i sammanhanget. Och det tar så mycket tid för alla inblandade. Istället för att lyssna och lära direkt, utan krav (önskemål…?) om lathundar och repetition. Jag har aldrig riktigt förstått det där att så många har så svårt för att lära. Som jag förstått det som har jag lite av fotografiskt minne bortsett från att det inte har något med bilder att göra. Istället kommer jag ihåg allt jag hört. Det bara finns där. Väldigt sällan hör man mig säga ”jag vet inte”. Själv har jag inte något nedtecknat för egen del. För jag hittar aldrig bland mina anteckningar, varken som datafil eller på papper i någon pärm. Kanske det är därför jag lärt mig att memorera?

I går när jag åkte flärdtjänst skulle vi hämta ännu en resenär. Chauffören tyckte det var en märklig adress, undrade om jag visste hur man hittade dit. Jo, men självklart! Jag visste vem resenären var, hur man hittade till honom, och att det var vid en hiss inne i ett källargarage under en butik där garagedörrarna öppnas automatiskt. Trots allt var jag ju med när vi hämtade den resenären senast. För sju år sedan. Eller om det var åtta (säger jag ödmjukt för att visa att jag kanske inte är perfekt).

Och jag pratar hål i huvudet på mina studenter. De får lära sig så mycket mer på åtta veckor hos mig än under ett helt framtida arbetsliv. Tydligen är jag väldigt engagerade när jag pratar, drar mycket paralleller till mina egna erfarenheter, beskriver hur vårdpersonal och läkare arbetar (behandlar, utreder, undersöker). Och jag förklarar komplicerade ekonomiska regelverk inom sjukvård. Och beskriver lagar, förordningar, regelverk, rutiner och så vidare. Det är väl därför studenterna försökt rekrytera mig till skolans värld (nej, tack). För jag minns allt jag gjort genom åren.

I dag fick jag frågan om en person. Nå, jag visste allt. Det var bara drygt tre månader sedan jag var involverad i frågan och kunde nu redogöra för allt. Så klart.

Det där med kognitiva problem på grund av ms är inget jag känner igen. Men om jag ätit i dag? Minns inte… Det är ovidkommande.

Förmånlig ränta

I dag var det dags igen. Telefonförsäljare som ringde mig för att förklara att jag kan lägga om mina bostads- och privatlån till förmånligare ränta. Det blir lika chockade (de tror mig inte) när jag upplyser dem om att jag inga lån har. Ringer man på vinst och förlust och förutsätter att alla har banklån? Eller, nog borde det väl finnas offentliga listor över privatpersoners skuldsättning? Hade de tittat där så hade de aldrig återfunnit mitt namn. Jag har inga lån! Jag behöver inga lån! Jag klarar mig bra ändå.

Sur och vresig

Oavsett vad jag gör på jobbet så får jag betalt. Det irriterar mig. Åtminstone tillräckligt för att jag dagligen ska sitta och tänka på det. Bland alla tusen arbetsuppgifter jag har så är där två som tar all min tid. Som måste göras, är viktigt och har deadlines. Men det är inga avancerade arbetsuppgifter och det måste inte vara jag som utför dem. Personalbristen och insikten om hur viktigt det är, är bristen. Varför irriterar det mig att jag måste göra det här då? Jo, det är inga avancerade arbetsuppgifter. Min kompetens kommer inte till sin rätt. Men det som jag tycker är största resursslöseriet (förutom kompetensnivån) är att jag har för bra betalt. Det är inte ekonomiskt försvarbart att jag ska göra det här. Varför inte sätta en administrationskåt sjuksköterska att göra det? De vill ändå inte ha patientkontakt. Och dessutom tjänar de sämre än vad jag gör. Jag är redan så ful att jag bara kokar kaffe om jag själv vill ha det, eller om en läkare (som har bättre betalt än jag) vill ha. Jag kokar inte kaffe åt sjuksköterskor. Det kan de själva göra. Till en låg kostnad för arbetsgivaren. Visst, det sägs vara sköterskebrist, men det är en sanning med modifikation. Där är en snedfördelning. På vissa ställen har de inget att göra utan slåss om arbetsuppgifterna.

Jo, jag är nog lite extra trött och vresig i dag. Har ont (neurogent i magen). Och så har jag suttit i dag och utfört sjuksköterskors arbete då de enligt ”tradition” slipper. Det är inte tillräckligt fint för dem. Status för dem är att välja och vraka bland sina ordinarie arbetsuppgifter. Det är inte ens en delegering jag har, men det är sköterskearbete. Punkt.

Den andra för mig onödiga arbetsuppgiften ska jag ha möte om i morgon. Sjuksköterskor som vägrar göra rätt även om de utför sitt jobb. Men jag sitter dagarna i ända och rättar deras fel. Efter fyra år har jag ännu inte stött på ett enda rätt. Vi har haft många möten. De kommer, men bryr sig inte om att göra rätt.

Kanske det är därför vården är så ineffektiv och kostsam? Kompetent personal sitter i efterhand och rättar sköterskors arbete? Varför inte göra rätt från början? Varför dra in andra yrkeskategorier? Jag vill ha ändring. Man kan börja med att ha samma antagningspoäng som till läkarprogrammet. Så man sållar bort skräpet.