Ready to fight
Min drygt veckolånga semesterledighet är till ända. Direkt i morgon ska undervisa/utbilda/föreläsa, och så kommer det att se ut nu i ett par månader. Det är nästan som om jag känner mig som en egen liten cirkus som drar runt (olika möteslokaler) för att spänna upp tältet (koppla in datorer, projektor) för att sedan visa mina konster (prata till PowerPoint). Och sedan ska jag packa ihop allt och dra vidare till nästa ställe.
Det är först nu min sista lediga dag som jag känt att jag kunnat vila ordentligt. Jag har lätt för att slappna av, men det tar tid för kroppen att efter en överansträngning återhämta sig. Det är därför jag kastat ut så många semesterveckor över det här året. Att arbeta är en rejäl överansträngning för mig och återhämtningsperioderna är långa (typ en semestervecka).
Känns ganska typiskt att nu återgå i arbete när jag känner mig utvilad. Men egentligen kvittar det, bara jag får känna mig utvilad någon gång. Och den gången var i dag.
120505
Lösenordsskyddad: Fack it, II
Bandad
Nyvaken, och då har jag inga spärrar. Tankarna hoppar på ett sätt som jag inte själv förstår. Tidigt en lördagsmorgon och jag längtar nästan tillbaka till jobbet efter min semestervecka. Ja, nästan. Tills jag kom tänka på vad det första är jag ska göra när jag kommer till jobbet – undervisa. Helt okej, men kanske inte något jag lääääääääängtar efter. Jag undervisar och föreläser så mycket och så ofta att det jag saknar är det mer handfasta/konkreta arbetet där man känner att man utför något. Att undervisa är till viss del något abstrakt. Jag tycker att det är abstrakt när det enda man gör är att prata. Och prata. Och prata. Det är inte riktigt att utföra eller producera något.
Den där irrtanken, den som det inte finns belägg för och som i mitt yrvakna tillstånd poppade upp i hjärnan, är att jag vid varje undervisningstillfälle borde inleda med att det är förbjudet med bandupptagning. Så. Omotiverat! Jag utbildar ju internt på jobbet för mina arbetskamrater (bara mina närmaste arbetskamrater som i det här fallet är 300). Materialet ägs av arbetsgivaren. Och jag tror inte någon ens skulle vara intresserad av en bandupptagning av det jag säger. Om man nu inte gör det av orsaker som att få exempel på hur man lugnt och metodiskt, väldigt pedagogiskt, själv vill lära sig hur man föreläser/undervisar/utbildar. Vilket naturligtvis inte är fallet med mig. Jag börjar stamma när jag är engagerad och vill ha sagt mycket på en gång. Jag tappar tråden och glömmer vad det är jag sagt och vad det är jag ska säga härnäst. Och folk har en tendens att somna på mina föreläsningar*. Nej, då finns det verkligen ingen anledning till bandupptagningar.
För några år sedan var jag på en stor konferens. Föreläsarna fick plötsligt kännedom att en person spelade in allt de sa. Det blev ett jäkla liv. Utan att gå in på det närmare så blånekade personen i fråga det hela trots medhavd och påslagen bandspelare. Det är förmodligen den här specifika händelsen som plötsligt poppade upp för mig. Irrtankar. Omotiverat. En tidig lördagsmorgon.
* De somnar för att de sätter sig ner och inte ska arbeta konkret. Det är också väldigt abstrakt att bara lyssna. Många klarar inte av det – precis som att de somnar framför tv:n. Jag tolkar det inte som att jag är tråkig att lyssna till.
Lösenordsskyddad: Full som en alika
Mio, min Mio
Tre timmar sov jag i natt innan jag av otålighet var tvungen att gå upp och skörda lite på FarmVille. Det som hände var att jag efter dessa tre timmar vaknade och kände att mina värsta symtom från gårdagen försvunnit. Den frihetskänsla jag då kände gjorde att jag var tvungen att gå upp för att få känna mig någorlunda normal för en gångs skull. Efter ett par timmar gick jag till sängs igen, sov två timmar, gick upp och tog mina tabletter, somnade om i ytterligare tre timmar. Sömn är verkligen helande, särskilt när man minst anar det. Kanske det inte är riktigt bra i dag, men bättre. Det verkar som om jag kan fungera i dag.
Plötsligt ringde det. Min soffa med bord har kommit och jag kan få leverans 1-2 veckor tidigare än planerat, redan på måndag när företaget ändå ska besöka en granngata. Men tyvärr, jag kan inte. På måndag är jag inbokad för att utbilda 50 läkare på förmiddagen. Och på eftermiddagen har jag ett viktigt möte som jag bjudits in.
Dessutom är det så att jag inte hunnit ringa Myrorna om att bli av med ett soffbord och en fåtölj. Något som är en nödvändighet för att jag ska kunna få in ny soffa med bord. Kanske läge att göra det nu? För vill inte Myrorna ta emot mina gåvor, så får jag finna annan villig organisation. Plötsligt blev jag stressad under semestertid. Nej, det är inte lätt att pussla ihop mitt schema. På jobbet kan jag flexa ganska obehindrat, men det fungerar inte när jag har möten/undersvisning där jag är huvudattration.
Måendet
I dag har det varit ganska illa med mig, och det utan smärta. Jag vet fortfarande inte vad symtomen beror på, men jag är väldig darrig/svag i benen, väldigt yr och väldigt svimfärdig. Är det bara som jag är trött och överansträngd (trots semester, sovit extremt lite, och haft en arbetsdag i dag, men går nu åter på semester)? Har det något med lördagens utflykt till Ica? Är det ”bara” gamla ms-symtom som kommit tillbaka? Är det något annat? Panikångest? Allmän stressreaktion? Obehagligt är det åtminstone.
Ändå går jag på som vanligt. Tog en knarktablett i dag samt drack en liter kaffe, så mina symtom blir inte bättre av att jag är fysiskt speedad (typ abstinensskakningar).
Att må som ovan är inte optimalt när man arbetar. Kanske det är en stressreaktion i kombination med ms? Det som börjar kännas jobbigt på arbetat är att jag slits från två håll där man drar mer och mer från båda håll. Det är svårt att få ihop tiden, men det är jobbigare att mentalt kastas mellan två fokusområden. Visst, jag behärskar båda dessa områden, men det gör mig splittrat och jag får göra tvära kast när jag ska formulera två helt olika problemområden (eller vad jag ska kalla det för).
Om jag klagar? Nej, det är inte därför jag skriver som jag gör. Trots allt är jag ganska nöjd, men i kombination med mina nuvarande symtom så känner jag mig väldit otillräcklig där jag tyvärr ignorerar mig själv och mitt mående. För att jag inte har något val. Valet är inte att dra ner eller utesluta något. Mitt enda alternativ, och som jag inte vill, är att avsäga mig mina uppdrag för att kunna landa först och främst i mig själv.
Jag får förlita mig på att min fritid är tillräcklig som vila och återhämtning. Även om det hittills inte varit så.
Det är sent på kvällen, jag är trött. Jag känner mig osammanhängande i det jag skriver.