(Untitled)

Det börjar kännas som om jag aldrig är på jobbet. Just nu är det enbart 1-2 dagar per vecka även om jag faktiskt fortfarande jobbar mina 3-5 dagar per vecka. Det är bara det att jag inte är fysiskt på jobbet. Så är det när man går på konferens utanför jobbet samt distansarbetar. Och jag kan bli galen på jobbmejlen där man kräver så mycket, att jag ska finnas fysiskt tillgänglig trots att de inte ska vara i kontakt med mig alls då andra ska sköta just de arbetsuppgifterna. I dag fick jag något surt mejl om att nu var det minsann bråttom och att jag inte gjorde mitt jobb. Skit ner dig, tänkte jag och ignorerade mejlet.

Det där med tandhelvetet tär verkligen på psyket. På tisdag morgon ska den väck. Äntligen! 11 månader av dagliga värktabletter som jag egentligen inte får ta på grund av levern och blödningsriskerna.

Så nu fick jag äntligen hissa flaggan. Det enda jag behövde göra vara att vara mig själv i 39 dagar. Jag har med detta blivit sedd av människor från hela världen som gjort en bedömning av mitt skägg och godkänt det. Nu väntar jag bara på medlemskap och då krävs det att presidenten uppmärksammar mig. Bland alla tusentals människor som på Instagram stoltserar med sina skägg.

Vad lägger jag min tid på? Chattrummet. Dygnet runt. Jag är aktiv, måste vara aktiv, som ett led mot medlemskap. Och det är skitkul. Många nya vänner, alla straighta karlar. Som accepterar mig rakt av. Det är en märklig och mäktig känsla eftersom jag in real life har så dålig (obefintlig) kontakt med straighta karlar. Jag har i så många år varit alienerad. Känt mig vara mindre värd. Som en defekt. Men här är det på lika villkor och alla har samma möjligheter och rättigheter. Och vi älskar varandra som medmänniskor.

Irriterad

Det händer inget/massor.

Mitt lilla utbrott på jobbet för ett par veckor sedan ledde till att jag i fredags fick byta tillbaka till mitt gamla rum för att få sitta ensam, men inte ostörd. Om det gör någon skillnad alls vet jag inte, för jag är så sällan på jobbet. När jag väl är där känner jag mig som älg under jaktsäsong.

I dag har jag haft migrän from hell, som om inte tandvärken vore nog (bara 8 dagar kvar till extraktion). Ändå arbetade jag nästan hela dagen och kräktes bara två gånger. Som det är nu är jag bara på jobbet en dag per vecka då jag är så uppbokad. Den här veckan har jag en facklig konferens att närvara vid och nästa vecka kommer jag att arbeta en del på distans hemifrån eftersom tanden ska bort och jag tror inte jag klarar sitta på jobbet om det nu blir ett så komplicerat ingrepp som de påstår.

Årets utvecklingssamtal är också avklarat. Jag har inte längre några drömmar. Det är väl vad vi kom fram till. Jag har så mycket och det är så rörigt att jag inte ens vet vad bland alla tusen arbetsuppgifter som jag tycker är roligt. Någon utveckling eller karriärsmöjligheter ser jag inte heller. Däremot så kanske jag fick en liten öppning till en förändring. Arbetsledning, inte chefskap men arbetsledning. Men det förutsätter så mycket och så långt in i framtiden att det inte går att planera efter och hörde egentligen inte hemma i det här samtalet.

Sammanfattningsvis måste jag säga att jag just nu är en väldigt missnöjd människa. Tror det är tanden som gör att jag inte kan fokusera eller höja blicken. Elva månader av tandsmärta och värktabletter. Jag slår till höger och vänster.

2016-10-17-19-03-14

Surt

Ändå har jag inte nämnt det som påverkar mig mest.

I oktober förra året gick en tand sönder. Den är sedan tidigare rotfylld (ett par år sedan) efter att ha blivit skadad efter att man dragit en bredvidliggande visdomstand. Tanden består alltså enbart av lagningar och rotfyllningar, det enda som finns kvar är en tandsida. När så denna tand gick i sönder för ett år sedan, lyckades de laga den provisoriskt. Med uppmaning att låta min ordinarie tandläkare snarast dra ut hela tanden.

Som om min tandläkare brydde sig att ens ta emot mig…

I nyårshelgen så gick så den provisoriska tanden sönder. Ringde tandläkaren. Nej, jag kunde få en bedömningstid tre veckor senare. Nej, tack, sa jag.

Sedan fick jag ont under våren. Och lyckades komma till min tandläkare på en akuttid. ”Äh, det är bara en flisa, jag gör inget”. Alltså har jag sedan i stort sett nyårshelgen gått på värktabletter på grund av tanden.

I helgen föll det enda som var emalj av från tanden. Ett jättehål och ännu värre smärta. Jag fick en bedömningstid redan efter 48 timmar. Tanden är nu bortom all räddning och den ska dras ut. Om femton dagar. För det var när min tandläkare hade tid. Fram till dess kan jag inte äta, har outhärdlig smärta, tar massor massor massor av värktabletter, för de bryr sig verkligen inte. Alltså ska det ta elva månader från dess att tanden åter gick sönder, och mig ätandes värktabletter, tills de tänker göra det som beslutades för då över ett år sedan. Jag går och betalar en försäkring för fri tandvård. Ja, den är ”gratis” (försäkringen kostar pengar) men inte tillgängligheten. Jag är totalt låst i smärta och kan inte äta. Frisktandvård det, enligt Folktandvården i Göteborg.

2016-10-08-20-17-27

Ansträngt

I dag är jag väldigt… Hur ska jag beskriva det… Påverkad? Balansen är ganska påverkad och det är inte enbart min kroniska yrsel som ställer till det. Jag har värk överallt och känner inte benen när jag går, så det är lite ostadigt. Varför? Jo…

I går tillbringade jag tre timmar på Mio med att shoppa. Man skulle ju kunna tro att alla stolar där skulle vara till någon avlastning, men nä… Jag sprang runt och provsatt och provlåg det mesta. Det blev ny soffa och ny säng. Trots att nuvarande säng och soffa är hela och fungerande. Men de är obekväma och jag får konstant ont i ryggen.

Problemet som uppstod är att vid leverans och montering så tar de inte med sig det jag har hemma. Jag får hoppas på att jag får tag i någon organisation som känner för att forsla bort det gamla. Vilket betyder att jag under X antal dagar kommer att vara utan både säng och soffa. Kvar har jag en fåtölj (soffsubstitut) och några madrasser att lägga på golvet (sängsubstitut). Vill inte tänka mer på detta, får ångest. Har några veckor på mig att lösa eländet.

I dag har jag semester, liksom i morgon. Ömma modern var här på snabbvisit och nu får jag ta igen mig innan veckans enda arbetsdag. En trevlig arbetsdag då jag ska byta arbetsrum. Till det jag hade för tre år sedan. Det innebär inte en lugnare arbetsmiljö då det är två meter jag ska flytta. Enda enda fördelen är att rummet är så litet att de inte kan ha någon extra arbetsplats där, så som jag har i dag. Jag blir galen på att ständigt dela rum med någon. Och det är synd om den jag delar rum med då jag blir avbruten hela tiden. Men någonstans i bakhuvudet har jag fortfarande planer på att säga upp mig. Detta är konstgjord andning.

Gränsen

Allt är en kamp just nu. Vänner som försöker hitta jobb åt mig någon annanstans bara för att komma bort. Jag vet inte.

2016-10-03-15-13-06

Utstå

Senaste året har varit oförändrat vad gäller antalet besökare här. Cirka 500 per dag, och jag tolkar det som att det enbart är robotar som går igenom bloggen. Inga verkliga personer som läser. Ändå fortsätter jag skriva, dumt nog. Under september månad var där ingen som kommenterade någonting här. Och jag är okej med det. För tio år sedan hade jag fått prestationsångest om jag inte fått kommentarer, men bloggen betydde något annat då. I dag är det bara ett sätt för mig att fokusera och få ur mig sådant som gnager.

Egentligen är det väl samma historia som upprepar sig om och om igen. Just nu handlar allt skägget och hur det snart kommer att få ett eget medlemskap. Det svåra är att städa upp på Instagram. Jag har publicerat så mycket skit där som måste bort för att jag ska kunna bli medlem. Instagram har svårt att ladda in 5000 bilder, men jag har lyckats radera +1000 hittills. Men varje gång jag går in så hittar jag något nytt att radera, som aldrig laddats in senast jag var inne. Senaste nio månaderna är ganska rena nu på Instagram. Tyvärr betyder det att jag nästan bara har en jäkla massa selfies där. Nå, men de ska också gallras när jag får tid. Bara det bästa får finnas kvar. När jag nu ser hur mycket selfies där är, så inser jag att det är mitt syfte med Instagram.

Men selfies är tråkiga även om man över tid ser skäggets progress. Därför har jag nu börjat med selfies som är väldigt tunga med filter. Jag kan inte påstå att de är konstnärliga, men det har blivit ett tema. Filterselfies av skägget. Men vissa bilder måste fortsatt vara rena för att man ska kunna se skägget intakt och därmed göra mig till medlem.

Varför vill jag bli medlem? Syftet varierar lite, men just nu är det gemenskapen och stöttningen jag får med tanke på hur mycket jag får utstå av glåpord och fysisk misshandel av skägget. Näthat hade jag kunnat ta, men detta rör sig om ett arbetsmiljöproblem som jag inte får gehör för. Även om andra skägg inte får utstå det här, så förstår de mig. De är min familj. De har blivit det.

2016-10-02-17-15-17

Smocka

Det tar några månader till, sedan är jag skäggmedlem i välgörenhetsorganiationen som enbart består av skäggiga karlar. I väntan på medlemskap så är vi drygt 40 som väntar på godkännande (man kontrollerar att vi är karlar som är sociala, trevliga och aktiva). Dessa har på tre veckor lyckats bli vänner till mig via chatt dygnet runt.

På jobbet är det lika muntert som för ett år sedan. Redan då drog man mig i skägget. Våldsamt. Samma sak gäller kommentarerna kring mitt skägg – positiva liksom kränkande kommentarer. Senast i går ryckte man hårt i skägget upprepade gånger. Det är trakasserier och är anmälningsbart. När jag påtalar detta som ett arbetsmiljöproblem så skrattar man bara åt mig. Som om det är andra som ska avgöra om jag ska uppfatta det som kränkande eller fysiskt smärtsamt.

Mina skäggvänner har aldrig någonsin varit med om något liknande själva. De tycker det är helt ofattbart och kan inte förstå varför jag råkar ut för detta precis hela tiden. De är lika upprörda som jag. De är på väg hit från hela landet, en hel skäggdelegation. För ett studiebesök på mitt jobb. Dels för att visa mig stöttning, men också för att läsa lusen av mina arbetskamrater. Nå, det är tanken som räknas. Jag känner stöttningen. Men det hjälper inte om okända karlar travar in på jobbet och går på mina arbetskamrater som jag ska jobba kvar med.

Men jag förstår verkligen inte! Småbarn kanske i sandlådan rycker varandra i håret, men vuxna människor som går fram till någon och bara rycker i skägget? Jag blir arg. Jag säger ifrån. Ändå fortsätter det. Jag ser ingen lösning på problemet. Att raka sig är inget alternativ. Det ska man inte behöva göra heller.

Så vilka är det som drar mig i skägget? Den enda gemensamma nämnare är att det är kvinnor +50 år.

Om nu detta var det negativa. Vilken positiva respons får jag? Den kommer enbart från andra karlar. Så gott som alla karlar jag möter säger något positivt om mitt skägg, även om vi aldrig pratat tidigare med varandra. De är nyfikna och avundsjuka. De vill veta allt! På min arbetsplats är vi cirka 80 karlar (och 200 kvinnor), varav vi är 3 som har skägg. Men det är bara jag som har ett riktigt skägg (över 4 cm långt) med mina 20 cm. Karlar blir överlyckliga när de ser mitt skägg. På riktigt. De rodnar och nästan dreglar. De berättar om sina skäggdrömmar och varför de inte kan skaffa skägg. Omständigheterna beror oftast på att de inte vet hur de praktiskt ska gå tillväga (skäggvård), eller då arbetet ”inte tillåter”. Självklart får man ha skägg! Det är på intet sätt olagligt att vara naturlig. Att raka sig är onaturligt och ett modernt påfund. Nej, anledningen till att de ”inte får” beror på att de antingen vill se vårdade ut utifrån sin chefsposition (skägg ser emellanåt för jäkligt ut innan det vuxit ut och det tar tid, typ ett halvår), eller så befinner man sig i vårdande miljöer (t.ex. operationssalar) där de av hygienskäl skulle behöva stå med skäggskydd åtta timmar per dag. Det blir varmt att ha skäggskydd, väldigt instängt. Så…

…jag har upptäckt att vissa karlar som jag bara träffat sporadiskt genom åren på jobbet, plötsligt har ärenden till där jag sitter. De söker upp mig av en anledning – få prata om och beundra mitt skägg. Utan att rycka i det. Inte ens på uppmaning skulle de gå fram för att försiktigt känna på mitt skägg. Det där med spärrar. Kanske karlar tycker det är sexuellt laddat att ta på en annan mans skägg. Varför kvinnor saknar spärr vet jag inte, det har inga sexuella undertoner. Irritation? Skämt överstyr? Kan inte relatera till skägg?

Så hur är det när jag träffar män och kvinnor utanför jobbet? Där förekommer bara en typ av reaktion. Karlar med skägg som möts tar ögonkontakt, ler, nickar beundrande, och går vidare. Skägg förbrödrar. Även om jag råkar illa ut fysiskt, så har vi det gemensamma att vi får utstå glåpord från mindre begåvade personer.

2016-09-29-19-07-20

Surt

Nu börjar jag bli irriterad. I och för sig lägger jag ut skäggbilder ganska ofta på Facebook, men nu kommer jag intensifiera det. Är så trött på att en person alltid ”lajkar” dessa med arg smiley. Skäggvännerna har noterat detta och det är därför man skriver så översvallande positiva kommentarer om mitt skägg. Eftersom där är negativitet så sporrar det mig också än mer att skaffa tatuering. För det kommer också att möta samma reaktion. Känner mig obstinat.

Tatuering är dyrt. 10 000 kronor för en överarm. På en månad har jag skrapat ihop 7000 kr som jag fått över på lönen. De sista kronorna blir svårare att få ihop, men det ska gå. Det är en fördel att spara ihop över tid då tanken på motiv hinner mogna. Det är ett relativt konstant åtagande med en tatuering.

En ledig dag så här mitt i veckan är guld värd. Torsdag är möte. Fredag är pensionsavtackningar. Därmed borde det gå ganska snabbt till att bli helg då jag åter är ledig. Jag behöver ledighet nu. Senaste veckorna har varit hemska med jobb. Om ett par veckor tar jag semester. Det har inte varit en lugn sekund sedan sommarsemestern.

Oh. Kom på en sak. På måndag, efter min lediga helg, ska jag sitta hemma på kammaren och jobba i lugn och ro. Jag distansarbetar nästan inget efter sommaren då mitt schema ändrats, så när jag har möjlighet stannar jag hemma. Det har jag för första gången nu den här sidan sommaren. Jag ska skriva introduktionsmaterial till nyanställda läkare. Allt jag har i huvudet ska nedtecknas. Så alla, mer än bara jag, kan lära ut sådant som är viktigt. Eller. Det handlar mer om uppfostran. Hur man respekterar andra yrkeskategorier. Eller nåt. Ha! Det lät något. Det är administrativa rutiner som ska förenkla allas arbete och trygga patientsäkerheten. Men det är svårt att få 70 personer att jobba enhetligt trots fasta rutiner. För mycket personligt tycke och smak ställer till det. Min uppgift är att peka med hela handen. Jag har pondus. Jag har kunskap. Jag har skägg.

ladda-ned

Måndag

Ibland är det fördel att gå i sjukhuskläder när man går in på apoteket. Därför gick man med på att byta ut mitt läkemedel till ett som är högkostnadsberättigat. Egentligen gick de inte när det gäller det här läkemedlet då Läkemedelsverket hade spärrat funktionen. Dessutom så stod inte tillräckligt med instruktioner på receptet, men det kunde jag svara på. Så jag fick mina tabletter och jag behövde inte betala 2000 kr, utan fick det ”gratis” (jag är sedan tidigare uppe i högkostnadsskyddet). Men apoteket skrev till läkaren att omedelbums ändra på receptet då jag bara fick ta ut den här gången på nåder.

Det är så många år sedan jag tog min knarktablett. Därför var det som första gången i dag. Jag blev manisk (speedad) men kraschade mentalt redan efter lunch. Kan inte tänka, jag fungerar inte i kväll. Tyvärr vet jag inte om jag kan sova i natt. Bara för att jag mentalt kraschat innebär det inte att jag kan sova per automatik. Men för att jag ska fungera i morgon så måste jag åter då ta en tablett. När jag får en fridag kan jag strunta i medicineringen och då sover jag dygnet runt.

På jobbet hann jag allt det jag skulle i dag. Det betyder att jag har kontroll över läget för stunden.

I dag har jag inte hört något negativt om mitt skägg. Istället har jag fått två komplimanger i dag. Jag sprang på min sjukgymnast jag inte sett sedan i december, som tyckte att jag hade fått ett magnifikt skägg  Sedan sprang jag på en överläkare som var så fräck att hon smekte mitt skägg utan att först fråga. Det är som sagt bara på Facebook jag blir… Inte kränkt. Inte mobbad. Inte hånad. Snarare utskälld och idiotförklarad. Nå. Men det finns en anledning till att jag har 1266 följare på Instagram och är uttagen till en internationell skäggorganisation. Mitt skägg är en tillgång att räkna med.

Jakt och jagad

Frågan jag ständigt ställer mig, är om jag är deprimerad. Nej, det är jag inte. Anledningen till att jag ständigt frågar mig själv detta, beror på att jag måste. Svaret är att jag bara är extremt trött (ms-fatigue) och då blir nedstämd eller låg eller hur man nu ska beskriva det. Fyra lediga dagar är väl vad jag behöver, men det är inte återhämtning. Det är bara pausknapp.

Jag har inte haft tid eller ork att hämta ut mina knarktabletter, de som är mot fatigue. De är i sig inget bra då jag blir speedad där jag borde vila. Balansgången vila och ork är den svåraste som finns. Men måndag morgon är jag den som går till apoteket. Hur nu det ska gå till? Okej, jag har apotek på jobbet, men måndag morgon har jag två inbokade möten. Jag kan inte vänta till längre upp på dagen, för jag behöver före kl. 09 ta min medicin. Om jag nu får ut den. Läkaren har på receptet valt ”utan förmån” vilket innebär 2000 kr. Jag hoppas det är möjligt att byta ut mot substansnamn och till förmån.

Det som stressar mig, förutom arbete, är märkligheterna på nätet. Jag får fortsatt negativa reaktioner på mitt skägg i form av arga smileys på Facebook. Men det som ger mig ångest är meddelanden från X antal människor i världen som påstår sig vara ihop med mig. Hade jag kunnat så hade jag tagit det som en komplimang eller skrattat bort det. Men när man får skärmdumpar av sig själv i olika sammanhang, så blir man orolig. Vad vill de? Hur långt är de villiga att gå? Vad kan de ta till sig om jag ignorerar dem? De verkar vara lite sköra. Kanske de har dåliga erfarenheter och funnit något i mig som kan tolkas som vänlighet. Men jag gillar det inte.

Tidig söndag. Det måste betyda att jag ska gå till Ica. Det är minst stressigt och rörigt då. De enda man behöver trängas med är de som ska köpa frukost (öl, öl och öl). Själv är jag mest ute efter Bregott.

Nedbruten och upphöjd

Jobbig vecka. I dag är det onsdag och min femte arbetsdag på rad. Nej, jag får inte jobba mer än max 2-3 dagar innan jag måste ha fridag. Den här gången var det mitt eget fel. När jag tittar i kalendern så ser jag måndag till söndag. Och glömmer titta på föregående vecka. Jag har arbetat helgen som var, men såg bara att jag kunde jobba måndag till onsdag. Helgen var slitsam där jag utöver ordinarie arbete (som jag bara hinner helger, aldrig på vardagar) så fick jag lära upp ny arbetskamrat. Från grunden. I allt. Utan förkunskaper. Sedan var jag tvungen att arbeta måndag till onsdag då jag hade möten inbokade varje dag. Och i måndags fick jag migrän (av trötthet). Min enda ljusglimt har jag nu kommit fram till – ledig torsdag, fredag, lördag och söndag.

Jag har ganska mycket problem med Facebook. Vänner, eller åtminstone bekanta, som verkligen avskyr mitt skägg och inte håller tyst om det. När vänner som har synpukter och tar det privat med mig är en sak, men när bekanta smäller upp sitt missnöje i flödet, så blir jag lite beklämd. Jag har det skägg jag har. Det är jag som lever med det. Ingen annan behöver ha synpunkter på det. Och detta är något återkommande, förutom att man hånar mig och rycker i skägget på jobbet. Därför beklagade jag mig lite i det skäggforum jag ingår i. Med följden att alla blev mina vänner på Facebook och nu skrivit översvallande positivt om mitt skägg samt lagt upp selfies på sig själva som svar i mitt flöde. Det är lojalitet! Mot både mig och skägg. Ett broderskap med kärlek. Jag blir faktiskt lite rörd över uppslutningen.

2016-09-20-18-52-40

Kort dag

Tjohoo! Äntligen! Jag har vunnit på Lotto! 23 kronor! Räcker till en liten latte på Pressbyrån. Om jag nu satsar ännu mer pengar så kanske jag vinner 30 kronor så jag har råd med en stor latte? Drömma får man väl?

Nu fick jag ett mejl också om att min specialtryckta t-shirt från USA är på väg, den har skickats iväg men det kan ta tre dagar innan den går att spåra. Öh? Skickar de den med cykelbud som får simma över Atlanten? Hoppas den är värd pengarna och tiden. Jag vill gärna få den före onsdag. Annars får jag ta iväg på utbildningsdag utan fräck t-shirt, utan istället ta på mig finvästen i siden. När jag nu ska umgås med arbetskamraterna utan arbetskläder, så måste jag representera mitt skägg och klä mig därefter. Unicorn-t-shirt eller kostym. Vi får se hur det blir.

Just nu befinner jag mig i en märklig ålder. Jämnåriga har antingen barn i 30-årsåldern eller nyfödda (eller allt däremellan). Eller har barnbarn. Det är förvirrande! Särskilt om barnbarnet är i 15-årsåldern, för jag känner mig jämnårig till en del då jag själv inte har några barn. Jag kan fortfarande identifiera mig med olika åldrar utan att lägga in värdringen av att erfarenhetsmässigt vara förälder. Jag har inte det filtret. Och jag är väldigt medveten om att de i 20-årsåldern tycker att jag är skitgammal. Jag märker det på mina studenter jag handleder. Men jag ser också gränsdragning hos de som är i 30-årsåldern, de har inte samma allmänbildning. Det har jag själv fortfarande inte heller när det kommer till äldre generationer som hade mer litterärkulturell och kristendomsbildning från skoltiden. Samtidigt som jag känner mig gränslös åldersmässigt, så känner jag mig också tyngd av ålderdom.

Lediga dagar på G. Jobbat halvdag hemifrån i dag, och går nu inte på förrän på lördag.