Dag: <span>14 december 2012</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Mejl och sms har ställt till mycket problem. De har lett till konflikter, särskilt i arbetslivet. Numera kan man inte skicka något jobbmejl utan att klämma in en smiley. Gör man inte det verkar alla höra Hitlers röst i sitt huvud när de läser. Texten upplevs som kränkande, argsint, anklagande. Ett korrekt språk uppfattas som opersonligt och man tolkar in undertoner som inte finns. Därför måste man numera i officiella sammanhang klämma in de där förhatliga ”smileysarna” för att visa att man är en människa av kött och blod.

Jag undviker smileys, förkortningar, talspråk och så vidare när jag skriver. Extra noga med denna regel är jag i mitt arbete. I officiella och offentliga sammanhang där man företräder något annan än sitt privata jag, är det viktigt att vara korrekt. ”Jaha, och vad kan det göra för skada att skriva någon smiley i ett mejl som rör jobbet kollegor emellan?” Jo, det signalerar att vi är kompisar, att vi inte är så seriösa, att vi tar lätt på saker och ting. Ett korrekt språk är faktiskt tydligare och leder till färre missförstånd, även om det också leder till konflikter. Hur är det möjligt? Det verkar handla om vilken generation man tillhör. Det handlar också om hur duktig man från början var på grammatik och svenska som skriftspråk.

Själv blir jag tokig på nymodigheter i språket i officella/offentliga sammanhang. När det slarvas. Stavfel är en sak, men särskrivning, engelska förkortningar i svenskt språk och slapphet hör möjligen hemma i ens blogg, privata mejl, twitterflöden och på Facebook. Men det är viktigt att skilja på sammanhang. Vi kan ha olika skriftspråk, men skilj på dem i vilka sammanhang de används!

Jo, jag har börjat skriva smileys i jobbmejl, men bara om den jag fått mejlet från först använt det och bara om det inte skadar innehåller i mejlet i övrigt.

Det ingår ibland i min yrkesroll att skriva officiella protokoll, som genom lagstiftning är offentlig och allmän handling. Där känner jag att det är extra viktigt att vara korrekt. Förutom att jag håller mig till de skrivreglver som finns, så tänker jag extra mycket på formuleringar. Inga indirekta (eller direkta) anspelningar får göras på person. Kortfattat ska man beskriva det som är väsentligt och inte lägga ut texten för mycket. Samtidigt ska språket var lättläst och inte alltför byråkratiskt. Det är också viktigt att undvika upprepningar och att använda sig utav synonymer. Dessutom har vi ett grammatiskt regelverk för vad som är god ton och hur man inte ska inleda meningar. I min blogg inleder jag ofta meningar med sådant som inte är korrekt; till exempel men, och. En annan tumregel jag har är att aldrig inleda en mening med siffror. Säger vi ”42-årig man” som inledning av en mening, så skriver jag alltid ”En 42-årig man”. Det finns otroligt många regler att förhålla sig till och i detta är jag väldigt rigid. Åtminstone när jag befinner mig i min yrkesroll. Det spiller också över i min blogg, men jag är inte här lika trofast då syftet är ett annat här.

När vi skriver med ett talspråk får vi in mycket onödigt skräp, som smileys och märkliga förkortningar. Det går faktiskt att skriva en lättläst text som ligger nära talspråket och ändå vara korrekt i hur man hantera språket. Smileys har ofta syftet visa på sådant vi i vårt talspråk visar med kropp och tonfall. De märkliga förkortningarna har uppkommit av utrymmesbrist. Allt detta behövs inte i korrekt skriven text. Själv skriver jag som jag tänker, varför det blir flyt i texten. Här är inget som stoppar upp. Man behöver inte tänka efter eller tolka in märkliga gubbar eller förkortningar. Det som möjligen kan stoppa upp när man läser min text här, är de långa meningarna som har få skiljetecken. Vilket i sig faktiskt är korrekt men kanske ovant. Av någon anledning har vi på nätet börja skriva kortare meningar, eller längre meningar med mycket skiljetecken. Ett engelskt inflytande?

Och nu kommer säkert någon annan hävda motsatsen. Men (!) jag tar inte lätt på detta med språk. Jag har en yrkesstolthet. Jag är sekreterare.

||||| 0 I Like It! |||||

Dravel Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Språkligt Surgubbe

Kommentarer stängda

På åtta år kan jag ändra inställning. Förutsättningar förändras. En gammal fredagsfyra; tema Karriär (vecka 49, 2004).

1. Är du nöjd med din karriär?

2004: Jag har ett yrke, men jag har knappast gjort karriär inom det. Nej, jag är inte nöjd med hur min arbetssituation ser ut. Och det är inte en karriär jag är ute efter.

2012: Både ja och nej. Jag är väldigt nöjd med att jag utvecklats i yrket, men jag vill inte säga karriär. Det jag är mindre nöjd med är omfattningen av arbetsuppgifter som jag har, då de inte är realistiska om man förväntar sig ett gott arbete av mig. Det får bli mitt nästa projekt – att renodla det jag ska prestera. Något som förvånat mig senaste tiden är att jag inte har några ambitioner om att få en chefsposition. För jag har mer frihet på en underodnad position. Lönemässigt är det ingen större skillnad. Jag lever på min kompetens.

2. Är det överhuvudtaget viktigt att satsa på sin karriär?

2004: Utveckling är viktigt. Själv känner jag att jag utvecklas i arbetet utan att göra karriär.

Karriär klingar lite dåligt i mina öron. Jag tänker mig då att man går över lik, inte bryr sig om jobbet i sig utan man är ute efter rejäla lönelyft och gärna befattningar med förmåner och underordnade. Ser man på karriär på det  viset tycker jag att det är platt och absolut inte viktigt.

2012: Egentligen har jag inte ändrat åsikt. På ett sätt har jag gjort ”karriär”, och det är genom att kunna mycket om mycket. Jag har blivit uppmärksammats i organisationen i stort och jag kan utnyttja min kompetens överallt. Och det är viktigt att utvecklas. Jag har gjort det genom nyfikenhet och utbildning. Jag ger konstruktiv kritik men också lösningar. Jag vågar säga vad jag tycker och jag har förmågan att konkret att utföra också. Genom detta har jag stort kontaktnät. Förutom att jag utvecklats genom utbildning, så utvecklas jag också av interaktioner med andra. Då det ger mig mycket så får jag säga att det är viktigt att satsa i yrkeslivet (inte karriären) för att inte stagnera eller bli uttråkad. För min personliga del har detta varit viktigt – stimulans i arbetslivet med tanke på att vi lägger så mycket tid på arbetet och vi ska orka tills pensionering när nu det blir. Å andra sidan finns det de som kopplar bort hjärna och känsloliv när de arbetar och då inte har något behov av utveckling. För mig räcker det inte.

3. Finns det något sätt att kombinera karriär och fritid utan problem?

2004: Självklart. Man gör prioriteringar och sätter gränser. Säger man annat har man verkligen inget liv, åtminstone inte något som har innehåll.

2012: Här har jag inte ändrat uppfattning alls. Många tror att jag inte kan släppa jobbet när jag är ledig, eftersom jag ibland skriver om mitt yrkesliv här i bloggen. På jobbet tror man att jag utför mycket oavlönet hemifrån när jag är ledig, men det är fel. Jag läser min jobbmejl, det är allt. Däremot har jag ett annat problem, och det är min ms. Eftersom jobbet är krävande både fysiskt och mentalt, så prioriterar jag att på min fritid lyssna till min ms som sedan ett par år säger åt mig att vila, vila, vila. Så någon fritid annat än vila har jag inte. Det svåra för mig är att kombinera tre, inte två, ingredienser: Arbetsliv (inte karriär), fysisk/social fritid och återhämtning/vila.

4. Har du något karriärtips?

2004: Ja. Nepotism fungerar i alla lägen. Då behöver man inte ens vara kompetent.

2012: Jag var cynisk, sarkastisk och ironisk för åtta år sedan i mitt svar. Ska vi prata karrärtips vill jag istället kalla det för utveckling i arbetsliv. Egentligen har jag redan sagt vad jag tycker, nämligen att man ska kompetensutveckla sig själv. Det är steg 1. Steg 2 är att visa framfötterna, ta för sig, prestera, vara envis och hävda sig själv. Och med det menar jag inte att man ska ha stort ego eller ignorera vad andra tycker och tänker. Genom kunskap och förmåga gäller det att hitta sin nisch där man känner att man kommer till sin rätt. Själv har jag valt att kämpa från en position till en annan på samma arbetsplats. Men man ska inte vara rädd att söka sig dit där man känner att man får utvecklas. Förmodligen är det lättare så. Varför jag så krampartat hållit mig fast till samma arbetsplats under så många år, beror förmodligen på den där envisheten jag känner. Och att jag såg en utvecklingsmöjlighet på arbetsplatsen, att där saknades en kompetens jag kunde bistå med. Det fanns ett hål att fylla som ingen mer än jag var medveten om. Och nu har jag fått med mig alla på tåget. Eller som någon på jobbet sa till mig för ett par år sedan:

Jag var inte medveten om att du kunde så mycket…

Nej, men får själv visa och bevisa vad man kan. För sig själv och andra. Det är så man gör karriär… Inget kommer gratis utan ansträngning.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Kampen Multipel skleros (ms) Nätlista Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Självinsikt

Kommentarer stängda