Hem till byn

Är jag nostalgisk när jag kommer hem till byn? Inte alls!

Det har gått 24 år sedan jag lämnade hembyn för att flytta till Kristianstad som 19-åring (eller om jag var 20). Jag vet att jag som tonåring tänkte att jag skulle förbli hembyn trogen – jag hade inga ambitioner om att flytta någon annanstans. När jag gick ut gymnasiet hade jag samma inställning. Men när jag som 19-åring blev uppsagd från jobbet, så tänkte börja pendla till annan ort med egen bil. Men fortfarande bo kvar på orten.

Vad som egentligen sedan förändrades vet jag inte riktigt. Lika stort som det var att jag drog upp bopålarna från Kristianstad för att flytta till Göteborg när jag var 30, lika stort var det att jag lämnade byn för att flytta till Kristianstad.

Jag tror att det spelade in att ömma modern flyttade till Kristianstad men att jag bodde kvar i egen lägenhet upptill min fars lägenhet. Han förföljde mig ganska mycket, trakasserade och hotade. Och så då att jag blev av med jobbet och började plugga i Kristianstad. Längre fram i tiden hade jag dessutom siktet ställt på universitetsstudier i Lund, vilket aldrig blev av (och nu är jag väldigt mycket för gammal).

Men att jag ändå tog steget att lämna byn? Trots allt var det där jag växte upp och jag kunde orten utan och innan. Jag kan vidare spekulera i att det också berodde på att alla jämnåriga också lämnade hålan och jag hade inte släkt där förutom min far. Som jag hade ett komplicerat förhållande med. Det var lätt att lämna hembyn bakom sig utan att blicka tillbaka.

Nu har jag inte besökt hembyn på sju år (då min far dog). De gånger jag varit där efter att jag flyttade till Kristianstad, så kände jag aldrig saknad eller längtan tillbaka. Hur bekant jag än är med miljön och känner människorna där (jämnårigas gamla föräldrar, typ), så är det verkligen ett avslutat kapitel. Ingen saknad. Ingen nostalgi.

Andra kanske återupplever gamla minnen när de återvänder hem. Ljusa och trevliga minnen, samtidigt som de fortfarande har anknytning till orten i form av släktingar. Men jag har inga ljusa och trevliga minnen av hembyn från min uppväxt. Jag minns väldigt mycket från den tiden och kan fortfarande hänga med i diskussioner om ”minns du hon som bodde där i det huset”. Inte mycket har nämligen hänt sedan jag lämnade för 24 år sedan. Och jag vet inte om jag egentligen vill bli påmind om hur det var. Som sagt – ingen saknad, ingen nostalgi, avslutat kapitel.

Varför blir vissa så himla nostalgiska egentligen när de pratar om sitt ursprung och uppväxttid? Jag förstår inte. Är man vuxen så har man trots allt (förhoppningsvis) gått vidare i livet.