Svagheten

Jo, jag är skräckslagen. Över att behöva tvingas gå ut. På grund av ostadighet och yrsel kryddat med panikångest. Värst är om jag försöker tänka min väg ut. Bara tanken på att gå ut gör mig så stressad att jag inte kan hålla balansen. Efter fem veckor har jag fortfarande inget hört från sjukvården eftersom det är semestertider. Ett tips – bli aldrig sjuk sommartid. Men den fysiska (inte mentala) förlamningen har släppt, så jag förutsätter helt och fullt att det blir arbete nästa vecka när sjukskrivningen är till ända. Lyckligtvis har jag flärdtjänst från dörr till dörr. Och på jobbet tänker jag inte ta ett steg, utan låta mig förslavas till konstors… slav. Hur länge nu det fungerar. Men kanske styrka och kraft återkommer mirakulöst utan sjukvårdsbehandling. Det är vad jag hoppas på. Så jag kan jobba. Det viktigaste av allt – jobba.