Just nu lever jag i det närmaste ett klosterliv. Min drivkraft är att våga möta mig själv. Du vet vad jag menar, tror jag. Verkligen möta mig själv utan distraktioner, sitta med mig själv bara. Det skrämmer mig som sjuttsingen men samtidigt så vet jag att jag måste dit, för att komma vidare. Kanske fel uttryck med drivkraft… jag vet inte… ska nog skriva en post om mina försök att komma ner till mig själv, eller hur jag ska formulera det. Få den inre frid som du idag har med bara mig själv och inget annat. Helt ren på alla plan.

I hela mitt liv har jag känt mig orättvist behandlad, inte tagen på allvar, ingen som lyssnat på mig. Jag hävdar mig själv, gör motstånd, sätter hårt mot hårt, är envis och ger mig inte. Det tror jag är ilskan som driver mig framåt. Jag är inte våldsam eller arg på det sättet, utan det är en inneboende kämparglöd där jag inte accepterar motgång. Motgång kan leda till passivitet, uppgivenhet, depression, bitterhet och så vidare – men jag har aldrig hamnat i det eftersom jag har kampvilja och nästan sporras av motgång. Ibland är jag både hård och empatilös, men det är försvaret för egots överlevnad. Jag försöker skydda mig själv – jag har aldrig kunnat förlita mig på stöd från min omgivning. Jag är själv. I det har jag funnit min styrka. För jag ger mig aldrig. Om det tar energi från mig? Väldigt sällan. Jag kopplar på ilskan när behovet finns. För egentligen är jag väldigt glad och tacksam, känner inre frid. Det är normaltillståndet. Jag går bara ut i krig om fiende visar sig, så att säga.

Vart kommer din ilska ifrån? Har den alltid funnits där?