Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Så det är söndag och dags för en veckoblogg. Jag saknar verkligen inte bloggen. Eller om några dagars paus inte hinner leda till någon abstinens. Jag är inte ute på nätet alls, läser inget, skriver inget. Total tystnad. Inte ens Facebook. Absolut inte Twitter. Instagram på mobilen verkar ha blivit min grej plus appar som WhatsApp, Snapchat och Skype. Jag har blivit supersocial. Utan dator. Med mobil och tillhörande appar så kommer man väldigt långt. Flera varv runt jorden.
Absolut! Eller… Inte ett dugg! Jag är lite mer öppen vilket noterats främst på jobbet. De märker min öppenhet, att jag blivit mer social även öga mot öga. Något som alla uppmuntrar. Ja, skägget har öppnat dörrar. Fullständigt sparkat in dörrar (som var öppna hos mig men som andra uppfattat som stängda). Om allt beror på skägget så önskar man att jag behåller det för alltid.
Ms har hämmat mig och gör det väl till viss del fortfarande. Men jag vägrar nöja mig med arbete, tv och sömn. Och jag fortsätter rasa i vikt, fortsätter träna (hårt) på gym och byta ut vissa måltider med pulverdiet. På jobbet äter jag antingen fisk eller sallad, har slopat bröd och lagt till fler frukter. Varför? Jag vill försöka motverka den dåliga kombinationen av ålder och ms. Blir jag tillräckligt stark så drar jag nog. Utomlands. Vilket inte är troligt med tanke på att ms är kroniskt och går i skov (än så länge, risken för sekundärprogressiv ökar över tid). Men jag kämpar ändå för att uppnå ett mål som ändå är bättre än här och nu.
Så skägget är i dag 110 dagar utan trimning. Funderar på att i dag trimma polisonglockarna som ständigt kryper in i öronen och kittlar mig. Jag tänker fortsätta låta det växa i övrigt, till omkring jul då det är dags att göra en lättare men omfattande trimning så det blir jämnlångt. Skäggstrån växer inte jämnt och fint. Bara jämt och ofint. Fortfarande märker jag inte av skägget (förutom i öronen). Det är inte varmt. Det kliar inte. Det är inte i vägen när man sover med ansiktet i huvudkudden. Det är inte heller i vägen när man äter, även om servetter är ens bästa vän.
På jobbet är det stressigt som vanligt, eller möjligen lite mer än vanligt med tanke på projektarbetet som ligger ovanpå allting annat. Jag sitter aldrig på mitt rum och arbetar då jag springer mellan olika möten varje dag. Det enda som är lite jobbigt är att man på arbetet envisas med att dra mig i skägget, och det uppskattas verkligen inte av mig. För det är inte kul, utan jag blir förnärmad och kränkt. Vill man känna på det får man först fråga, men absolut inte rycka i det. Jag brukar dra jämförelsen om man smeker en katt eller drar den i svansen. Men faktiskt – det är kränkande! Det är en form av sexuella trakasserier. Faktiskt. Ingen verkar förstå det. Skägget gör att man är känslig i ansiktet, som om det vore en erogen zon. Faktiskt. Jag vet inte hur jag ska kunna understryka detta nog. Det är inte en uppfattning som bara jag har, utan den delas av alla med skägg.
Äh, nu kom jag in på skägg igen. Pratade jag inte jobb? Men det finns inte så mycket att säga. Same same.