Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Vad har jag egentligen för intressen nu för tiden? Året som föregick sommarsemestern handlade om överlevnad från arbete. Jag var konstant slutkörd och på fritiden tittade jag antingen på tv-serier eller var social på Instagram (oftast samtidigt). Och sov. Jag höll ganska hög fart rakt in i årets semester där det blev tvärnit (inget arbete) och jag ägnade fyra veckor åt att i stort sett vara sängliggande på grund av utmattning. Nu, tre dagar med arbete efter semester, så är jag åter uppe i full fart framåt. Men så har jag mina fridagar. Vad ska man göra då?
Där kommer frågan in – vad har jag egentligen för fritidsintressen att ägna mig åt när jag inte är i tjänst? Jag är fortfarande slutkörd och behöver vila, men nog måste där väl finnas något jag kan göra annat än sova när jag är ledig? Jag minns inte vad jag tidigare gjort på min fritid. Eller, höll jag inte på ganska mycket med en blogg? Och en katt? Och läsa något som var en hopsättning av lösa blad som bildade ett löpande berättande? Och brukade jag inte mejla med folk eller besöka andras bloggar?
Jag är verkligen off från allting. Kanske det är variation och nya fritidsintressen jag behöver. Jag är fortsatt väldigt social på nätet även om teknik och plattformar förändras. Men det är inget som är sammanhängande, att hålla på att messa fram och tillbaka när det kan dröja timmar innan man får ett svar eller själv har möjlighet att svara. Jag kan inte sitta och rulla tummarna i väntan på en dialog som kan pågå i flera dagar. Och tv-serier tar faktiskt inte så lång tid eftersom jag är kräsen med vad jag följer.
Kanske jag är rastlös och uttråkad, eller vill ha ut mer av min tid. Bakgrund till rastlösheten är ganska uppenbar, det är allt det jag skrev ovan. Men jag vet inte hur jag tar mig ur det. Fokus ligger så benhårt på att klara jobbet att jag inte riktigt orkar utforska vad jag kan göra med min fritid. Och det frustrerar mig.
Ljusglimten jag har haft hela detta året är min amerikanske vän, den pensionerade rektorn. Vi kan verkligen prata om precis allt, och jag menar ALLT! Politik, känslor, tankar, religion, historia, minnen, sex, erfarenheter – you name it! Det är märkligt hur man bara kan finna okända människor i andra världsdelar som kan komma att betyda så mycket. Och det ömsesidiga utbytet som båda parter uppskattar. En vänskapsrelation som är så oväntad, men så lyckad! Det som är så unikt är när man lyckas finna någon som är samma skrot och korn. Även om vi inte är ensamma människor som lever i något vakuum, så är det något speciellt när man hittar en likasinnad där inga filter behövs. Jag blir fortfarande förvånad när jag tänker på hur mycket nätet trots allt gör. Och att världen blivit mindre geografiskt, men också större där man har längre till horisonten. Man ser längre än till närområdet där man lever och verkar. Om man vågar och tar initiativ.
Okej. På jobbet brukar jag få några frågor kring Instagram.
- Ja, jag har mer än tusen följare, vilket inte är mycket (annat än för dem som bara har att ett tiotal, vilket beror på att man 1) inte skriver på engelska, 2) inte taggar, 3) inte följer okända, 4) inte kommenterar andras inlägg).
- De jag messar privat med, vilka länder de kommer från? Svårt att säga, eftersom allt går i perioder. Jag följer människor från i stort sett världens alla länder, och i stort sett människor från världens alla länder följer mig. Men de jag ”umgås” med frekvent är från Mellanöstern, Europa och Nordamerika samt Östasien. Och Australien. De som gärna följer mig utan att ge sig till känna, kommer från Sydamerika, och min gissning är att de är väldigt osäkra på engelska då de verkar mer låsta till spanska och portugisiska än de som kommer från Spanien och Portugal. Det går väldigt bra att kommentera på vilket språk man vill, för också Instagram har inbyggd översättning precis som Facebook (samma företag).
För ett år sedan var jag mäkta upprörd över att alla svenska vänner slutade följa mig på Instagram, och jag förstår fortfarande inte varför de valde bort mig från Instagram men behöll mig på Facebook. Ologiskt. I dag är jag väldigt tacksam över att så extremt få svenskar följer mig på Intagram då det är min största ventil och jag vill vara ohämmad någonstans på nätet. Istället har jag fått så många fler bekantskaper via Instagram när jag också helt kan finnas där på engelska. Om jag har olika personligheter, eller om jag speglas på olika sätt beroende på vilket medium jag använder, så gillar jag bäst hur jag är på Instagram. Facebook är sömnigt och fegt.