Månad: <span>juni 2008</span>

Mer om mitt tandläkarbesök. Han tyckte jag var tålig. Jag gnydde inte. Jag hoppade inte. Jag spottade inte honom i ansiktet. Jag bara låg där och gapade som om jag inte gjort annat. I en timme borrade han i kanalerna (för att vidga och rensa). Ganska behagligt. Lite orolig blev jag, för jag var nära att somna. Så pinsamt det skulle vara. Fast det kunde vara värre. När han gned mitt tandkött (tror det var för bedövningens skull) fick jag avstyra min impuls att suga av hans gummiförsedda pekfinger. Trots allt har jag inte sovit i natt (drack kaffe för sent) och tröttheten hade lätt kunnat leda mig in i ovan två pinsamheter.

* Med ”receiver” menar jag inte att jag är en förstärkare med inbyggd radio. Fast vi får väl se om tanden tar in AM-bandet – helt omöjligt är det kanske trots allt inte?

En stund senare: Oj, kan man läsa ovan som något tvetydigt och på snudd snuskigt? Det var aldrig mitt syfte.

I dag åkte jag ut till mina gamla hemtrakter på Hisingen. Det är snart tre år sedan jag lämnade denna gudsförgätna plats. Lite förvånad blev jag av all nybyggnation. Vem vill bo eller etablera sin verksamhet där? High Chaparral ligger som bekant inte i Småland, utan det är en annan benämning på Hisingen (min benämning, alltså). Alla skottlossningar som sker där har dock inget med indianer att göra, utan mer andra infödingar. Inavlade mc-gäng, med andra ord.

Jag var på Konsum och shoppade. Halva priset jämfört med Ica här hemma. Med bil tar det lika lång tid till Konsum som att gå till Ica, d.v.s. under fem minuter. Men när det gäller flärdtjänst får man räkna med en timme vilket gör det omöjligt att köpa frysvaror. Annars är det värt att åka över älven.

Sedan har jag också passat på att vara hos tandläkaren. De var kritiska mot de kanalresningar som gjordes för en månad sedan hos akuttandläkaren. Så det fick göras om. Själva rotfyllningen kan jag inte få på två månader eftersom tanden tydligen måste ta semester. Och så hade jag kvar inflammationen (var i kanalerna) trots genomgången penicillinkur. Har inte dagens rensning varit till fylles, får jag begära ny penicillinkur om en vecka. Annars så ska jag nu äntligen slippa tandvärken efter några års duration.

Lat söndag. Jag har mycket sömn att ta igen efter veckans insomnia och förra helgens slaveri i saltgruvan. Och så har jag tittat på veckans inspelade Våra bästa år. I tisdags hade de bytt ut karaktären Belle mot en annan skådespelerska. En riktigt värdelös, en. Lyckligtvis blir hon kortvarig.

Gazzy verkar gilla nya sängen. Hon lämnar den inte om dagarna. Tidigare låg hon aldrig i sängen om inte jag också var i den. Ständigt återvänder hon till sängen, somnar, vaknar och börjar skrika efter mig. Förr letade hon upp mig om hon ville något, men det var då. Om det nu inte är sängen som är så lockande kanske hon håller på att bli dement? Hon börjar bli en gammal katt (65 år i människoår) även om det inte märks i övrigt. Eller så börjar hon bara bli väldigt lat. Som jag.

Jag laddar* inför årets lyckligaste dag – på måndag när jag äntligen ska få min rotfyllning. Redan nu funderar jag på att fira efteråt med knäckebröd och morötter. På grund av den provisoriska lagningen (och tandvärken) har jag inte kunnat tugga på en månad.

* Hur man laddar? Nja, det är väl mer som spänd förväntan. Ungefär som den otåliga spänning en liten flicka känner som ska få sin första bh.

När jag för första gången som nyutbildad läkarsekreterare 1992 skrev åt en läkare kunde jag inte ha fått en bättre doktor. I dag läste jag hans minnesruna. Jag visste redan att han avlidit men att läsa om hans liv och gärningar* fick mig att minnas alla de år vi arbetade tillsammans. Av förklarliga skäl känner jag mig lite nedstämd. De som undertecknat minnesrunan känner jag alla och det är faktiskt lite med saknad jag tänker på min gamla arbetsplats. Men så här åtta år senare har jag fortfarande kontakt med de tidigare arbetskamraterna**.

* Han berättade ofta om hur det var att vara läkare förr, t.ex. när han fick gå runt med skalpell i fickan. Fick en patient ett plötsligt hjärtstillestånd var det öppen hjärtmassage som gällde. Jag undrar i dag väldigt mycket på hur det gick till – var inte revben och bröstben i vägen?
** Jo, jag har ju fortfarande också kontakt med arbetskamraterna från privata företaget där jag slutade 1989. Och med bibliotikarien jag jobbade med 1985. Mig blir man inte av med ens vid avsked. Man kan väl säga att jag har ett otroligt stort kontaktnät.

Som jag skrev för drygt en vecka sedan, så är jag helsåld på Duffy. En kopia gav jag till en arbetskamrat som också verkade uppskatta skivan Rockferry. Det visade sig att ytterligare en arbetskamrat också köpt skivan och avgudade den. Den tilltalar oss som tycker om 60-talsinspirerad soul.

Fortfarande har jag Distant Dreamer som favorit även om jag nu också börjat gilla I’m Scared. Men Distant Dreamer har en oväntad effekt på mig. Jag flyttas bakåt i tiden. Närmare bestämt till Sjöbo marknad. Förmodligen är det den av alla skånska marknader* jag tycker minst om, men den hade väl sin tjusning den också. Men det jag minns är hur jag tidigt 70-tal, som barn, efter en lång dag sent på kvällen bars till bilen där modern och jag inväntade den bortsprungne fadern som fortsatte irra runt bland ziegenartälten** i några timmar till. Där i bilen försökte jag sova, trött efter den långa dagen, men fick ingen ro p.g.a. den högljudda musiken och alla fulla människor som dunsade mot bilen när de tappade balansen på grästuvorna***. Det är det Distant Dreamer gör med mig. Jag kommer ihåg nätterna med den avslägsna musiken och det eko som uppkom. Tröttheten. Musiken. Tryggheten i bilen. Det hotfulla ute i mörkret. Duffys musik påminner mycket om det som spelades på marknaden.

* Hörby marknad, Degeberga marknad, Kiviks marknad, Sjöbo marknad, Pålsmässomarknad i Kristianstad, Maria Magdalena marknad i Åhus, senare också Tollarps marknad och Hästveda marknad. Finns fler marknader men detta var dem vi alltid var på varje sommar när jag var barn.
** Han kände många romer, i sin ungdom på 50-talet brukade han följa med dem på vägarna. Undrar om det berodde på känslan av samhörighet, känslan av att inte höra hemma någonstans. Som finskt krigsbarn i Sverige och med misshandel.
*** Parkeringen var på grässlänten ner mot bäcken som var gränsen in till marknaden (i dag större parkeringar och längre att gå). En liten träbro över bäcken tillät inte möten på bron – så liten och smal var den. De fulla marknadsbesökarna brukade missa bron och plumsa ner i bäcken som var full av vass. Ibland fick folk lyfta upp dem som föll ner i bäcken.

Dagens Medicin: Män i vården mer välutbildade än kvinnliga arbetskamrater.

Enligt SCB tyder detta på att män och kvinnor som arbetar i branscher som är ”otraditionella” för deras kön i stor utsträckning har andra yrken och arbetsuppgifter än det antalsmässigt dominerande könet.

Så sant, så sant… Min tolkning (och erfarenhet) är något annorlunda än den SCB ger. Det handlar om att man ständigt måste hävda sig då man möter så mycket fördomar att man enbart genom utökad kompetens kan bevisa sin duglighet. Men det ger varken mer i lön eller ändrade titlar – knappt ens utökat ansvar, då man ändå ska tryckas tillbaka. Man är ett hot som underrepresenterat kön, som kommer där ”och stör den fina gemenskap vi tjejer har”. Är man av ”fel” kön ska man straffas och det närmaste jämställdhet man kan komma är att formellt ha mer kompetens även om den sedan i praktiken aldrig är giltig. Ingen får sticka ut eller iväg. Först när man är överkvalificerad jämfört mot gruppen blir det lika villkor.

Tänk, detta skrev jag om redan 1999 när jag hade min jämställdhetssida med omvänd jämställdhet. Efter sexton år i yrket kan jag inte säga att något egentligen ändrats till det bättre, men jag hoppas fortfarande.

Migrän med flimmer för ögonen. Då ser jag absolut ingenting. Och så har jag huvudvärken också. Vad gör jag då? Drar ner rullgardinen och lägger mig? Nej, självklart inte.

Då tänder jag överallt eftersom jag bestämmer mig för att lägga mig och läsa en bok. Halvvägs så långt (hann tända) fick jag för mig att flytta den stora yuccapalmen från sovrummet till vardagsrummet (väger ton). Väldigt besvärligt. Särskilt som jag inget såg.

Men jag tyckte flimret gått tillbaka något – varför såg jag så dåligt? Aha. Jag hade ju tagit av mig glasögonen eftersom tanken var att jag skulle lägga mig. Kanske jag hade sett lite bättre om jag haft glasögonen på mig när jag började möblera om? Nåja, men nu är allt färdigburit. Dags att hålla kväll med en god bok i sängen och en värmande kisse tätt intill magen. Huvudvärken ignorerar jag.

Snart kommer isbjörnarna! Nu när vi inte kommer att ha någon is på Nordpolen i sommar får isbjörnarna simma hit och springa runt på gatorna.

Ovan: Mitt inlägg på jobbet i debatten miljö och klimathot. Men jag undrar om jultomten kommer att drunkna nu. Inga julklappar i år?