Kategori: <span>Hälso- och sjukvård</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

En vecka senare och det har varit händelserikt, eller inte. Största förändringen är väl…

…att jag kortade skägget i måndags (onsdag i dag). Det är gjort hos barberare och själv hade jag gärna kortat det lite till eftersom jag tappar så mycket skägg. Men detta var längden barberaren tyckte var bäst. Känns faktiskt ganska bra.

I helgen besökt ömma modern mig för första gången sedan februari. Sedan dess har hon sålt huset och flyttat. Min första reaktion (sa inget) var ”hon luktar inte gammalt hus längre”.

I en vecka har jag haft smärta i testikel. Så jag har varit hos läkare både i går och i dag på akuttider. Förmodligen ofarligt som inte kräver åtgärd även om man fann en knöl. Ska man generalisera så känner man ingen smärta av att ha tumör, och då min smärta var lokalt utan spridning upp i buken eller allmänpåverkan (ingen feber, inget illamående) så är det heller inte torsion av testikel (som kräver akut operation så fort smärtan uppkommer). Själv har jag en hypotes till vad det är jag har, men vi vet först när jag genomgått ultraljud. Det är därför jag var hos läkare två gånger. Doktor nr 1 tyckte det var doktor nr 2 som fick skriva remissen. Så nu får jag vänta och se. Smärtan/ömheten har jag kvar, inte lika intensivt som för en vecka sedan. När det gäller smärta i testikel så brukar den vara kronisk även om det som orsakat smärtan åtgärdas. Och det är väldigt sällan man gör något åt sådant som orsakat besvären.

För 30 år sedan opererade jag testikeln exakt där jag nu har smärta. Då var det akutoperation då man inte visste om det var något farligt, för den knuta de fann då kunde vara tumör eftersom det åldersmässigt (då) var typiskt. Vad det var har jag aldrig fått klarhet i. Det var ofarligt men man skar bort knutan som de tror var ett bråck på testikel efter att cirka fem år tidigare fått trauma (voltade med cykel och fick ramen på testikeln).

Rörigt att försöka hinna jobba samtidigt som man flänger på läkarbesök som inte är förlagda till på jobbet. Det är månadsskifte och då har jag deadline med ekonomi och fakturering på jobbet. Svettigt.

Och i dag har jag 33,6 grader ute i skuggan enligt min termometer. Väderappen säger bara 32 grader. Trots vätsketillförsel känner jag mig omtöcknad och har huvudvärk.

||||| 1 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Skägg Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Ingen fara, jag är fullt medveten om att jag är väldigt tjatig gällande nuvarande hälsotillstånd. Egentligen är det ingen skillnad; jag är fortfarande förkyld och har andningsbesvär. Men jag förstår lite mer.

Det jag upptäckte igår, efter att ha varit i kontakt med andra som står på Gilenya (helvetesmedicin mot MS), är att jag har en känd biverkning. Andnöden och lufthungern är en biverkning som uppträder några månader efter insatt behandling och inget man åtgärdar på något sätt då besvären förväntas avta efter ytterligare några månader.

Kombinationen med att nu ha ett nedsatt immunförsvar (syftet med behandlingen) och ständigt infektion i kroppen (syns inget vid provtagning) utlöser och försvårar min panikångest/ångest som i sin tur förvärrar den upplevda biverkningen (den är väldigt objektiv vid läkarbedömning – jag har samtalsdyspné).

Men det är lite ”varannan dag”. Nu har jag dock haft panikångest non-stop i två veckor och det börjar ge andra symtom – domningar och smärtor.

Jag sjukskrev mig själv en vecka, men var i går tvungen att återgå i arbete. Lugnt, det var bara en halvdag hemifrån. I dag är jag inte lika snorig och då lättar även andningen. Så jag förväntar mig att på måndag börja arbeta normalt igen.

”Normalt” är kanske att ta i. Jag måste arbeta 10 timmar på måndag. Två möten  (kl. 10 och kl. 15). Men redan kl. 07 måste jag vara på jobbet då jag behöver ringa vårdcentralen för att boka tid till läkare då jag uppmanats skaffa mig en fast vårdkontakt eftersom neurologen enbart tittar på MS och skiter i alla former av följdsjukdomar eller behandlingskomplikationer. När jag ringde till vårdcentralen för ett par veckor sedan konstaterade de att ”du springer ju inte precis ner oss”, varför jag inte har någon fast läkarkontakt sedan tidigare. De är så fullbokade med patienter, så för att jag ska få in en fot ska jag ringa kl. 07 ett specifikt datum när nytt läkarschema finns fyra veckor framåt (eller nåt). Det går inte ställa sig i någon kö eller bli kallad från vårdcentralen. Man ska alltså själv bevaka när nytt läkarschema finns och då går tiderna direkt precis som när man ringer för akuttid kl. 07. Ett fåtal som ringer exakt klockslag får genom lottning en bokad tid. Och då är jag ändå listad på denna vårdcentral sedan 12 år tillbaka, vilket inte garanterar att de kan ta emot mig som patient.

Ringer jag vårdcentralen kl. 07 så får jag ett klockslag då rådgivningssköterska ringer tillbaka för att se om det är möjligt boka mig. Hoppas de ringer före 8.30, för då måste jag ställa mig i kö till neurologen på telefontid då jag kämpat sedan i januari att komma fram under de två timmar de har öppet. För jag har en mycket farlig medicinering och ska rapportera biverkningar direkt. Som andnöd. Måndag verkar bli en väldigt lång och jobbig dag.

Och dessa två möten jag har på måndag. Det är obligatoriska för mig. Möte 1: Arbetsmiljörond där jag är ensamt skyddsombud. Möte 2: Verksamhetsledning annan verksamhet än där jag är anställd, har bjudit in mig då de saknar min kompetens i sin organisation och vill veta mer om hur jag arbetar och hur de kan dra upp riktlinjer i sin verksamhet. Nåja, jag kan inte förbereda mig på något sätt inför dessa båda möten då jag faktiskt inte vet riktigt vad det ska mynna ut i. Jag improviserar som vanligt, det verkar ju fungera.

Tisdag är också möten som är obligatoriska. Möte 1: Rutiner och arbetsfördelning. Jag säljer ju ut mina arbetsuppgifter och träffar mina närmaste arbetskamrater för att se vilka som är intresserade av vad. Möte 2: Jag är ordförande och huvudansvarig, har möte med kollegor från andra verksamheter.

Hoppas verkligen att min förkylning är på tillbakagång. Förresten – jag vet inte ens om det är förkylning eller om det är astma med produktiv slembildning. För det sistnämnda försvinner det inte som med förkylning. Det är därför jag måste till vårdcentral för vidare utredning samt att man åter måste göra något åt min panikångest. Att vara sjuk är ett heltidsjobb.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Vardagsblogg

Kommentarer stängda

I torsdags morse vaknade jag med bröstsmärta. Ändå arbetade jag hela dagen utan några större problem. Det var inte en ihållande smärta, men den satt mitt i bröstet och kom vid djupandning. Inget att bry sig om. Förutom att jag sedan hade så ont att jag inte kunde sova mellan torsdag och fredag. Då bestämde jag mig för att direkt fredag förmiddag söka på akuten. Inte för att det var något oroväckande i sig, utan för att smärtan var jobbig.

Okej. Tar jag inte lite väl lätt på det här? Bröstsmärta?! Nja, nä. Jag tror mig vara ganska införstådd i ämnet. Självklart kunde det vara något hjärtrelaterat, men jag visste och förstod att det inte var hjärtinfarkt. Kanske något med inflammation i musklerna i bröstkorgen? Kanske en ny hjärtsäcksinflammation (perikardit)? En riktig diagnos behövs för att kunna åtgärda smärtan, få en korrekt behandling. Det var därför jag sökte på akutmottagningen.

När jag kom till akuten sa jag att jag misstänkte perikardit. Ändå drog de igång hela apparaten med att utesluta istället för att bekräfta.

  • Först blev jag knappt insläppt på grund av mässlingsutbrottet. Nej, jag har inga utslag. Nej, jag vet inte om jag haft mässlingen. Nej, jag är inte vaccinerad. Nej, jag får inte vaccinera mig.
  • EKG: Normalt.
  • Blodprover: Normala.
  • Temp: Normal.
  • Lyssna på hjärta: Normalt.
  • Trycka på bröst, mage och rygg: Ingen smärta vid beröring.
  • Lyssna på lungor: Oj? Rassel på vänster lunga? Möjlig luftrörskatarr eller lunginflammation.
  • Är du andfådd? Nej.
  • Hostar du? Nej.
  • Är du förkyld? Nja, snuvig med klar rinnsnuva.
  • Du måste lungröntgas.

Vaktmästarna skulle hämta mig och lämna mig på röntgen. Efter en timme upptäckte akutpersonalen att jag satt kvar. Vaktmästarna hade tydligen inte tid, varför akutpersonal skulle gå med mig till röntgen. Men det visade sig att de inte hittade till röntgen trots att jag tog täten och gick mot rätt håll. ”Nej, det ska inte vara där”. Sedan irrade de runt med mig i tomma lokaler i fel hus, innan de fick reda på att jag hade bättre koll. Men jag fick också vara den som visade hur man tog sig mellan byggnaderna och var hissarna fanns.

Lungröntgen var snabbt avklarat. Ny beställning av vaktmästare som skulle gå tillbaka till akuten med mig. Efter 1½ timme hade ingen kommit, varför personalen ringde på nytt. Nä, de hade missat mig. Samtidigt ringde min mobil. ”Hej, det är från akuten – var är du?! Har du avvikit och gått hem?” De gick i taket när de fick veta att jag väntat så länge utan att vaktmästare hämtat mig. För nu satt doktorn på akuten och väntade på mig då röntgensvar hunnit komma. Ny akutpersonal kom för att hämta tillbaka mig och då kom samtidigt vaktmästare som förklarade att de inte har koll på vilka de ska hämta vart.

  • Röntgensvaret: Normalt. Rena lungor.
  • Lyssnar på lungor igen: Rena andningsljud. Inga förändringar.
  • Ultraljud hjärta: Oj? Du har perikardit?! Jaaaaa….? Det har jag ju sagt hela tiden!
  • Åtgärd: Vanliga smärtstillande tabletter, ingen fysisk aktivitet, arbeta som vanligt.
  • Återbesök om en vecka.

Ändå är där en sak jag inte utretts för – om det kan vara propp i lungan. Jag tyckte det var onödigt att kontrollera det, eftersom jag helt saknar symtom för det. Doktorn fick konsultera kollega som höll med mig. Vi har ju nu sett att jag har 0,5 cm vätskeskikt mellan hjärtmuskel och hjärtsäck, vilket orsakar smärta så som jag beskrivit hur jag känner det.

Har man tidigare haft perikardit så föreligger en risk att man återfår det. Men det är 20-25 år sedan jag hade det. Ändå finns där inga likheter med hur det var då jämfört med i dag. Trots det misstänkte jag perikardit då det var klassiska symtom i dag. Då, långt bak i tiden, hade jag haft influensa och arbetat (fysiskt ansträngande) och blev fruktansvärt trött och andfådd. Min puls var då 180 per minut i vila men jag hade ingen smärta alls. Anledningen var att jag då hade 4 cm vätskeskikt vilket är extremt mycket, vilket gör att hjärtsäck och muskel inte gnider mot varandra (som det gör i dag när det är mindre mängd vätska som då gör ont). Den stora mängden smörjde i stället så friktionen inte kändes. Eftersom det var så stora mängder vätska då blev jag inlagd och hamnade också på hjärtintensiven då pulsen gick upp till 220 och jag var nära hjärtstillestånd. De satte då in betablockad för att dra ner pulsen och belastning av hjärtat. Efter ett par dagar fick jag gå hem. Så den här gången var det inte lika allvarligt (inte än åtminstone) och jag kunde gå hem efter fem timmar på akuten. Där halva tiden var väntan på vaktmästare som aldrig kom.

Det jag fått höra i dag av alla typer av personalkategorier, är att de fått lära sig så mycket av mig rent kunskapsmässigt då jag förklarat och beskrivit behandlingar, läkemedel, visat lokaler och så vidare. Öh. Jaja. Och att jag har otrolig koll på vilka sjukdomar jag själv har, vilka läkemedel jag står på, hur det kan interagera och vara kontraindikation.

Förresten. De upptäckte en annan sak också i dag som jag visste om. Jag tål inte tejp de sätter på huden efter provtagning. Doktorn blev förfärad över utslagen jag fick och jag gavs direkt antihistaminer. Och jag är förmanad att säga till om annan typ av tejp efter provtagning. Så de gav mig en allergisk reaktion i dag. Hoppas de inte också gav mig mässlingen.

På tal om mässling. I dag har jag fått meddelande från neurologen. Jag får absolut inte ta vaccination mot mässlingen! Jag hade rätt i att det är kontraindikation på min MS-medicinering. Så de ska nu ta antikroppsprovtagning på mig för att se om jag haft mässlingen som barn. Har jag inte haft det… Ja, det får avgöras då hur handläggningen blir. Om jag får arbeta utan skydd mot mässlingen eller om jag måste avbryta min MS-medicinering i två månader för att därefter vaccinera mig.

I dag har jag haft semester. Ändå blev det en heldag på jobbet. Det var inte vad jag planerat för min semester.

 

||||| 6 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria

Kommentarer stängda

Ibland drabbas jag av stolthet över vad jag lyckats uppnå i arbetslivet i form av jag inkluderas i beslut på högre nivå eftersom jag besitter kunskaper som är ovanliga. Hur jag nu ska formulera det mer begripligt…? Låt oss säga så här. Sjukvård är en stor och komplex organisation. Beslutsfattare finns på många nivåer; personal, ekonomer, politiker, profession (profession betyder här läkare och sjuksköterskor) och annan personal som blivit chefer för chefskapets skull. Okej, det sista var elakt sagt, men icke desto mindre sant. Men något alla jag precis räknat upp saknar, är samsyn. Man ser enbart sin egen roll, sin egen betydelse (ego), sina egna ambitioner och besitter enbart kunskaper utifrån det. Det är där det brister – i erfarenhet. Och det är också där jag bidrar och bistår.

Jag är ”bara” administratör, och vi är väldigt många. Så hur utmärker jag mig? Jag har arbetslivserfarenhet, jag är administrativ nörd som också intresserat mig för att förstå organisationsstrukturer och hur allt hänger ihop vad gäller personal, ekonomi, politik, vårdpersonal, vård och beslutsfattande. Utan att vara expert på ett enda område (av det uppräknade) så har jag förståelse och ser samband och sammanhang. Jag påtalar, visar, förklarar, beskriver möjligheter och konsekvenser där jag inkluderar alla delarna jag inte är expert på. Av den anledningen tycker man att jag är värdefull som arbetat så länge på golvet men också utbildar och undervisar studenter och personal samt varit systemadministratör för våra två största system. Och jag har genom åren fått ett brett kontaktnät inom alla nivåer långt upp på chefsnivåer. Man lyssnar på mig. Jag kan vara stolt.

Ibland drabbas jag av frustration. Av allt ovan, att behöva vara den om ifrågasätter. Ibland möts jag enbart av förvåning när jag yttrar mig. För då är det någon som kommit till ny insikt igen att jag borde kanske inkluderas än mer, även när det gäller sådant som inte är officiellt ännu. Sånt som ska bli realitet där man drar upp riktlinjer för något som jag genast ser som ”ogenomtänkt och orealistiskt”. För samtidigt som jag framför negativitet så påtalar jag också möjliga lösningar samt föreslår att man kanske också borde prata med profession X och ekonom Y. Frustrationen grundar sig i att jag inte har någon officiell roll, jag är inte rådgivande per automatik, jag har inte heller någon beslutsrätt eller titel som kan lägga tyngd bakom det jag säger (andrar tar åt sig äran, till och med dokument jag författar tar man bort mitt namn och skriver dit sitt eget). Kanske det är jag som ska vara förvånad? Eller inte. Som sagt är jag en lågt stående varelse i organisationshierarkin  som saknar nödvändigt ego och inte tillhör en profession.

Så varför kämpar jag i något som både ger mot- och medvind? För jag ser nyttan i det jag bidragit till i form av förbättringar i vården som leder till förbättring både för patient och organisation. Men jag hade önskat lite bättre uppskattning i form av tydlig roll, kanske mer anpassad titel, och kanske också motsvarande i lönekuvertet. Känner mig lite utnyttjad också…

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Yrkesliv

Kommentarer stängda

Två gånger i år har jag varit hos barberare. Efter de putsningarna är nu skägget längre än det någonsin varit. Som skäggig karl måste jag känna till min skägglängd, eftersom det är en återkommande fråga jag får besvara. Senast jag mätte var skägget 25 cm, men i dag är det 30 cm. Men detta var bara en inledning, för nu byter jag fokus.

Så för ett tag sedan kom jag ut även här i bloggen officiellt som bög. Ändå skriver jag enormt lite kring det. Kanske anledning inte finns, för det är ett icke-ämne. För det skulle innebära att det är något avvikande som måste förklaras. Men sanningen är att jag undanhåller enormt mycket kring det hela, och då i alla sammanhang och inte enbart i bloggen.

Nu lät jag som värsta drama queen, med mörka hemligheter (eller oanständigheter som får mammor att rodna). Nej. Dock är det lite tveeggat – jag har inga problem med att berätta varken det ena eller det andra gällande mitt liv. Samtidigt har jag också en tro på att man måste vara öppen för inte mystifiera eller nära fördomar, särskilt om man vill att mänskliga rättigheter fortsatt ska inkludera sexualitet i vårt samhälle. Men. Jag måste skydda mig, begränsa mig, visa på omdöme. Min försiktighet grundar sig på reaktioner jag mött. Jag kan stå upp för allas lika värde när jag ikläder mig rollen som medmänniska eller fackombud. Men när det handlar om mitt privata jag, mitt liv, mina rättigheter, min vardag, så blir det genast lite svårare.

Jag har lärt mig att inte lita på någon. Om jag varit med om något för länge sedan, eller i går, har ingen betydelse även om attityd förändrats genom lagstiftning eller upplysthet. För man råkar fortfarande illa ut som bög. Det är min sanning.

Vem vet att jag är bög? Alla och ingen. På nätet måste jag säga att alla vet som känner till mina nätalias (som Jontas, Nile, Nilekil). Utom Facebook. Jag har aldrig nämnt det på Facebook då jag har släkten där. På Facebook länkar jag inte till några andra sociala medier eller blogg. Även om jag är lätt att hitta.

Vad vet släkten? Inte mycket. Ömma modern vet (liksom hennes sambo med familj) samt en kusin. I övrigt har jag fått munkavel för att skydda modern. Märkligt, jag vet, men hennes önskan – och ingen viktigt för mig då jag inte har någon kontakt med släkten. Hade jag umgåtts och varit i kontakt med min släkt så hade jag inte smugit med vem jag är. Men som det är i dag finns inget syfte att outa sig själv för människor jag inte har samröre med.

Jobbet? Sex personer, varav tre inte längre är arbetskamrater. För detta är personer jag litar på och som stöttar mig (inkl. chef och fack). Jag hade gärna varit mer öppen på jobbet, men fördomarna är fruktansvärda inom vården trots att så många är öppet homosexuella (bögar och flator). Jag får höra gliringar konstant trots att vi har både lagstiftning och policydokument om bemötande (och föreskrifter kring kräkningar). Gliringarna är elaka, inte skämtsamma dumheter. Och jag vill inte degraderas till min sexualitet som jag säkerligen då får slängt i ansiktet när jag framför något arbetsrelaterat som inte faller i god jord. Hellre att man ogillar mig som person, än för min sexualitet. Med detta sagt – jag står verkligen upp för sexualitet på jobbet när det kommer till kränkningar, men jag har ingen anledning att berätta om mig själv för en hel arbetsplats. Jag kommer göra det om jag blir trängd till det, för jag accepterar inte skit. Kan jag använda min egen sexualitet som ett argument för styra upp förutfattade meningar, så gör jag det.

I min vardag är jag alltså begränsad. Jag har blivit mordhotad och hotad på andra sätt, och det enbart utifrån homosexualitet. Hotad inom familjen, men också av människor jag är i beroendeställning till vad gäller till exempel flärdtjänst (de chaufförerna anmäler jag, vilket leder till att de inte får köra flärdtjänst efter det).

Ändå… Jag har många vänner – väldigt många vänner (av alla sexualiteter); ytligt bekanta, nära vänner, vänner på nätet, vänner även utanför nätet, som vet allt om mig där jag inte behöver dölja vem jag är. Därför känner jag mig inte så begränsad, även om jag är avvaktande och misstänksam i vissa nya sammanhang. Som sagt – det hela är lite tveeggat, aningens komplicerat. Jag kan vara ärlig och uppriktig, men allting har sin plats. Det har blivit viktigare att vara öppen nu när vi har ett tuffare samhällsklimat och ett spänt världsläge där mycket som tagit ett kliv framåt, nu tagit två steg bakåt.

Och allt är egentligen bara väldigt sorgligt. Det finns ingen quick fix. Det som gör mig mest ont i hela sammanhanget, är att det blivit så tydlig skiljedelare mellan för och emot när det gäller lika rättigheter utifrån etnicitet, religion, ålder, kultur och sexualitet. Enda fördelen är att de som är emot så tydligt gör sin röst hörd, att det nu går bemöta det istället för när det var tyst och allt hat skedde i lönndom.

På ett personligt plan – jag mår bra, är glad att jag är bög. För jag har inget att skämmas för.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Bearded Bild Blogg Fackligt Hälso- och sjukvård Kampen Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Politik Privat Rättvisa Skägg Vardagsblogg Yrkesliv

Nästan 6 000 sprutor under 18 år så tar jag min sista spruta mot MS i morgon söndag. På tisdag går jag över till en kapsel om dagen istället och det är en behandling som jag absolut inte vill ha! Som jag tidigare sagt så blir jag inlåst på tisdag för hjärtövervakning och blodprovstagning en gång per timme med övervakning under minst sex timmar.

Varningar och försiktighet, kan leda till:

  • Långsam hjärtrytm
  • Oregelbunden hjärtrytm
  • Sänka blodtrycket
  • Yrsel
  • Trötthet
  • Sänker antalet vita blodkroppar (kroppens immunförsvar)
  • Hjärnhinneinflammation
  • Progressiv multifokal leukoencefalopati (PML, tillstånd i hjärnan som leder till funktionsnedsättning eller döden, infektion som inte går bota)
  • Makulaödem (svullnad på gula fläcken så att man inte kan se rakt fram, inte kan se färg eller konturer)
  • Påverkad leverfunktion (nedsättning)
  • Högt blodtryck (och man får inte ta läkemedel som är mot hög blodtryck eller som sänker puls)
  • Nedsatt lungfunktion
  • Posteriort reversibelt encefalopatisyndrom (PRES, har man för lågt antal vita blodkroppar kan detta tillstånd tillstöta och man blir förvirrad, får synförändringar, krampar, får svår huvudvärk)
  • Basalcellscancer (BCC, hudcancer)

Allvarliga biverkningar, 1 av 10:

  • Hosta och feber, tecken på lungpåverkan
  • Herpesinfektion (som bältros)
  • Långsam hjärtrytm
  • Hudcancer (BCC)

Allvarliga biverkningar, 1 av 100:

  • Lunginflammation
  • Makulaödem
  • Minskat antal blodplättar, leder till blödningar och blåmärken

Allvarliga biverkningar, 1 av 1000:

  • PRES med synförändring, kramper och svår huvudvärk
  • Lymfom (en typ av cancer i lymfsystemet)

Allvarliga biverkningar, 1 av 10 000:

  • Onormalt EKG (T-vågsinversion)

Allvarliga biverkningar, enstaka fall:

  • Svampinfektion som leder till hjärnhinneinflammation

Allvarliga biverkningar, så få att det inte går beräkna utfall:

  • Nässelutslag
  • PML, hjärninfektion
  • Kaposis sarkom (cancer)

Mindre allvarliga biverkningar, 1 av 10:

  • Infektion
  • Bihåleinflammation
  • Huvudvärk
  • Diarré
  • Ryggvärk
  • Höga leverenzymer
  • Hosta
  • Ringorm
  • Yrsel
  • Migrän
  • Låg halt vita blodkroppar
  • Kraftlöhet
  • Eksem
  • Klåda
  • Ökning av blodfetter (triglyceriderna)
  • Håravfall
  • Andfåddhet
  • Depression
  • Dimsyn
  • Högt blodtryck

Mindre allvarliga biverkningar, 1 av 100:

  • Låg halt vita blodkroppar (särskild typ)
  • Nedstämdhet
  • Illamående

Mindre allvarliga biverkningar, 1 av 1000:

  • Sjukdomar i blodkärl
  • Sjukdomar i perifera eller centrala nervsystemet
  • Cancer i lymfsystemet

Mindre allvarliga biverkningar, okänd frekvens:

  • Svullnad i armar och ben

Förstår ni varför jag inte vill påbörja denna behandling? Det finns inget läkemedel som jag inte får biverkningar av. Uppväger riskerna vinsterna? Av nuvarande sprutor som jag tagit i 13 år har jag inte haft en enda biverkning (om man inte räknar bältros). Jag har nästan aldrig några skov, men man hoppas helt eliminera antalet skov med ny behandling då jag blir äldre och sjukdomen i sig alltid har en progress som tar ett skutt till det sämre utan återhämtning vid ett nytt skov. Känns ändå inte motiverat att byta till en mycket dyrare behandling som kräver väldigt mycket övervakning och kontroller, och som ändå är så pass farlig. För det inte direkt kattpiss de här biverkningarna.

Det värsta är att jag själv ska vara så observant på mitt mående. Minsta lilla symtom kan vara början på något av de mer allvarliga biverkningarna som man möjligen kan åtgärda om jag slår larm snabbt nog. Det där med att få tag på sjukvården är ju hopplöst som det är, och ska jag dagligen ringa så fort jag känner att något är annorlunda? Att ha MS innebär att man ständigt har märkliga symtom som skiftar över dygnet. Jag kommer hata varenda minut med nya behandlingen även om jag inte kommer drabbas av något. Bara vetskapen om att något när som helst kan dyka upp, gör att jag aldrig kommer att kunna slappna av.

Sedan har jag ett annat lite klagomål. Jag tycker inte jag får tillräckligt med patientinformation. Jag har ställt frågor som de valt att inte besvara ens ansikte mot ansikte. Och jag har inte fått svar på varför man väljer att ta bort min spruta och sätta in mig på en tablett där det finns alternativ som inte är lika aggressiva men som ska ha samma effekt utan biverkningarna.

Detta känns som en enorm risk. Särskilt som jag inte har stöttning i vardagen och kan diskutera mina farhågor med någon.

Förresten – det är tre veckor kvar tills jag får besked om käkcystan var god- eller elakartad.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Nå. Ett kort inlägg. Jag kommer fortfarande inte åt min blogg via min dator (trots att brandväggar och virusprogram säger att det inte ska vara några problem), utan sitter med jobbdatorn hemma via VPN-uppkoppling.

I går blev jag opererad. Käkoperationen blev av! Äntligen! De hade planerat att det skulle ta två timmar eftersom jag har extrem kräkreflex plus panikångest där jag inte fick ta lugnande. Men ingreppet tog cirka 30 minuter. De var effektiva och hade bättre instrument än hos en vanlig tandläkare. Fem bedövningssprutor gjorde väl sitt till. Och de drog inte ut tänder, de skar inte ut cysta. Som jag uppfattar det så borrade de sönder en tand och kunde plocka den med pinnsett. Håligheten i tandköttet efter detta gav fri tillgång till att även plocka cysta och därefter inbäddad visdomstand. Sedan sydde de ihop tandköttet med fem stygn. Och jag fick gå hem.

Första timmarna var lite jobbiga. Det ville inte sluta blöda och bedövningen hade redan börjat släppa innan jag hann hem. Att bita i kompresser för att stoppa blodflödet var svårt då det var smärtsamt. När blödningen äntligen slutade och jag kunde strunta i kompresser och fick i mig vanliga receptfria värktabletter, så har det känts bra. Visst, ömhet och smärta, men inte så farligt och kommer och går i vågor. Jag har också full koll på min temp så jag inte får inflammation.

Mat är jobbigt. Jag är hungrig. Hur mycket jag än dricker i form av soppor eller äter proteinpuddingar, så mättar det inte. Jag saknar bröd. Det där med att äta skonkost (för tänderna då jag inte får tugga mat på några veckor) är nog det jobbigaste. Men dag tre ska jag få prova potatismos och lite köttfärs, eller nåt. Men allt jag stoppar i munnen gör ont (utom snus, det är himmelriket). Ändå känner jag mig inte så sårig, utan det är stygnens trådar som mest skavar (försvinner om 1-4 veckor).

De vill göra om operationen om tre månader, fast i den andra käken. Tydligen ser de spår av cysta även vid den inbäddade visdomstanden. Men där har inte någon cysta ätit käkben, så där drar de nog inga andra tänder. Vi får väl se. Först måste jag återhämta mig från nuvarande operation.

Jobbet saknar mig. De har försökt få med mig ett projekt om framtidens journaldokumentation samt att ha bredvidgång av en riksdagspolitiker. Nå. Nej. Jag kan inte tänka på jobbet just nu.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Medicinering Politik Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Det går någon dag, och plötsligt finns ny information.

  • En annan student kommer om ett par veckor, väldigt oplanerat och oväntat. Vi fick en förfrågan från en student som går i en skola som vi inte har avtal med att ta studenter ifrån. Självklart! sa jag.
  • Japp. Nu har jag endast en arbetshelg kvar innan det är över. Om ett par veckor påbörjar jag nytt schema utan helgtjänstgöring. Jag fick igenom mitt krav att varannan fredag arbeta på distans hemifrån.
  • I går fick jag beviljat elscooter som hjälpmedel. Utprovning sker om tre veckor. Jag har väldigt blandade känslor inför detta, är egentligen ganska upprörd. För det jag fått beviljat är ”den billigaste och enklaste modellen”. Fick också höra ”du får inte använda den för mycket, för efter 3 km tar batteriet slut och kräver ny uppladdning”. Alltså. Det som står i ansökan och som alltså är beviljad, är att jag kommer att använda den utomhus i kvarteren hemmavid, men också på jobbet där jag i dag springer ständigt mellan olika enheter som är utspridda på olika huskroppar på norra Europas största sjukhus. Självklart kan jag inte ha något som är så klent att den inte kan köra längre än 3 km! Dessutom – den måste ju tåla min vikt, klara uppförsbackar och gå in genom dörrar och in i hissar! Jag nöjer mig inte med någon liten skitsak.

I morgon ska jag informera (miniföreläsning) inför samtliga kollegor. Förutom att jag ska dra lite rutiner, så ska jag visa struktur och innehåll på vårt intranät då många struntar i att läsa där trots att information vi behöver veta (arbetsbeskrivningar) finns där. Samtidigt är det mycket information på intranätet och svårt att hitta. De behöver vägledning. Jag roade mig med att räkna lite…

Jag ansvarar (mer eller mindre ensam) om informationen för 54 sidor, 138 dokument och 180 länkar. Många blir så förvånade när jag säger att webbsidorna tar tid. Jag ska se vad de säger när jag säger hur mycket information jag ständigt måste uppdatera.

I dag var jag tvungen att gå till bokhandeln och införskaffa ny kalender. Ett nytt schema kräver alltid ny kalender, för jag kan inte tolka alla pilar hit och dit om jag ska uppdatera en kalender som redan är fullsmockad av anteckningar, mötestider och så vidare. Egentligen använder jag inte papperskalender då jag använder kalendern i Outlook. Men ibland har jag inte tillgång till en dator och då är det svårt veta så jag inte dubbelbokar mig. Det där med att använda kalender i mobiltelefonen… Nej! Jä*la pilligt skit!

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Multipel skleros (ms) Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Det börjar köra ihop sig. Kanske. Känner mig som ett vårdpaket som åker fram och tillbaka.

  • Inom det snaraste bör jag höra hur det blir med elscooter. När jag fått den beviljad måste jag ta mig till hjälpmedelscentralen och lägga en beställning efter utprovning. Därefter måste jag övningsköra (faktiskt) med arbetsterapeut.
  • Väntar fortfarande på besked om käkoperationen. Jag skulle få besked under denna vecka, men ännu inget hört.
  • Däremot så har min ordinarie tandläkare kallat mig trots att det inte skulle göras förrän min operation av avklarad.
  • Jag skulle läggas in i slutenvård när jag ska prova ut min nya MS-medicinering, vilket skulle skett i våras men blivit uppskjutet på grund av käkoperationen. Där jag fortfarande inte vet något.
  • Och jag har nu fått kallelse till min läkare eftersom vi ska utvärdera min nya medicinering som jag ännu inte påbörjat.

Jag kan inte göra så mycket mer än förutsätta att allt ovan blir efter käkoperationen. Själv tror jag den blir i september/oktober, men så länge jag inte vet något datum, så kan jag heller inte boka om några av de andra tiderna. Jag vill inte avboka då jag kanske hinner med operation innan. Fast det är lite väl positiv inställning. För efter operation blir jag sjukskriven i en vecka med fruktansvärda smärtor där jag inte får äta fast föda första veckan. Vecka två kan man få försöka åta typ puré under en veckas tid. Vecka tre ska man försiktigt kunna börja försöka tugga med de få ömkliga tänder som finns kvar. Eller nåt. Jag vet väldigt lite, på gott och ont.

Det är skönt att fokusera på jobbet nu.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Medicinering Multipel skleros (ms) Personligt Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Som jag misstänkte så vet jag inte mer i dag jämfört med i går trots besök hos käkkirurg. Det var ett besök som tog fem minuter, om ens det. Just nu lutar det åt att jag inte ska genomgå käkoperation i narkos, utan att det görs i vanlig tandläkarbedövning i vaket tillstånd. Men hon skulle diskutera mitt fall med kollegor och narkos, för att lämna slutgiltigt besked i nästa vecka.

De sista semesterdagarna…. På torsdag övergår  semestern i tjänstgöring, även om jag enligt schema inte arbetar förrän till helgen. Det känns bra. Mycket känns bra. Känner inte så stor press längre från käkkirurgen då där verkar hända något nu. Snart borde jag också höra något om elscooter. Och så får jag äntligen börja jobba! Om jag bara kunde få det där med käken ur världen, så ska jag ju också övergå från dagliga sprutor till en tablett per dag.

Efter besöket på käkkirurgen åkte jag till jobbet för att få lite frukost. Och höra lite hur de hade det på jobbet så jag vet vad som väntar inför helgen. Fast de hade bättre utsikt från käkkirurgen…

Om man inte tycker det är högt… Fotot är från åttonde våningen. Vilket motsvarar femtonde våningen om huset inte stått på toppen av ett berg. De gula husen till höger vid horisonten är Västra Frölunda utanför Göteborg. Alla gröna träd är Änggården där Botaniska trädgården ligger. Hade jag kunnat se mer åt höger så hade jag sett havet med södra skärgården.

||||| 0 I Like It! |||||

Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Vardagsblogg

Kommentarer stängda