990402 #43

Jag har fått många uppmuntrande mejl från andra dagboksförfattare på nätet och har bestämt mig för att fortsätta skriva dagbok. Ibland har jag undrat för vem jag skriver, men det är för min egen skull och ingen annans. Jag är inte särskilt anonym, men det bekommer mig inte. Det handlar om ärlighet, och jag vill inte på något sätt dölja personen bakom texterna. Hoppas ingen känner sig utlämnad. Jag frågar alltid först om jag får nämna någon med namn innan jag skriver. Att det sedan blir fadäser, ber jag om ursäkt för.

Än så länge har jag inte facit i hand, men jag tror inte jag blev lurad i går den 1 april. Men en kollega till mig försökte med ”Du har tandkräm i håret”. Jag bara fånstirrade på henne en lång stund. Min intuition skrek åt mig att ta det försiktigt och inte göra något förhastat, typ köra fingrarna genom håret för att få bort tandkrämen. Istället började jag fundera på hur det skulle kunna vara möjligt för mig att han tandkräm i håret. 1) En halv dag hade gått, kunde tandkräm finnas kvar? 2) Så jäkla mycket hår jag väl ändå inte så att jag kan skryta med att ha tandkräm i det? 3) På morgonen hade jag först borstat tänderna och sedan tvättat håret (det som är kvar). Till slut var jag tvungen att svara något, och det blev något så dumt som ”Omöjligt, jag borstar aldrig tänderna. Jag tar ut dem varje kväll och lägger dem i kaustiksoda över natten”. Egentligen borde jag ju glatt henne med att förvånat dra fingrarna genom håret. Själv hade hon på morgonen blivit lurad av sin fyraåriga dotter med samma aprilskämt och gått på det. Små ungar är illmariga!