The end

I dag är det 18 år sedan jag publicerade min första dagbokstext (bloggtext).

Jaha… Så har jag då äntligen blivit någon. I dagens samhälle måste man ha en hemsida på nätet för att räknas verkar det som. Jag vet inte om det är något positivt då alla ens skavanker är till allmänt beskådande. Men det är väl det som är tjusningen med det hela. Så vem är då jag? För att ni ska lära känna mig åtminstone lite, så hade jag tänkt att i dag kortfattat berätta om mig själv. Jag heter Jonas, är 28 år, bor i Kristianstad och arbetar som läkarsekreterare. Hösten 1998 gick jag en TBV-kurs i HTML-design och detta är resultatet från den kursen ni nu häpet imponeras av. Förutom att halva nätterna igenom sitta och pula på HTML-koderna försöker jag också läsa böcker av alla de sorter. Just nu är jag inne i en fantasyperiod och kan för dagen rekommendera Robin Hobbs böcker. Fler fritidsintressen kommer ni framöver att upptäcka om ni följer min dagbok på nätet. Jag avslutar i dag med mitt favoritcitat av Havamal som är ”Ej bättre börda man på vägen bär än kunskap mycken”.

Så jag väljer att avsluta bloggen med följande. 18 år är en lång tid och det är bra nu. Jag är tacksam för vad den bidragit med.

Jaha… Så blev jag då något, en bloggnörd. I dagens samhälle måste man ha haft en hemsida på nätet för att påkalla sin existens. Jag vet inte om det är något positivt då alla ens skavanker kom till allmänt beskådande. Men det är väl det som är syftet med det hela. Så vem är då jag? För att ni ska förstå de senaste 18 åren, så hade jag tänkt att avslutningsvis berätta om vem jag är i dag. Jag heter (fortfarande) Jonas, är 47 år i morgon, bor i Göteborg och arbetar som vårdadministrativ sekreterare. Hösten 1998 gick jag en TBV-kurs i HTML-design och det resulterade i att jag med teknikens utveckling sedan kunde gå över till ett bloggverktyg. Men jag har fortfarande nytta av HTML i tjänsten då det är en förutsättning om man vill modifiera rigida hemsideverktyg när man uppdaterar intranätet. Förutom att halva nätterna igenom chatta med vänner runt om i världen, så är jag en stor nörd av tv-serier. Just nu väntar jag på att Netflix ska släppa något nytt och spännande, men kan rekommendera det mesta ur deras utbud. Fler fritidsintressen som jag kan tänkas ha, har ni redan förstått om ni följt bloggen de senaste 18 åren. Jag avslutar i dag bloggen med mitt favoritcitat: Ungefär samtidigt som italienaren Paciolo beskrev principerna för dubbel bokföring (1494) uppfann teologerna skärselden.

Tack för visat intresse. Puss och kram och smek!

18 år minus en vecka

Det känns okej att lägga ner bloggen. Jag ska försöka att skriva ett sista inlägg här på bloggens 18-årsdag (2017-02-15). Bloggen spelade roll i mitt liv ganska tydligt en gång i tiden. Det var mitt fönster ut under den period då jag var sjukskriven och under utredning för det som sedan visade sig vara ms. Bloggen gav mig ett socialt liv och förändrade allt. Tänk, första dagarna jag skrev nätdagbok, inte kunde jag väl då föreställa mig att jag det skulle leda till att jag åkte på bloggträffar, fick nya vänner, kom ut som bög, sade upp mig från jobbet, flyttade 30 mil, fick nytt jobb och blev med katt. Det har varit mycket hjärnsläpp, ilska över flärdtjänst, beskrivningar av hur ms emellanåt stället till det för mig. Jag har levt – inte genom bloggen – men parallellt med bloggen.

Bloggens konsekvenser fortskrider dock. Jag blev förbannad på Twitter som jag gav upp, men jag finns delvis på Facebook och i annan blogg, men främst i en chatt. Skägg. Är det gängmentalitet eller sektvarning på oss? Varken eller. Vi är gosiga nallebjörnar som kramas i tid och otid. Men framför allt är jag på Instagram och lever tre parallella nätliv. Jag har gamla bloggänget i bakgrunen, men nu är det också skäggiga karlar över hela världen som är med i samma internationella organisation, samt att jag bögvänner i hela världen. Och fysiska möten sker, det är inte enbart via nätet eller mobilappar. De fysiska träffarna är viktiga, för ibland känner jag mig isolerad av ms och de enda jag träffar är de på jobbet.

Allt detta hade aldrig hänt om jag inte hade gått den där html-kursen 1998, eller om jag inte blivit inspirerad till att börja med nätdagbok. Hur hade det sett ut om jag inte tagit de där små stegen som trots allt tagit mig ganska långt (om än inte hela vägen än, vad nu målet är)? Hade jag suttit kvar på samma jobb i Kristianstad? Ja. Hade jag jobbat kvar på samma arbetsplats som då? Ja. Och jag hade absolut inte hittat nya vänner, utan hade fortsatt att umgås med släkt och arbetskamrater. Vilket jag inte gör alls längre. Jag har gallrat, kan man säga. Kanske också en konsekvens av ms samt att jag inte har några gemensamma intressen med människor jag tussats ihop med. Jag har skaffat andra intressen och därmed vänner som delar mina intressen.

Lite vardagsblogg när jag ändå är igång och skriver något:

Jag har ännu ingen information kring min käkcysta. Nästa vecka ska jag på röntgen och utvärdering för fortsatt plan, vad man egentligen ska göra år det. Men redan i morgon ska jag till annan röntgen, det är dags för kameraundersökning om jag kommer in i den. Målet är att jag efter 18 år ska slopa mina dagliga sprutor och istället gå över på tablettbehandling. På tiden. Annars jobbar och sliter jag än mer än vanligt. Denna vecka föreläser jag varje dag. Och jag jobbar fortfarande mina helger efter 17 år på samma arbetsplats trots att jag har annan funktion i veckorna. På dessa 17 år har det lagts på mig mer och mer, men inget har ännu tagits bort från mig. Jag funderar allvarligt på att ta annan tjänst. På riktigt. Även om man tar bort alla mina arbetsuppgifter jag har i dag så fortsätter folk kontakta mig så länge jag är kvar, för att fråga mig om sånt jag inte längre arbetar med. Nåja.

Ja, om jag nu kommer ihåg att återkomma på 18-årsdagen. Annars har jag väl sagt allt jag ville ha sagt i denna blogg. Hur många sidor blev det om man skrev ut det på A4? Senast jag räknade så motsvarade bloggen 10 böcker à 500 sidor, eller nåt.

Bloggens framtid

Planen är att jag lägger ner den här bloggen när den fyller 18 år, det vill säga 15 februari 2017. Fram till dess fortsätter jag vara så där lite dekadent sporadisk med inlägg. Det som händer sedan, är att jag typ fortsätter blogga men inte här. Jag tänker fortfarande på det där med identitet (mina olika egon som jag skrev om i förra inlägget). Jag känner mig verkligen inte som Jontas längre. Han bloggade glatt och ofta, träffade vänner över nätet och så vidare. Det har upphört. Jag är inte blogg-Jontas längre.

Däremot har jag gått över till att bli Nile. Ingen säger Jontas längre till mig, utan man tilltalar mig som Nile. Inte bara på nätet eller i någon chatt, utan även när jag är ute i verkligheten. Nile blev jag i september, men det har gått väldigt fort. Det har skapat en ny identitet hos mig. Nej, jag är densamme oavsett vad jag kallas för, men det är ändå något annat som växer fram. Märkligt hur mina smeknamn kan fyllas med innebörd beroende på sammanhang. Vem är Nile då? Ja, han är inte (Gud, jag skriver i tredje person) bloggare. Han är en member i en skäggorganisation som chattar dygnet runt och som har fikaträffar samt åker på välgörenhetsevents. Och som plötsligt har skäggiga bröder, vilket är något jag aldrig haft – straighta karlar som vänner. Det som är mest rörande är att jag är accepterad. Kanske för att det vi har gemensamt är skägg. Annars hade vi kanske inte haft så mycket gemensamt, åtminstone inte vid en hastig blick. Jag hade aldrig träffat dem annars, hade aldrig kommit fram till att vi har något gemensamt förrän man skrapar på ytan. Jag har varit rädd och skeptisk till karlar och deras reaktion på mig. Kvinnodominerat yrke. Bög. MS. Men som sagt – jag är accepterad för den jag är. Min nästa tanke kring det är att det är lite löjligt; varför skulle jag inte vara accepterad? Jag accepterar ju dem?

Okej, jag är känd för att vara osammanhängande när jag skriver och ovan är åter ett bevis för det.

Nile har en blogg som bara har tre inlägg efter ett halvår. Jag har egentligen inget att säga efter att ha bloggat i nästan 18 år. Åtminstone har behovet upphört. Inte ens när jag känner aversion har jag något behov av att skriva av mig. Niles liv på nätet är Instagram, men mest som ett redskap då det är ett krav/förutsättning för skäggorganisationen då det blir ett skyltfönster för att visa upp vad vi har i form av skägg, vilka events vi tar på och vilka vi umgås med. Bloggen har jag mest som ett komplement till Instagram för att förklara situationer mer ingående. Från början hade jag tänkt köra på engelska på bloggen, men det räcker att jag gör det på Instagram. Bloggen riktar sig till mina bröder i Sverige (först och främst). Och de som inte kan svenska kan översätta bloggen till valfritt språk. Ser jag till vilka som följer mig på Instagram så kan ungefär hälften absolut ingen engelska alls. Så det skulle vara lite overkill att blogga på engelska.

http://www.nilekil.com

Två egon

Det var väl inte så här jag hade tänkt mig. Bloggen är egentligen avslutad, men officiellt så har den nu varit i gång 17 år 10 månader 25 dagar. Att jag låter det rulla på även om jag uppdaterar sällan, beror på att jag inte vet vad jag ska göra med den. Och jag har ju den där andra bloggen som är mer officiell till vem jag är i dag, men den har bara typ inlägg på ett år.

Varför gör jag skillnad på vem jag är i den här bloggen jämfört med den andra? Jo, Jontas här är tråkig, skriver om arbete, flärdtjänst och ms. Jag vill inte vara den tråkiga och jag kan inte ta mig ur hur jag skriver här. Den andra bloggen som inte egentligen kommit igång, är mer kopplad till mitt Instagramliv. Nej, det är inte en selfieblogg. Jag tänker mer på skägget. Blogg 1 är bloggosfären. Blogg 2 är skäggorganisationen så att säga.

Lite tråk-Jontas:

Jag var hos tandläkaren akut igen i torsdags. Det är konstaterat att jag har en käkcysta som behöver opereras, men de växer långsamt och är egentligen ofarliga. Problemet är att käkcystor äter upp käkben. Hur man åtgärdar det vet jag inte, men jag har hört om fall där man får transplantera in lite höftben i käken. Anledningen till att jag har så ont kan bero på två saker. 1. Cystan trycker på en tandnerv. 2. Avsaknad käkben med öppen tandficka ner. I vilket fall som helst har man uppgraderat mina remisser som ska påskyndas. I övrigt är det bara att fortsätta leva på smärtstillande.

Lite skägg-Jontas:

I morgon ska jag hem till ett av skäggen tillsammans med cirka 5-10 andra skägg då vi tänkte våldgästa. Plötsligt har jag vänner geografiskt i min närhet. I motsats till bloggosfären. Vad vi ska göra vet jag inte, det är ganska sent på kvällen mitt i veckan. Men lite pilla i varandras skägg, kanske? Vi kan bara lita på varandra att ingen rycker eller drar i skägget. Lite skönt pill bara. Öh…?

På onsdag är det dags för första besöket hos barberare sedan jag anlade skägg. Efter 1½ år är det dags. Om inte tråk-Jontas blir kallas till käkoperation eller nåt.

Det är lite märkligt. Jag har slutat vara Jontas. Ingen säger det längre. Istället har jag fått nytt smeknamn som jag lystrar till.

Vad jag vill är att flytta över vissa inlägg härifrån till nya bloggen. Men vilka? Materialet är djupt att gräva i. Och det som varit kanske man ska lämna därhän?

Nya året

Nytt år, nya omöjligheter. Nyårsafton missade jag totalt såtillvida att jag somnade 22.30 och vaknade först kl. 01.30 när grannarna började vara lite väl glada i hatten med tjo och stim inne. Jag är väl väldigt trött tror jag, särskilt efter att ha arbetat nyårshelgen.

Mitt skov är bättre, nästan helt borta. Däremot har jag jäkliga problem med käken och smärta. Känns ganska hopplöst att ens försöka komma i kontakt med tandvården, särskilt med tanke på alla helger. Jag är konstant hungrig men kan inte äta. Kan inte bita ihop käken.

Jag har inte alls gillat vara ledig efter helg, jag gillade inte ens arbeta helg. Egentligen är jag ganska missnöjd med allting, kanske på grund av skov och käke som ställt till så mycket elände. Som om det inte vore nog med hur det är på jobbet. Det är verkligen dags att försöka hitta något bättre. Säger jag som letat i över tio år utan att finna något.

Buske

Om två veckor ska jag till barberare för första gången sedan jag anlade skägg. Det blir alltså första gången på 18 månader som något vasst och skärande kommer nära mitt skägg. Förmodligen är detta bästa bilden som visar hur skägget ser ut, för rakt framifrån får man ingen uppfattning om hur långt det är. Hur långt det är? Drygt 20 cm. Det är bara mustaschen som inte vill växa då det bryts av, samt att skägget under läppen växer extremt långsamt (det är cirka 2-3 cm efter 18 månader). Det är annars ganska tätt, inga kala partier. Det beror på ålder mer än genetiska förutsättningar. De som är 20-/30-årsåldern har väldigt mycket kala partier, särskilt kinder/polisonger men också runt mun och haka. Visa mig en skäggig karl och jag kan säga hur gamla de är. Det som annars är ganska ovanligt med mitt skägg är hur grått det är. Eller vitt. Det som jag också upptäckt är att det ökat på ganska markant sista året. I början hade jag bara grått på hakan. Nu har jag bara två tunna stråk av brunt skägg kvar. Jag kan nog inte längre säga att jag är salt och peppar, det är nu nästan enbart salt med små duttar av peppar. Mig kvittar det. Men det ska bli spännande vad en barberare kommer att göra som får fria händer med brasklappen ”jag vill ha så mycket längd kvar som möjligt”. Gissningsvis försvinner 5 cm då det är kluvna toppar. Det kommer också se tjockare ut när stråna blir jämnlånga. När det växer vilt som det nu gjort, så växer stråna olika mycket. Och ja, en barberare kommer att klippa ner polisongerna till cirka 1 cm:s längd. Tur jag hunnit bli medlem i skäggklubben som har inträdeskrav >4 cm. Men man ser till helheten, bara jag inte rakar bort något. Usch, raka; jag sa det förbjudna ordet.

Bra eller dåligt?

Det händer en del. Positivt eller negativt är en tolkningsfråga.

Försenad flärdtjänst 7 timmar på två veckor: Kompensation 550 kr i presentkort på Ica. Jag skiter i kompensationen, jag vill bara att flärdtjänsten ska fungera.

Misstänkt stroke, tillbringade halva dan i går på akuten, men det var ”bara” ett nytt ms-skov som har exakt samma symtom som stroke. Domningar i ansikte/hjässa beror på plack i lillhjärnan och går inte åtgärda, utan man hoppas det läker ut. Men det jag upptäckte i dag är att det är ett progredierande skov. I dag har jag stickningar/domningar på lår och rygg. Nå, men det var inte stroke åtminstone.

Frågan är hur jag klarar jobba nyårshelgen ensam? Kommer bilarna? Är jag fysiskt fungerande för arbete? Vet ej.

Men i dag blev jag officiellt presenterad på nätet som medlem i svenska skäggföreningen. 🙂 Dock inte med denna bild… 😉

Julfundering

I går hann jag skriva en mening här som jag sedan raderade då jag inte fick tid att skriva en fortsättning. Julstress existerar inte, men väl arbetsstress med deadline årsskiftet och samtidig inplanerad ledighet. Och detta att vara en aktiv skäggmedlem i chatt med 125 andra. Full rulle.

Detta är väl typ 15:e året som jag sitter tyst hemma mellan 24-26 december utan kontakt med omvärlden. Vad jag tycker om det vet jag inte riktigt, men andra stör det väldigt att jag inte umgås eller firar jul. Samtidigt är det få förunnat, så jag förstår inte varför man skulle tycka särskilt synd om mig. För mig är det ett andningshål som aldrig får någon ro eller vila övrig tid på året. Men det känns nog ändå som något negativt, särskilt som jag ständigt påminns av andra att det är synd om mig. För mig är det inget problem så länge man inte framhåller det sorgliga i att jag inte har släkt, vänner eller familj. Nå. Sanningen är att jag har familj och släkt, som jag inte kan ta mig till geografiskt. Vänner har jag också, men de har sin egen familj och släkt att umgås med. Vänner ska inte umgås vid högtider. Det blir så pseudopatetiskt. Hellre ensam och njuter av ledigheten. Jag är inget fan av julmat, och det hade jag själv kunnat fixa till. Så egentligen är där inget att sakna. När jag på nätet läser hur trevligt alla andra har det med sina nära och kära, så är det i och för sig lite dubbelt. Jag gläds åt andras julmys. Och saknar på ett sätt att jag inte själv har familj, men det har inte med högtid att göra. Det är bara den allmänna påminnelsen om att det inte riktigt ville bli som jag hade trott när jag flyttade till Göteborg. Jag gillar verkligen inte detta med att arbeta så mycket som jag gör. Äh, jag släpper det här.

Ganska fantastiskt att det är julvecka redan. Man har lite sommarledighet och sedan går hösten i raketfart. Sedan är man ledig ett par dagar kring jul, och sedan är det plötsligt midsommar. Allt flyter ihop och det beror väl på att det är så högt tempo på jobbet och allt går konstant i samma hjulspår utan några avbrott. Kanske det blir ändring på det nu när jag förväntas lägga mer tid på min nya organisationstillhörighet? Jag kommer få många andningshål med vänner och engagemang (events) som gör att jobbet får stå tillbaka lite. Små avbrott i vardagen. Och jag kommer förmodligen att resa en del inrikes. Att jag plötsligt kan resa beror på att jag kommer att få samåkning med vänner. För det är det där med att resa ensam som inte fungerar. Rätt som det är kanske jag hamnar en helg i Skåne efter att inte ha varit där på +5 år?

Året 2016

Det är länge sedan jag körde en lista att besvara. Den här är från 2010 men med nya svar.

Årets citat:
Stay bearded!

Årets seger:
Balkongen är äntligen inglasad efter 10 års kamp!

Årets största:
Jag är en Villain.

Årets resa:
Skägget fortsätter växa och är 1½ år långt.

Årets musketörer:
Vi är några skäggiga karlar som umgås privat och som andra inte känner till.

Årets present:
Nej, jag får inga presenter.

Årets YES I CAN:
Börjar inse att jag har ganska stor erfarenhet nu av fackligt arbete och räknas som senior i sammanhanget efter cirka fem år.

Årets snabbmat:
Kebab. För första gången har jag ätit kebab.

Årets grönsak:
Broccoli har åter blivit en favorit efter år av paprikor i olika färger.

Årets kärleksförklaring:
Av någon anledning så får jag mycket kärlek av straighta karlar. Inte så! Mer som mysfabror.

Årets fundering:
Var hittar jag ett arbete där jag får utöva mitt ledarskap?

Årets jobb:
Det gör mig vansinnig – jag lägger all tid på att rätta andras fel.

Årets sommarparadis:
Soffan fick duga då sommaren var så kall att jag inte ens kunde sitta på en inglasad balkong.

Årets sport:
Undvika kallprat.

Årets film:
Filmer minns jag inte, ändå försöker jag hyra en på iTunes varje ledig fridag. Alltså såg jag en film förra veckan, men minns absolut inte vad det var för typ av film.

Årets ajfan:
Stalked. Online av utländska karlar.

Årets bok:
Den ligger på nattduksbordet sedan ett par månader och jag har endast hunnit läsa ett kapitel så här långt.

Årets skiva:
Nej, ingen.

Årets sång:
Det finns så många. Årets två favoriter har varit LP: Lost on you och Imany: Don’t be so shy.

Årets glädjeminne:
Första skäggträffen, även kallad ”fikagruppen”.

Årets dödsfall:
Där är nog några, men för två veckor sedan dog en kollega.

 

Om det som varit och är

Det fanns en tid då det var riktigt kul att skriva. Jag hade en skrivklåda. Det var också en tid där jag hade möjlighet att reflektera och formulera mig. I dag är jag gammal och trött, kastar iväg några ogenomtänkta ord i en avdankad blogg som egentligen inte längre har något existensberättigande.

Ibland slår mig tanken – vad bloggade jag om de första 17 åren? I och för sig så har jag all text sparad, men vad handlade det egentligen om? Här gjorde jag nu ett avbrott i skrivandet för att just gå tillbaka och läsa något gammalt. Det blev december 2009. Egentligen skriver jag där inte så annorlunda jämfört med i dag, men jag hade betydligt mer bilder – fotografier och skärmdumpar. Det är väl det som fattas min blogg i dag. Bilderna. De dyker istället upp på Instagram och Facebook, men inte under hösten har det även där minskat till antal. För plötsligt ska jag representera en organisation som står för vissa värderingar och återhållsamhet. Och mig kvittar den inskränkningen då jag ändå inte har tid.

Twitter la jag ner helt. Det måste nog vara det mest idiotiska sättet att kommunicera med omvärlden. Särskilt om det bara är återlänkningar till tidningars rapporteringar och där man på sin höjd kan klämma in ”instämmer” eller dess motsats.

Däremot så har något kommit tillbaka som jag inte sett på nätet på 15 år, även om det nu flyttat över till mobilen. Chatten. Det konstanta chattandet med vänner dygnets alla timmar. Najs.

Too much

Absolut ingen aning. Min gissning är att jag har en käkcysta men riktig diagnostik med korrekt röntgen sker först om två månader. Samtidigt kvittar det kanske, för jag har haft besvär sedan i april. Att äta flytande föda i ytterligare två månader och fortsätta käka värktabletter är väl nåt man får uthärda lite till.

Annars vet jag inte. Jag orkar och hinner ingenting, är slutkörd och sönderstressad. Till den grad att jag nu bara säger vad jag tycker utan tanke på konsekvens. Det räcker nu.

Kanske jag också är extra slut efter att ha arbetat sjätte dagen på en sjudagarsperiod. Det innebär istället för 30 timmar på en vecka har jag arbetat 48. Och jag kräks av stress varje morgon innan jag ska till jobbet.

Detta är inte hälsosamt. Hur drar man i handbromsen?

Raketfart

Rörig vecka. Åkte iväg på ett möte i onsdags och åkte upp en ny arbetsuppgift mitt i all röran av bokslut. Nå, men det tog bara en timme av min tid i dag. Annars hann jag böra något som hållit på med sedan oktober men inte haft tid med. Skapa en ny hemsida på jobbet med flera undersidor. Det tog väl inte heller så lång tid men krävde väldigt många möten och mejlkonversationer. Dessutom fick jag skriva om de dokument jag fick till mig eftersom de var skrivna av någon som inte har svenska som modersmål. Plus att där var fel på fela innehållet som jag fick skriva om. Och de dokument som stämde fick jag göra om för att få dem i rätt dokumentmall med rätt sidhuvud samt omformatera till pdf-filer. Samt även se till att länkar i dokumenten fungerade i pdf samt skapa formulär i pdf. Puh! Men nu ligger sidan ute och han som gav mig uppdraget var så lycklig i dag. Så även om jag haft en del besvär så känns det tacksamt att ha blivit visad uppskattning för jobbet. Förmodligen är det egentligen detta jag vill arbeta med. Nej, inte skapa hemsidor, men gå igenom utbildningsmaterial, korrekturläsa, leta information och delge information i syfte utbilda läkare. Och sådana här tjänster finns.

Arbetshelg. Jag är inte särskilt road just nu över att behöva jobba alls. Mest för att jag har så extremt mycket att göra. Jag har slutat ta rast, det hinner jag inte. Jag varken läser eller svarar på jobbmejlen längre. Telefonen startar jag inte ens. Jag stänger in mig på jobbet men det hjälper inte. Stressen har aldrig varit så här extrem. Arbetsmiljöproblem? Svaret är ”alla har mycket”. Tacka f*n för det när vi är 10 av 20 där vakanserna står som spön i backen. Tycker det är märklig prioritering också att jag ensam ska dra hela det ekonomiska lasset med andra kan fortsätta glida. Nåja. Ljuset i tunneln är… mars 2017?