I tillägg till 1999

När jag nu sitter och rättar mitt gamla bloggarkiv, så upptäcker jag också saker som jag inte minns. November 1999:

En doktor kom och satte sig hos mig i dag. Satt länge och pratade med mig. Jag tror att jag berättade om henne någon gång i somras, för då gjorde hon samma sak när jag satt på sjukhuset och fick kortisondropp. Hon tycker att jag har drabbats av all världens värsta elände vad gäller sjukdomar. På ett mycket påtagligt sätt har hon varit inblandad de flesta gångerna jag varit sjuk. Det var nämligen hon som stått på akuten eller jourläkarcentralen varje gång jag kommit in akut. Det var hon som konstaterade att jag behövde opereras akut för några år sedan när jag fick gallstensanfall. Det var hon som fick ta emot mig i smittskyddsrummet när jag hade vattkoppor och hamnade på infektionskliniken för två år sedan. Det var åt henna jag var sekreterare när jag fick min MS-diagnos. Jag vet inte om det var hon som tog emot mig när jag fick perikardit också (hade 0,5 liter vätska i hjärtsäcken som sluter tätt om hjärtmuskeln). Hon tycker att det för min del nu får räcka med sjukdomar. Också hon noterade märkligheten i att jag inte varit förtvivlad över min diagnos som kroniskt sjuk. Jag tror att detta är den trevligaste doktorn jag känner till. Inte bara för att hon varit som snäll mot mig. Vi har genom åren jobbat mycket bra ihop och kunnat skämta väldigt hjärtligt/rått tillsammans. Så många läkare tar allt på dödligt allvar. De saknar självironi – även privat.

  1. Vad var detta för doktor?! Jag har absolut inget minne utav henne, men det kan bero på att jag mina första sex månader var sekreterare åt 200 läkare som kom och gick (korta AT-tjänstgöringar). Sedan orkade jag inte räkna dem längre. Och jag har nu funnits inom yrket i 25 år. Men när jag försöker ådraga mig minnet av vem det kan vara, så ser jag framför mig en kort, mörkhårig kvinna. Vilket kan vara en efterkonstruktion.
  2. Nej, läkare saknar inte självironi eller distans. Visst, det finns undantag, men vi är alla olika och bara människor. Sedan kan det också vara så att miljön vi vistas i inte direkt är idealisk för att knyta an i. Även om vi inte blir bästis och bundis, så brukar vi kunna vara sociala med varandra. Och jag har fortfarande läkare omkring mig som plötsligt slår sig ner i min besöksstol då de är nyfikna över mitt mående. För att de bryr sig. Särskilt nu när jag varit borta några månader under våren samt att de hört talas om min stundande käkoperation. Sjukdomar och hälsotillstånd är ett safe samtalsämne, då det faktiskt också är ett intresse för oss alla. Annars hade vi inte arbetat där vi är.
  3. Förtvivlad över mina diagnoser? Nej, faktiskt inte. Det har jag förklarat tidigare här i bloggen. 1) Jag har ingen familj, samt känner inte att jag gör avkall på något. Hade jag varit idrottare hade det varit jobbigt att bli så här immobiliserad, kan jag tänka mig. Eller om jag haft ett mer fysiskt arbete som jag brann för. 2) Min inblick i diagnoser och behandlingar är relativt god. Jag överraskas inte nämnvärt. Som sagt – efter 25 år i vården har jag god inblick, främst genom att jag varit resurspersonal och gått runt väldigt mycket samt har en väldigt övergripande utbildning. Hade jag specialiserat mig inom ett område hade jag nog begränsat min erfarenhet. Samt att jag är nyfiken, alltid frågat om sådant jag inte förstått riktigt, eller själv suttit och läst läkarlitteratur. 3) När jag tänker lite närmre på det där med avkall… När patienter känner chock eller förtvivlan över sin diagnos, är det oftast då de inte ser en framtid annorlunda än den nuvarande. Det är inte så mycket sjukdomen i sig som skrämmer, utan det är hur deras liv kommer te sig från och med nu, vilka uppoffringar de måste göra.
  4. Men där finns emellanåt en sorg. För jag har bra perioder. Och sämre perioder, där jag inte vet vart det kommer att leda mig. Som detta att jag inväntar elscooter eller permobil. Det är ett nederlag, men samtidigt har det varit större nederlag med rollator som gör att jag känner mig gammal samtidigt som jag också ständigt påminns om mina svårigheter då jag tvingas använda den förbannande rollatorn. Permobil är mer som en elektrisk rullstol, mer accepterat och kommer göra underverk då mina dåliga balans inte blir något jag måste parerar med rollatorn. Orken, både fysisk och mental, kommer att bli bättre. En annan sorg, är det där med… familj eller förhållanden. Inte omöjligt men svårt. Även om jag i början av min MS-diagnos var ung och obunden, så har jag på senare år både saknat det ena och det andra. Typ barn. Vilket är egoistiskt då jag inte vill föra genetiken vidare eller vara pappan som ständigt är trött, inte orkar eller kan vara fysisk. Med detta sagt – det är inget jag konstant går och funderar över, eller hyser agg mot. Jag är inte bitter. Livet har olika stadier.

En liten kommentar till bara… Det där med bitter. Nej, jag är inte heller arg, besviken, ledsen. Jag får ständigt höra hur negativ jag är, att jag ser så nedstämd ut. Jo, det får man väl tro om man vill, men jag är trött på att förklara att jag är kroniskt trött. Fatigue gör att jag är hjärntrött. Jag orkar inte föreställa mig. Ärligt så är jag väldigt fnissig av mig och ser ofta det absurda i allting. Jag har roligt. Men det syns inte på mig och jag säger inget. För jag ser mycket som onödigt dravel, och då lägger jag inte energi på det. Fast det beror naturligtvis på sammanhang. Så – jag är påverkad av sjukdom, men försöker finns en balans i tillvaron som passar mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Inte så okej

Nu när jag sitter och går igenom mina gamla bloggtexter, så fastnade jag för en från 1999. Egentligen är den hemsk. Okej. Därmed måste jag ju reprisera den. Källan lär vara en mejlinglista jag var med i. I dag tycker jag detta är sexistiskt, men speglar en humorform som inte längre är PK. Har ni också märkt hur saker och ting förändras? Det känns inte så mycket som att jag förändrats, som att vi alla förändrats. Det som förvånar mig mest är att oliktänkande inte längre leder till diskussion, utan det är antingen väldigt mycket butthurt eller hat. Väldigt ofta är man det å andras vägnar.

Fem frågor som skrämmer män:

  1. Vad tänker du på?
  2. Älskar du mig?
  3. Ser jag tjock ut?
  4. Tycker du hon är sötare än mig?
  5. Vad skulle du göra om jag dog?

Vad som gör frågorna så svåra är att de alla garanterat leder till en explosionsartad diskussion om mannen svarar felaktigt (eg. säger sanningen).

Så därför kommer här som en allmän hjälpreda, varje fråga analyserad med ett möjligt svar.

Fråga nr 1: Vad tänker du på?

Det riktiga svaret är naturligtvis: ”Jag är ledsen om jag verkar tankspridd, älskling. Jag slogs bara av tanken hur varm, underbar, omtänksam och intelligent du är, och vilken tur jag hade som träffade dig.”

Detta svar är uppenbart inte ens i närheten av sanningen som troligtvis är:

  • Fotboll
  • Handboll
  • Hur fet du är
  • Hur mycket snyggare hon är än dig
  • Hur jag skulle använda försäkringspengarna om du dog

Kanske det bästa svaret på frågan är den Al Bundy (Våra värsta år) gav oss när Peg en gång frågade honom. ”0m jag velat att du skulle veta vad jag tänkte, så hade jag pratat med dig!”

Fråga nr 2: Älskar du mig?

Det riktiga svaret är: ”JA!” eller om du känner för att specificera svaret, ”Ja, älskling.”

Mindre lyckade svar är:

  • 0 ja, skitmycket!
  • Skulle det kännas bättre om jag sa ja?
  • Det beror på vad du menar med ”älskar”.
  • Har det någon betydelse?
  • Vem, jag?

Fråga nr 3: Ser jag tjock ut?

Det korrekta svaret är ett medkännande: ”Självklart inte!”

Bland de icke korrekta svaren finns:

  • Jämfört med vad?
  • Jag skulle inte kalla dig tjock, men du är inte precis smal
  • Du klär med lite extra vikt.
  • Jag har sett
  • Vad frågade du om? Jag funderade nämligen på vad jag skulle göra med försäkringspengarna om du dog

Fråga nr 4: Tycker du hon är sötare än mig?

Ännu en gång, det riktiga svaret är ett medkännande: ”Självklart inte!”

Oriktiga svar är:

  • Ja, men du har en bättre personlighet.
  • Inte sötare, men definitivt
  • Inte lika söt som du var i hennes ålder.
  • Precisera ”söt”.
  • Vad frågade du om? Jag funderade nämligen på vad jag skulle göra med försäkringspengarna om du dog

Fråga nr 5: Vad skulle du göra om jag dog?

Helt klart en omöjlig fråga där du inte kan vinna. (Sanningen är så klart ”Köpa en Porsche och en båt”) Hur du än svarar, så var beredd på minst en timme med uppföljande frågor, typ följande:

Kvinnan: Skulle du gifta om dig?

Mannen: Absolut inte!

Kvinnan: Varför inte? Tycker du inte om att vara gift?

Mannen: Klart jag gör.

Kvinnan: Varför gifter du då inte om dig?

Mannen: Okej, jag gifter om mig.

Kvinnan: Gör du? (ser sårad ut)

Mannen: (stönar) 

Kvinnan: Skulle du sova med henne i vår säng?

Mannen: Var skulle vi annars sova?

Kvinnan: Skulle du plocka bort fotografierna av mig och byta ut dem mot bilder av henne?

Mannen: Det vore väl det enda riktiga.

Kvinnan: Och skulle du låta henne använda mina golfklubbor?

Mannen: Hon kan inte använda dem. Hon är vänsterhänt.

Kvinnan: *tystnad*

Mannan: Faaan…

||||| 0 I Like It! |||||

Bloggpillande

Lite uttråkad efter fem dagars ledighet, så jag åkte in till jobbet fyra timmar. Nej, jag utförde inget arbete men lånade min dator där jag kunde konvertera min blogg till pdf och vidare till Word. Så, nu har jag säkerhetskopierat hela min blogg. Vilket är en del. Orkar och hinner jag, så hade jag tänkt göra den mer enhetlig och samla ihop alla utspridda anteckningar. Det mesta finns i arkivet med länkar både hit och till en annan domän samt några pdf-filer. Plus att några år har jag enbart på hårddisk.

19 år med blogg. Puh! 220 månader…

||||| 0 I Like It! |||||

Fokus på jobbet

Så, jag är ganska skräckslagen. Inget arbete att åka till under kommande 19 dagarna. Jag kan ju inte gå ut då jag fortfarande väntar på beslut om elscooter. Hur ska jag hålla mig fysiskt aktiv? Undrar om några skägg finns tillgängliga? Verkar lite tunnsått med det, eftersom alla verkar fly storstan under semestern.

Söndagens jobb var extremt. Extremt lite att göra av det som är anledningen till att vi har helgtjänstgöring. Det har varit väldigt lite hela helgen, men ändå har jag lyckats arbeta övertid båda dagarna. Tyvärr har jag inte gjort det jag borde med tanke på att jag har högar av arbete att utföra (som är mina personliga, som jag ska hinna under veckorna men aldrig hinner med). Jag har hela sommaren försökt ta itu med gamla surdegar som är flera år gamla. Emellanåt får jag frågan om det behöver utföras med tanke på att det gått så lång tid. Jo, det behöver jag. För det är skriftliga rutiner på intranätet och manualer. De bör vara rätt och kompletta. Ordinarie personal tittar väl inte så mycket på sådant, men nu har vi äntligen förärats med fyra nya kollegor och ytterligare tre ska anställas. Från 70-procentig bemanning till fulltalig personalstab plus ytterligare tre extraarbetande. Förutom att vi konstant (nästan på helårsbasis) får en ny student varannan månad. Alla dessa nya individer behöver källor till kunskap att utföra våra arbetsuppgifter.

Så varför ligger det på mig? Det gör det inte. Egentligen. Problemet är att vi fram till för 10 år sedan inte hade något nedtecknat. Det var jag som tog initiativ till att nedteckna allt. Då måste jag också fortsätta med att komplettera och rätta det material vi har. Så varför började jag med detta? Jo, typ 2003 gick jag handledarutbildning på högskola och hade som examensarbete att det borde finnas skriftliga källor till rutiner. Att muntligt jaga fakta var ganska hopplöst då olika personer hade olika kunskaper, ingen hade heltäckande kunskaper kring arbetsrutinerna. När någon slutade så ersattes inte tjänsten direkt, så där blev kompetenstapp. Förutom det så fick de nyanställda ingen upplärning utan behövde inhämta kunskap på eget initiativ. Men det är svårt veta om man behöver kunna något specifikt i sitt jobb. Det går inte fråga om sådant man inte vet något om.

Det var min utgångspunkt. Då är frågan – hur kan jag besitta all kunskap för vad 20 kollegor behöver kunna som arbetar inom så vitt skilda enheter där arbetsuppgifterna varierar, ibland, från person till person? Jag är nyfiken, har alltid varit nyfiken. Jag har också alltid försökt se helheten och inte bara det jag har framför händerna. Dessutom har jag lång arbetslivserfarenhet och haft olika funktioner inom sjukvården. Och ett fotografiskt minne när det gäller arbetet.

Även om allting numera finns nedtecknat, så kanske det är för mycket material då man föredrar att ringa mig istället för att läsa sig till informationen.

Ganska ofta föreläser jag kring alla dessa rutiner. Det är nästan kul ibland. Jag har alltså alla samlade, pratar om saker, visar på storskärm powerpoint det jag säger samt delar ut skriftligt det jag sagt, för att efteråt också mejla ut exakt samma sak. Jag håller det kortfattat och enkelt. Ändå ringer man mig några veckor senare och är upprörda för att jag inte informerat om det de alltså fått i fyra upplagor. Så jag vet inte vilket som är bäst – skriftligt eller muntligt? Folk är så selektiva att frågan blir retorisk.

Jag har svårt släppa jobbet. Allt för slippa tänka på att jag har semester. Usch. Jag gillar ledighet och behöver det, men jag behöver arbeta minst 1-2 dagar per vecka för att må bra. Kanske jag borde blogga mer nu när jag har semester? Det är väl därför jag bloggat så sporadiskt senaste tiden; Jag arbetar mycket och i tjänsten skriver jag enorma mängder dagligen. Då orkar jag inte blogga. Vad jag nu ska blogga om… Den eviga frågan.

||||| 0 I Like It! |||||

Fake it ‘till you make it

Ännu en arbetshelg under semestern. Det känns inte så lyckosamt efter att jag bara sov tre timmar natten före. Huvudvärken är påtaglig. Men jag kan visst inte sova igen, vilket kanske beror på mina läkemedel vars syfte är att hålla mig vaken. Tycker dock att detta är lite extremt. Jag får hoppas på kommande natt, men jag är inte hoppfull. Skönt att jag bara ska göra söndagen också på jobbet innan jag åter går på semester. Och nu blir det sammanhängande nästan tre veckor.

||||| 0 I Like It! |||||

Paus i semester

Fyra dagar fick jag vara ledig innan jag gick in och gjorde en arbetsdag. Det är bara bäst att jobba helg när man får sitta ifred. Dessutom är det högsommar och inte så mycket akutjobb som måste utföras. Ändå är jag lite förvånad över att jag en hel dag kunde sitta med intranätet där jag uppdaterade två sidor. Att det kan ta sådan tid. Men vi har all nödvändig information på nätet och den måste uppdateras ständigt vilket tar tid.

Fem dagar ledig får jag nu, där jag inte vet vad jag ska göra riktigt. Sommarstaden har åter tömts efter förra veckans sammanstrålning med poolhäng och skägg. Men jag måste tvingas vara ledig för att vara ledig. Efter 25 år borde jag kanske sluta känna mig jagad och stressad på semestern? Det finns inga måsten.

Efter nästa arbetshelg är jag ledig i nästan tre veckor. Det kommer att bli en pärs. Nå, där kommer ju ett avbrott i semestern när de åter ska utvärdera min käke och operation som kanske blir av ganska omgående efter semestern. Jag både vill och inte vill.

||||| 0 I Like It! |||||

Bäst hittills

Fjärde lediga dagen, men i morgon är det arbetsdag igen. Ömma modern har varit här, men hunnit resa hem igen. Och mycket riktigt – det var väldigt trevligt och mysigt i onsdags kväll med poolhäng och skägg. Vi är värme, kärlek, kramar, lek och skoj. Fokus, eller det vi har gemensamt, är skäggen. Det är trots allt en skäggklubb. Men jag imponeras ändå att vuxna karlar i olika åldrar och med olika bakgrund, kan ha så mycket gemensamt och så roligt. Jag har en teori om att män är väldigt ensamma, inga ”girlfriends” att skvallra med. Män har nog väldigt få vänner att prata med, att slappna av med. Åtminstone utanför umgängeskretsarna av arbetsplats och släkten. Vi har en helt annan frihet där vi vågar prata med varandra, vara personliga och privata. Utöver detta har vi en annan sak gemensam och som gör att skäggklubben fungerar så bra. Vi arbetar med välgörenhet, vi skänker väldigt mycket pengar men dyker också upp för att stötta personer/organisationer som behöver visas uppskattning och stöd. Vi är medmänniskor. Vi är gentlemän.

Som också försöker ha skoj…

 

||||| 0 I Like It! |||||

Typ suck

Varje dag arbetar jag över en timme. Tack, flärdtjänsten. Det är de som styr mina arbetstider. Periodvis arbetar jag en timme för lite per dag. Tack, flärdtjänsten.

Så, jag arbetade nio timmar i dag (igen), men vet faktiskt inte vad jag gjorde. Telefonen ringde två gånger, inga mejl, inga besök. Ändå var jag fullt upptaget med mitt, men jag vet inte vad jag gjorde. Jo, ganska stor del av dagen handlade om att fortsätta skriva en lathund som hittills är uppe i 20 sidor. Innehållet är omständligt och allomfattande. Direkt efter semestern ska tre nya kollegor lära sig en specifik arbetsuppgift som legat på mig och en kollega. Och vi har inget nedtecknat, har inga dokument eller källor. Det är vad jag nedtecknat nu. Märkligt nog är det bara jag som har helhetsbilden och kunskapen. Men det är väl en konsekvens av att vi senaste fem åren haft personalbrist utan att anställa. Det är väl tur att jag är kvar så lite kompetens lever vidare? Till och med de som anses vara experter inom området ringer mig. Ärligt förstår jag inte varför man måste fråga mig om allt möjligt, för har jag lärt mig något så borde de också ha lärt sig det en gång?

Men det finns en slapphet. Ett annat exempel för det, är att jag för några dagar sedan fick ett samtal. ”Hur ska jag göra med detta”? Öh,  mitt svar var lätt: ”Du fick ett mejl för ett par dagar sedan där rutinen står med endast en rad, alternativt att du går in på intranätets startsida där det ligger som huvudrubrik”. Ointresset är förvånande, att man inte tar del av den information som poppar upp framför ens ögon? Så himla mycket information är där inte som går ut. Bara sånt vi behöver veta och kunna.

Det är väl därför jag får utbilda läkare, sköterskor och kollegor. Jag är strukturerad, pedagogisk, har kortfattade lathundar/checklistor och förstår sammanhang.

Mitt i sommaren, och det är dags att förbereda ny student. Ja, jag utbildar ju dem också när det gör praktik. Det är väl det som gett mig vana och erfarenhet och därför bli inkopplad så fort något ska läras ut.

||||| 0 I Like It! |||||

2011 var året

I går kväll var jag tvungen att kolla, jag kom inte riktigt ihåg. När var jag hemma i Skåne senast? Det var samma år som Gazzy lämnade. Tur man har ett bloggarkiv, men det låg som pdf-arkiv då jag raderat allt från året från bloggen. Det var 2011. Alltså är det sex år sedan.

Jag är… uppgiven och arg. Att jag inte kunnat ta mig hem på över sex år. Mitt enda hopp är elscooter som innebär att de inte kan hänvisa mig till tåg, utan det får bli rullstolsbuss. Det är enda sättet jag kan få hjälp med att ta mig hem.

I går lämnade jag inte det slutgiltiga intyget så ansökan kan skrivas för elscooter. Vad, när och ens om något händer är inget jag har kännedom om. Dock verkar jag få ett positivt besked efter sjukgymnastens utlåtande, eftersom arbetsterapeut redan förvarnat mig om att efter semestern ska utprovning ske. Detta sagt innan ansökan ens är skriven eller inskickad till beslutsnämnden.

Så. Jag är någonstans mittemellan. För dålig för att resa med kollektiva färdmedel som tåg. Men för frisk för att åka riksflärdtjänst.

Ännu mer ”i går”. Tandhygienisten tycker det är förskräckligt hur mycket elände jag råkar ut för hälsomässig. Särskilt vad gäller mina tänder, käke och cysta. Fortfarande har inget mer hänt, vet inget om operation. Mer än att det nu står inskrivet i min journal att cystan numera misstänks luta åt det maligna hållet. Ja, då är det kul att inget hänt på 1½ år som jag haft besvär. Och att inget fortsätter ske. Ändå är detta bara en del av vad som behöver åtgärdas, då jag snarast också måste dra en tand, byta lagning i en annan och blir av med tuggytorna på båda sidor. Fast åtgärden mot att bli av med alla tuggytor är ”tugga med hörntänderna”.

Förmodligen skulle jag bli galen om jag inte hade haft jobbet och skäggklubben som distraktioner. För allting är en enda lång väntan på det okända. Jag kan inte göra något. Kan inte vara aktiv eller göra något kul. Jag måste vara tillgänglig för allt möjligt, men klarar ändå inte så mycket. Äh.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Bra och dåligt

Det känns väldigt tillfredsställande att ha gjort sin arbetshelg. Inledningsvis hade jag en hel del att göra, men jag tog mig igenom det och kunde landa lite i vad som behöver göras framöver. För jag är aldrig någonsin i fas.

Efter en månad har jag nu också hunnit hänga upp tavlor på väggarna i mitt nya rum. Och sorterat papper i diverse högar. Jag börjar känna mig hemma på nya rummet.

Det som känns bäst nya rummet är att jag sitter på en låst och tom avdelning. Nej, jag får inte lappsjuka. Emellanåt kommer det någon som förfasar sig över att jag inte har något umgänge på jobbet. Nå, men jag tycker att det är ett jäkla springande till mig som trots allt sitter på en låst och tom avdelning. Jag vill ha arbetsro, det är vad jag behöver. När jag arbetar är det precis vad jag ska göra. Utföra det jobb jag får ekonomisk ersättning för att jag ger upp min fritid. Det är syftet med att arbeta. Inte att umgås. Det gör jag ändå på jobbet, när det är arbetsrelaterat. Jag är en sådan person som blir väldigt irriterad när människor i tjänst springer ärenden och står och hänger hos varandra för att snacka skit som inte är arbetsrelaterat. Kanske det är därför jag också anses veta och kunna allt? Jag ägnar ju min tid åt jobbet när jag är där.

Så vad gör jag efter en dag på jobbet? Just nu är det… Öh… Teve? Nu har jag sett ikapp alla serier jag spelat in under hela våren och kan ägna mig åt Netflix. Tyvärr tycker jag Netflix blivit sämre då de verkar satsa så mycket på egna tv-serier. I början var detta bra serier, men nu är det mest skit. Bästa egenproducerade serien, Sense8, har de lagt ner efter två säsonger. Så jag tittar istället på en serie som SVT massakrerat, vilket de gör med alla serier de sänder. Jag behöver kontinuitet för att hänga med i handlingen. Därför ser jag nu alla avsnitt i snabb följd.

Men i morgon är det måndag och ett nytt avsnitt av Twin Peaks (avsnitt 9, säsong 3). Jag är inte helt nöjd med säsong 3, men jag får se vart det leder. Och om en vecka kommer Games of Thrones tillbaka. Annars är det tunnsått med bra tv-serier just nu. Senare i höst kommer säsong 3 för Outlander. Annars är jag mest besviken över att Kanal 11 slutat visa Marvel’s Agents of S.H.I.E.LD.

Nu är jag ledig efter helg. Mitt enda måste är tandhygienisten som kallat på mig tre månader för sent. Jag förväntar mig inget längre när det gäller mina tänder, min käke, tandläkare och käkkirurger.

||||| 0 I Like It! |||||