Kategori: <span>Blogg</span>


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107

Två gånger i år har jag varit hos barberare. Efter de putsningarna är nu skägget längre än det någonsin varit. Som skäggig karl måste jag känna till min skägglängd, eftersom det är en återkommande fråga jag får besvara. Senast jag mätte var skägget 25 cm, men i dag är det 30 cm. Men detta var bara en inledning, för nu byter jag fokus.

Så för ett tag sedan kom jag ut även här i bloggen officiellt som bög. Ändå skriver jag enormt lite kring det. Kanske anledning inte finns, för det är ett icke-ämne. För det skulle innebära att det är något avvikande som måste förklaras. Men sanningen är att jag undanhåller enormt mycket kring det hela, och då i alla sammanhang och inte enbart i bloggen.

Nu lät jag som värsta drama queen, med mörka hemligheter (eller oanständigheter som får mammor att rodna). Nej. Dock är det lite tveeggat – jag har inga problem med att berätta varken det ena eller det andra gällande mitt liv. Samtidigt har jag också en tro på att man måste vara öppen för inte mystifiera eller nära fördomar, särskilt om man vill att mänskliga rättigheter fortsatt ska inkludera sexualitet i vårt samhälle. Men. Jag måste skydda mig, begränsa mig, visa på omdöme. Min försiktighet grundar sig på reaktioner jag mött. Jag kan stå upp för allas lika värde när jag ikläder mig rollen som medmänniska eller fackombud. Men när det handlar om mitt privata jag, mitt liv, mina rättigheter, min vardag, så blir det genast lite svårare.

Jag har lärt mig att inte lita på någon. Om jag varit med om något för länge sedan, eller i går, har ingen betydelse även om attityd förändrats genom lagstiftning eller upplysthet. För man råkar fortfarande illa ut som bög. Det är min sanning.

Vem vet att jag är bög? Alla och ingen. På nätet måste jag säga att alla vet som känner till mina nätalias (som Jontas, Nile, Nilekil). Utom Facebook. Jag har aldrig nämnt det på Facebook då jag har släkten där. På Facebook länkar jag inte till några andra sociala medier eller blogg. Även om jag är lätt att hitta.

Vad vet släkten? Inte mycket. Ömma modern vet (liksom hennes sambo med familj) samt en kusin. I övrigt har jag fått munkavel för att skydda modern. Märkligt, jag vet, men hennes önskan – och ingen viktigt för mig då jag inte har någon kontakt med släkten. Hade jag umgåtts och varit i kontakt med min släkt så hade jag inte smugit med vem jag är. Men som det är i dag finns inget syfte att outa sig själv för människor jag inte har samröre med.

Jobbet? Sex personer, varav tre inte längre är arbetskamrater. För detta är personer jag litar på och som stöttar mig (inkl. chef och fack). Jag hade gärna varit mer öppen på jobbet, men fördomarna är fruktansvärda inom vården trots att så många är öppet homosexuella (bögar och flator). Jag får höra gliringar konstant trots att vi har både lagstiftning och policydokument om bemötande (och föreskrifter kring kräkningar). Gliringarna är elaka, inte skämtsamma dumheter. Och jag vill inte degraderas till min sexualitet som jag säkerligen då får slängt i ansiktet när jag framför något arbetsrelaterat som inte faller i god jord. Hellre att man ogillar mig som person, än för min sexualitet. Med detta sagt – jag står verkligen upp för sexualitet på jobbet när det kommer till kränkningar, men jag har ingen anledning att berätta om mig själv för en hel arbetsplats. Jag kommer göra det om jag blir trängd till det, för jag accepterar inte skit. Kan jag använda min egen sexualitet som ett argument för styra upp förutfattade meningar, så gör jag det.

I min vardag är jag alltså begränsad. Jag har blivit mordhotad och hotad på andra sätt, och det enbart utifrån homosexualitet. Hotad inom familjen, men också av människor jag är i beroendeställning till vad gäller till exempel flärdtjänst (de chaufförerna anmäler jag, vilket leder till att de inte får köra flärdtjänst efter det).

Ändå… Jag har många vänner – väldigt många vänner (av alla sexualiteter); ytligt bekanta, nära vänner, vänner på nätet, vänner även utanför nätet, som vet allt om mig där jag inte behöver dölja vem jag är. Därför känner jag mig inte så begränsad, även om jag är avvaktande och misstänksam i vissa nya sammanhang. Som sagt – det hela är lite tveeggat, aningens komplicerat. Jag kan vara ärlig och uppriktig, men allting har sin plats. Det har blivit viktigare att vara öppen nu när vi har ett tuffare samhällsklimat och ett spänt världsläge där mycket som tagit ett kliv framåt, nu tagit två steg bakåt.

Och allt är egentligen bara väldigt sorgligt. Det finns ingen quick fix. Det som gör mig mest ont i hela sammanhanget, är att det blivit så tydlig skiljedelare mellan för och emot när det gäller lika rättigheter utifrån etnicitet, religion, ålder, kultur och sexualitet. Enda fördelen är att de som är emot så tydligt gör sin röst hörd, att det nu går bemöta det istället för när det var tyst och allt hat skedde i lönndom.

På ett personligt plan – jag mår bra, är glad att jag är bög. För jag har inget att skämmas för.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Bearded Bild Blogg Fackligt Hälso- och sjukvård Kampen Omvärldsbevakning Övertygelse Personligt Politik Privat Rättvisa Skägg Vardagsblogg Yrkesliv

När jag nu sitter och rättar mitt gamla bloggarkiv, så upptäcker jag också saker som jag inte minns. November 1999:

En doktor kom och satte sig hos mig i dag. Satt länge och pratade med mig. Jag tror att jag berättade om henne någon gång i somras, för då gjorde hon samma sak när jag satt på sjukhuset och fick kortisondropp. Hon tycker att jag har drabbats av all världens värsta elände vad gäller sjukdomar. På ett mycket påtagligt sätt har hon varit inblandad de flesta gångerna jag varit sjuk. Det var nämligen hon som stått på akuten eller jourläkarcentralen varje gång jag kommit in akut. Det var hon som konstaterade att jag behövde opereras akut för några år sedan när jag fick gallstensanfall. Det var hon som fick ta emot mig i smittskyddsrummet när jag hade vattkoppor och hamnade på infektionskliniken för två år sedan. Det var åt henna jag var sekreterare när jag fick min MS-diagnos. Jag vet inte om det var hon som tog emot mig när jag fick perikardit också (hade 0,5 liter vätska i hjärtsäcken som sluter tätt om hjärtmuskeln). Hon tycker att det för min del nu får räcka med sjukdomar. Också hon noterade märkligheten i att jag inte varit förtvivlad över min diagnos som kroniskt sjuk. Jag tror att detta är den trevligaste doktorn jag känner till. Inte bara för att hon varit som snäll mot mig. Vi har genom åren jobbat mycket bra ihop och kunnat skämta väldigt hjärtligt/rått tillsammans. Så många läkare tar allt på dödligt allvar. De saknar självironi – även privat.

  1. Vad var detta för doktor?! Jag har absolut inget minne utav henne, men det kan bero på att jag mina första sex månader var sekreterare åt 200 läkare som kom och gick (korta AT-tjänstgöringar). Sedan orkade jag inte räkna dem längre. Och jag har nu funnits inom yrket i 25 år. Men när jag försöker ådraga mig minnet av vem det kan vara, så ser jag framför mig en kort, mörkhårig kvinna. Vilket kan vara en efterkonstruktion.
  2. Nej, läkare saknar inte självironi eller distans. Visst, det finns undantag, men vi är alla olika och bara människor. Sedan kan det också vara så att miljön vi vistas i inte direkt är idealisk för att knyta an i. Även om vi inte blir bästis och bundis, så brukar vi kunna vara sociala med varandra. Och jag har fortfarande läkare omkring mig som plötsligt slår sig ner i min besöksstol då de är nyfikna över mitt mående. För att de bryr sig. Särskilt nu när jag varit borta några månader under våren samt att de hört talas om min stundande käkoperation. Sjukdomar och hälsotillstånd är ett safe samtalsämne, då det faktiskt också är ett intresse för oss alla. Annars hade vi inte arbetat där vi är.
  3. Förtvivlad över mina diagnoser? Nej, faktiskt inte. Det har jag förklarat tidigare här i bloggen. 1) Jag har ingen familj, samt känner inte att jag gör avkall på något. Hade jag varit idrottare hade det varit jobbigt att bli så här immobiliserad, kan jag tänka mig. Eller om jag haft ett mer fysiskt arbete som jag brann för. 2) Min inblick i diagnoser och behandlingar är relativt god. Jag överraskas inte nämnvärt. Som sagt – efter 25 år i vården har jag god inblick, främst genom att jag varit resurspersonal och gått runt väldigt mycket samt har en väldigt övergripande utbildning. Hade jag specialiserat mig inom ett område hade jag nog begränsat min erfarenhet. Samt att jag är nyfiken, alltid frågat om sådant jag inte förstått riktigt, eller själv suttit och läst läkarlitteratur. 3) När jag tänker lite närmre på det där med avkall… När patienter känner chock eller förtvivlan över sin diagnos, är det oftast då de inte ser en framtid annorlunda än den nuvarande. Det är inte så mycket sjukdomen i sig som skrämmer, utan det är hur deras liv kommer te sig från och med nu, vilka uppoffringar de måste göra.
  4. Men där finns emellanåt en sorg. För jag har bra perioder. Och sämre perioder, där jag inte vet vart det kommer att leda mig. Som detta att jag inväntar elscooter eller permobil. Det är ett nederlag, men samtidigt har det varit större nederlag med rollator som gör att jag känner mig gammal samtidigt som jag också ständigt påminns om mina svårigheter då jag tvingas använda den förbannande rollatorn. Permobil är mer som en elektrisk rullstol, mer accepterat och kommer göra underverk då mina dåliga balans inte blir något jag måste parerar med rollatorn. Orken, både fysisk och mental, kommer att bli bättre. En annan sorg, är det där med… familj eller förhållanden. Inte omöjligt men svårt. Även om jag i början av min MS-diagnos var ung och obunden, så har jag på senare år både saknat det ena och det andra. Typ barn. Vilket är egoistiskt då jag inte vill föra genetiken vidare eller vara pappan som ständigt är trött, inte orkar eller kan vara fysisk. Med detta sagt – det är inget jag konstant går och funderar över, eller hyser agg mot. Jag är inte bitter. Livet har olika stadier.

En liten kommentar till bara… Det där med bitter. Nej, jag är inte heller arg, besviken, ledsen. Jag får ständigt höra hur negativ jag är, att jag ser så nedstämd ut. Jo, det får man väl tro om man vill, men jag är trött på att förklara att jag är kroniskt trött. Fatigue gör att jag är hjärntrött. Jag orkar inte föreställa mig. Ärligt så är jag väldigt fnissig av mig och ser ofta det absurda i allting. Jag har roligt. Men det syns inte på mig och jag säger inget. För jag ser mycket som onödigt dravel, och då lägger jag inte energi på det. Fast det beror naturligtvis på sammanhang. Så – jag är påverkad av sjukdom, men försöker finns en balans i tillvaron som passar mig.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Hälso- och sjukvård Hälsohistoria Kampen Minne Multipel skleros (ms) Personligt Privat Vardagsblogg Yrkesliv

Kommentarer stängda

Nu när jag sitter och går igenom mina gamla bloggtexter, så fastnade jag för en från 1999. Egentligen är den hemsk. Okej. Därmed måste jag ju reprisera den. Källan lär vara en mejlinglista jag var med i. I dag tycker jag detta är sexistiskt, men speglar en humorform som inte längre är PK. Har ni också märkt hur saker och ting förändras? Det känns inte så mycket som att jag förändrats, som att vi alla förändrats. Det som förvånar mig mest är att oliktänkande inte längre leder till diskussion, utan det är antingen väldigt mycket butthurt eller hat. Väldigt ofta är man det å andras vägnar.

Fem frågor som skrämmer män:

  1. Vad tänker du på?
  2. Älskar du mig?
  3. Ser jag tjock ut?
  4. Tycker du hon är sötare än mig?
  5. Vad skulle du göra om jag dog?

Vad som gör frågorna så svåra är att de alla garanterat leder till en explosionsartad diskussion om mannen svarar felaktigt (eg. säger sanningen).

Så därför kommer här som en allmän hjälpreda, varje fråga analyserad med ett möjligt svar.

Fråga nr 1: Vad tänker du på?

Det riktiga svaret är naturligtvis: ”Jag är ledsen om jag verkar tankspridd, älskling. Jag slogs bara av tanken hur varm, underbar, omtänksam och intelligent du är, och vilken tur jag hade som träffade dig.”

Detta svar är uppenbart inte ens i närheten av sanningen som troligtvis är:

  • Fotboll
  • Handboll
  • Hur fet du är
  • Hur mycket snyggare hon är än dig
  • Hur jag skulle använda försäkringspengarna om du dog

Kanske det bästa svaret på frågan är den Al Bundy (Våra värsta år) gav oss när Peg en gång frågade honom. ”0m jag velat att du skulle veta vad jag tänkte, så hade jag pratat med dig!”

Fråga nr 2: Älskar du mig?

Det riktiga svaret är: ”JA!” eller om du känner för att specificera svaret, ”Ja, älskling.”

Mindre lyckade svar är:

  • 0 ja, skitmycket!
  • Skulle det kännas bättre om jag sa ja?
  • Det beror på vad du menar med ”älskar”.
  • Har det någon betydelse?
  • Vem, jag?

Fråga nr 3: Ser jag tjock ut?

Det korrekta svaret är ett medkännande: ”Självklart inte!”

Bland de icke korrekta svaren finns:

  • Jämfört med vad?
  • Jag skulle inte kalla dig tjock, men du är inte precis smal
  • Du klär med lite extra vikt.
  • Jag har sett
  • Vad frågade du om? Jag funderade nämligen på vad jag skulle göra med försäkringspengarna om du dog

Fråga nr 4: Tycker du hon är sötare än mig?

Ännu en gång, det riktiga svaret är ett medkännande: ”Självklart inte!”

Oriktiga svar är:

  • Ja, men du har en bättre personlighet.
  • Inte sötare, men definitivt
  • Inte lika söt som du var i hennes ålder.
  • Precisera ”söt”.
  • Vad frågade du om? Jag funderade nämligen på vad jag skulle göra med försäkringspengarna om du dog

Fråga nr 5: Vad skulle du göra om jag dog?

Helt klart en omöjlig fråga där du inte kan vinna. (Sanningen är så klart ”Köpa en Porsche och en båt”) Hur du än svarar, så var beredd på minst en timme med uppföljande frågor, typ följande:

Kvinnan: Skulle du gifta om dig?

Mannen: Absolut inte!

Kvinnan: Varför inte? Tycker du inte om att vara gift?

Mannen: Klart jag gör.

Kvinnan: Varför gifter du då inte om dig?

Mannen: Okej, jag gifter om mig.

Kvinnan: Gör du? (ser sårad ut)

Mannen: (stönar) 

Kvinnan: Skulle du sova med henne i vår säng?

Mannen: Var skulle vi annars sova?

Kvinnan: Skulle du plocka bort fotografierna av mig och byta ut dem mot bilder av henne?

Mannen: Det vore väl det enda riktiga.

Kvinnan: Och skulle du låta henne använda mina golfklubbor?

Mannen: Hon kan inte använda dem. Hon är vänsterhänt.

Kvinnan: *tystnad*

Mannan: Faaan…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Minne Omvärldsbevakning Personligt Politik Rättvisa Självinsikt Språkligt Tänkvärt

Kommentarer stängda

Lite uttråkad efter fem dagars ledighet, så jag åkte in till jobbet fyra timmar. Nej, jag utförde inget arbete men lånade min dator där jag kunde konvertera min blogg till pdf och vidare till Word. Så, nu har jag säkerhetskopierat hela min blogg. Vilket är en del. Orkar och hinner jag, så hade jag tänkt göra den mer enhetlig och samla ihop alla utspridda anteckningar. Det mesta finns i arkivet med länkar både hit och till en annan domän samt några pdf-filer. Plus att några år har jag enbart på hårddisk.

19 år med blogg. Puh! 220 månader…

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg Vardagsblogg

Kommentarer stängda

Så, jag är ganska skräckslagen. Inget arbete att åka till under kommande 19 dagarna. Jag kan ju inte gå ut då jag fortfarande väntar på beslut om elscooter. Hur ska jag hålla mig fysiskt aktiv? Undrar om några skägg finns tillgängliga? Verkar lite tunnsått med det, eftersom alla verkar fly storstan under semestern.

Söndagens jobb var extremt. Extremt lite att göra av det som är anledningen till att vi har helgtjänstgöring. Det har varit väldigt lite hela helgen, men ändå har jag lyckats arbeta övertid båda dagarna. Tyvärr har jag inte gjort det jag borde med tanke på att jag har högar av arbete att utföra (som är mina personliga, som jag ska hinna under veckorna men aldrig hinner med). Jag har hela sommaren försökt ta itu med gamla surdegar som är flera år gamla. Emellanåt får jag frågan om det behöver utföras med tanke på att det gått så lång tid. Jo, det behöver jag. För det är skriftliga rutiner på intranätet och manualer. De bör vara rätt och kompletta. Ordinarie personal tittar väl inte så mycket på sådant, men nu har vi äntligen förärats med fyra nya kollegor och ytterligare tre ska anställas. Från 70-procentig bemanning till fulltalig personalstab plus ytterligare tre extraarbetande. Förutom att vi konstant (nästan på helårsbasis) får en ny student varannan månad. Alla dessa nya individer behöver källor till kunskap att utföra våra arbetsuppgifter.

Så varför ligger det på mig? Det gör det inte. Egentligen. Problemet är att vi fram till för 10 år sedan inte hade något nedtecknat. Det var jag som tog initiativ till att nedteckna allt. Då måste jag också fortsätta med att komplettera och rätta det material vi har. Så varför började jag med detta? Jo, typ 2003 gick jag handledarutbildning på högskola och hade som examensarbete att det borde finnas skriftliga källor till rutiner. Att muntligt jaga fakta var ganska hopplöst då olika personer hade olika kunskaper, ingen hade heltäckande kunskaper kring arbetsrutinerna. När någon slutade så ersattes inte tjänsten direkt, så där blev kompetenstapp. Förutom det så fick de nyanställda ingen upplärning utan behövde inhämta kunskap på eget initiativ. Men det är svårt veta om man behöver kunna något specifikt i sitt jobb. Det går inte fråga om sådant man inte vet något om.

Det var min utgångspunkt. Då är frågan – hur kan jag besitta all kunskap för vad 20 kollegor behöver kunna som arbetar inom så vitt skilda enheter där arbetsuppgifterna varierar, ibland, från person till person? Jag är nyfiken, har alltid varit nyfiken. Jag har också alltid försökt se helheten och inte bara det jag har framför händerna. Dessutom har jag lång arbetslivserfarenhet och haft olika funktioner inom sjukvården. Och ett fotografiskt minne när det gäller arbetet.

Även om allting numera finns nedtecknat, så kanske det är för mycket material då man föredrar att ringa mig istället för att läsa sig till informationen.

Ganska ofta föreläser jag kring alla dessa rutiner. Det är nästan kul ibland. Jag har alltså alla samlade, pratar om saker, visar på storskärm powerpoint det jag säger samt delar ut skriftligt det jag sagt, för att efteråt också mejla ut exakt samma sak. Jag håller det kortfattat och enkelt. Ändå ringer man mig några veckor senare och är upprörda för att jag inte informerat om det de alltså fått i fyra upplagor. Så jag vet inte vilket som är bäst – skriftligt eller muntligt? Folk är så selektiva att frågan blir retorisk.

Jag har svårt släppa jobbet. Allt för slippa tänka på att jag har semester. Usch. Jag gillar ledighet och behöver det, men jag behöver arbeta minst 1-2 dagar per vecka för att må bra. Kanske jag borde blogga mer nu när jag har semester? Det är väl därför jag bloggat så sporadiskt senaste tiden; Jag arbetar mycket och i tjänsten skriver jag enorma mängder dagligen. Då orkar jag inte blogga. Vad jag nu ska blogga om… Den eviga frågan.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Ännu en arbetshelg under semestern. Det känns inte så lyckosamt efter att jag bara sov tre timmar natten före. Huvudvärken är påtaglig. Men jag kan visst inte sova igen, vilket kanske beror på mina läkemedel vars syfte är att hålla mig vaken. Tycker dock att detta är lite extremt. Jag får hoppas på kommande natt, men jag är inte hoppfull. Skönt att jag bara ska göra söndagen också på jobbet innan jag åter går på semester. Och nu blir det sammanhängande nästan tre veckor.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Fyra dagar fick jag vara ledig innan jag gick in och gjorde en arbetsdag. Det är bara bäst att jobba helg när man får sitta ifred. Dessutom är det högsommar och inte så mycket akutjobb som måste utföras. Ändå är jag lite förvånad över att jag en hel dag kunde sitta med intranätet där jag uppdaterade två sidor. Att det kan ta sådan tid. Men vi har all nödvändig information på nätet och den måste uppdateras ständigt vilket tar tid.

Fem dagar ledig får jag nu, där jag inte vet vad jag ska göra riktigt. Sommarstaden har åter tömts efter förra veckans sammanstrålning med poolhäng och skägg. Men jag måste tvingas vara ledig för att vara ledig. Efter 25 år borde jag kanske sluta känna mig jagad och stressad på semestern? Det finns inga måsten.

Efter nästa arbetshelg är jag ledig i nästan tre veckor. Det kommer att bli en pärs. Nå, där kommer ju ett avbrott i semestern när de åter ska utvärdera min käke och operation som kanske blir av ganska omgående efter semestern. Jag både vill och inte vill.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Fjärde lediga dagen, men i morgon är det arbetsdag igen. Ömma modern har varit här, men hunnit resa hem igen. Och mycket riktigt – det var väldigt trevligt och mysigt i onsdags kväll med poolhäng och skägg. Vi är värme, kärlek, kramar, lek och skoj. Fokus, eller det vi har gemensamt, är skäggen. Det är trots allt en skäggklubb. Men jag imponeras ändå att vuxna karlar i olika åldrar och med olika bakgrund, kan ha så mycket gemensamt och så roligt. Jag har en teori om att män är väldigt ensamma, inga ”girlfriends” att skvallra med. Män har nog väldigt få vänner att prata med, att slappna av med. Åtminstone utanför umgängeskretsarna av arbetsplats och släkten. Vi har en helt annan frihet där vi vågar prata med varandra, vara personliga och privata. Utöver detta har vi en annan sak gemensam och som gör att skäggklubben fungerar så bra. Vi arbetar med välgörenhet, vi skänker väldigt mycket pengar men dyker också upp för att stötta personer/organisationer som behöver visas uppskattning och stöd. Vi är medmänniskor. Vi är gentlemän.

Som också försöker ha skoj…

 

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

Varje dag arbetar jag över en timme. Tack, flärdtjänsten. Det är de som styr mina arbetstider. Periodvis arbetar jag en timme för lite per dag. Tack, flärdtjänsten.

Så, jag arbetade nio timmar i dag (igen), men vet faktiskt inte vad jag gjorde. Telefonen ringde två gånger, inga mejl, inga besök. Ändå var jag fullt upptaget med mitt, men jag vet inte vad jag gjorde. Jo, ganska stor del av dagen handlade om att fortsätta skriva en lathund som hittills är uppe i 20 sidor. Innehållet är omständligt och allomfattande. Direkt efter semestern ska tre nya kollegor lära sig en specifik arbetsuppgift som legat på mig och en kollega. Och vi har inget nedtecknat, har inga dokument eller källor. Det är vad jag nedtecknat nu. Märkligt nog är det bara jag som har helhetsbilden och kunskapen. Men det är väl en konsekvens av att vi senaste fem åren haft personalbrist utan att anställa. Det är väl tur att jag är kvar så lite kompetens lever vidare? Till och med de som anses vara experter inom området ringer mig. Ärligt förstår jag inte varför man måste fråga mig om allt möjligt, för har jag lärt mig något så borde de också ha lärt sig det en gång?

Men det finns en slapphet. Ett annat exempel för det, är att jag för några dagar sedan fick ett samtal. ”Hur ska jag göra med detta”? Öh,  mitt svar var lätt: ”Du fick ett mejl för ett par dagar sedan där rutinen står med endast en rad, alternativt att du går in på intranätets startsida där det ligger som huvudrubrik”. Ointresset är förvånande, att man inte tar del av den information som poppar upp framför ens ögon? Så himla mycket information är där inte som går ut. Bara sånt vi behöver veta och kunna.

Det är väl därför jag får utbilda läkare, sköterskor och kollegor. Jag är strukturerad, pedagogisk, har kortfattade lathundar/checklistor och förstår sammanhang.

Mitt i sommaren, och det är dags att förbereda ny student. Ja, jag utbildar ju dem också när det gör praktik. Det är väl det som gett mig vana och erfarenhet och därför bli inkopplad så fort något ska läras ut.

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda

I går kväll var jag tvungen att kolla, jag kom inte riktigt ihåg. När var jag hemma i Skåne senast? Det var samma år som Gazzy lämnade. Tur man har ett bloggarkiv, men det låg som pdf-arkiv då jag raderat allt från året från bloggen. Det var 2011. Alltså är det sex år sedan.

Jag är… uppgiven och arg. Att jag inte kunnat ta mig hem på över sex år. Mitt enda hopp är elscooter som innebär att de inte kan hänvisa mig till tåg, utan det får bli rullstolsbuss. Det är enda sättet jag kan få hjälp med att ta mig hem.

I går lämnade jag inte det slutgiltiga intyget så ansökan kan skrivas för elscooter. Vad, när och ens om något händer är inget jag har kännedom om. Dock verkar jag få ett positivt besked efter sjukgymnastens utlåtande, eftersom arbetsterapeut redan förvarnat mig om att efter semestern ska utprovning ske. Detta sagt innan ansökan ens är skriven eller inskickad till beslutsnämnden.

Så. Jag är någonstans mittemellan. För dålig för att resa med kollektiva färdmedel som tåg. Men för frisk för att åka riksflärdtjänst.

Ännu mer ”i går”. Tandhygienisten tycker det är förskräckligt hur mycket elände jag råkar ut för hälsomässig. Särskilt vad gäller mina tänder, käke och cysta. Fortfarande har inget mer hänt, vet inget om operation. Mer än att det nu står inskrivet i min journal att cystan numera misstänks luta åt det maligna hållet. Ja, då är det kul att inget hänt på 1½ år som jag haft besvär. Och att inget fortsätter ske. Ändå är detta bara en del av vad som behöver åtgärdas, då jag snarast också måste dra en tand, byta lagning i en annan och blir av med tuggytorna på båda sidor. Fast åtgärden mot att bli av med alla tuggytor är ”tugga med hörntänderna”.

Förmodligen skulle jag bli galen om jag inte hade haft jobbet och skäggklubben som distraktioner. För allting är en enda lång väntan på det okända. Jag kan inte göra något. Kan inte vara aktiv eller göra något kul. Jag måste vara tillgänglig för allt möjligt, men klarar ändå inte så mycket. Äh.

 

||||| 0 I Like It! |||||

Blogg

Kommentarer stängda