990413 #54

Så har jag då fått mitt första virus i datorn. Jag fick det via en mailinglista, och så fort jag såg det så ”deletade” jag eländet. Så det borde ju inte haft någon inverkan på min dator.

Jag är imponerad! Nästan 60 personer har varit inne på min jämställdhetssida sedan i går. Men så många positiva/negativa reaktioner har jag ännu inte fått. Vill gärna ha fler! Om ni nu inte fattar något av vad precis skrivet, så hänvisar jag bara till gårdagens dagbok.

När jag åkte hem från jobbet med bussen i kväll så såg jag på andra sidan gatan en utav mina kusiner. Och hon såg mig. Och vi vinkade så glatt på varandra innan min buss fortsatte. Det var riktigt roligt att få se henne. Vi ses kanske bara en eller två gånger per år, om ens det, och med tanke på hur nära vi växt upp tillsammans så blev jag riktigt glad. Automatiskt kommer man tänka på allt det man varit med om tillsammans under sin uppväxt, både bra och dåligt. Vi behöver inte prata med varandra, vi känner inget behov av det. Kanske det är så att ha släkt? Man behöver inte underhålla släktförhållandet på samma sätt som man måste underhålla en vänskap för att inte den ska rinna ut i sanden?

I dag har jag väldigt mycket tankar med oro. Jag vill inte här skriva så mycket närmare om det än att en f.d. arbetskamrat på en tidigare arbetsplats drabbats av en hjärntumör. På denna arbetsplats är hon den tredje på drygt fem år. Statistiskt sett har 15 % av personalen här fått denna fruktansvärda sjukdom. De symtom hon hade är likartade med de symtom jag har nu med min synnervsinflammation. Mig hade man inte tänkt utreda vidare, men på andras begäran blir det nog av ändå. På den här tidigare arbetsplatsen ska man nu utreda varför så många insjuknat i hjärntumörer. En av dem dog när jag arbetade där. Det var hemskt att följa hennes sjukdomsförlopp. Hon satt i rullstol, hade dåligt närminne, personligheten förändrades och hon blev elak, medicinerna gjorde att hon svullnade upp och blev plufsig. Det finns tre sätt att åtgärda tumörer (generellt). Operation, cellgifter (cytostatika) och radioaktiv strålbehandling. Oftast får det bli en kombination av allt detta. Om inte operationen blir radikal, om inte allt går att ta bort med kniv, så får man stråla. Ibland, om tumörerna är för stora, så börjar man med strålningen eller cellgifterna. Minskar omfånget på tumören kan det vara lättare att sedan skära bort den. Den hemskaste/otäckaste formen av tumörer (om man är rädd för operationer liksom jag) är nog hypofystumörer. Hypofysen ligger i underdelen av hjärnan, och enda sättet att nå den är att skära upp (klyva) näsan och gå in genom näshålan i skallen.

På torsdag ska jag redovisa mitt kassörsuppdrag i den lokala styrelse jag sitter i. De kan inte klaga, för av någon mystisk oförklarlig anledning så finns det 108 kronor för mycket i kassan. Var det kommer ifrån vet jag inte. Kanske jag skulle tagit över finansministerposten istället? Men det är väl klart. Jag vill inte gå i statsministerns ledband, som tydligen Ringholm ska göra. För det var väl därför Persson valde honom? Åsbrink hade ju en vilja som inte uppskattades. Det lät väldigt roligt på Rapport i går kväll och det var lika roligt på SVT:s text-TV. De borgliga partiledarna skrek unisont ”nyval” och jag kunde inte låta bli att tänka på ”de tre små grisarna”, som vid minsta vindpust skriker ”vargen kommer”. Och sedan lät ju Persson och Åsbrink så stötta på varandra. Den ene sa ”det blev bara för mycket” och den andra sa ”och det var droppen som fick bägaren att rinna över”. Två viljor, två tjurskallar. Jag tror inte de ens försökt diskutera eller lösa sina problem emellan sig. Butter och Bitter kanske man skulle kunna kalla dem? Ringholm påminde om en annan känd gris (nej, det är synd om både politikerna och grisarna om de mot förmodan skulle jämföras), nämligen bror Duktig. I direktsändning intervjuades han (Ringholm alltså, inte bror Duktig), och han drog upp alla sina meriter och beskrev hur duktig han var. Vad han hade tänkt göra med sin nya tjänst, nämnde han aldrig. Det blev aldrig riktigt läge för det. Ja, jag vet inte… Jag är lika förvirrad som vanligt och vet inte om detta var bra eller dåligt. Vad jag inte riktigt kan förstå, är hur personer som inte är folkvalda, bara kan sättas in på en ministerpost. Borde de åtminstone inte vara folkvalda och sitta i riksdagen? Hm… Detta har jag inte själv tänkt på tidigare. Varför har vi val om inte de folkvalda kommer med i riksdag/regering? För att man inte avgett några personliga löften till väljarna? Det är kanske lättare då att ta impopulära beslut? Man behöver inte se andra människor i ögonen då? Skammen känns inte lika svår? Ha! Som om de hade skam i kroppen annars! Så där ja! Då var jag klar med mitt ”dagens hets mot folkgrupp”. Stackars politiker. Stackars oss. Gud varde med oss. Amen.