Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Mellan hösten 1999 och hösten 2003 gav jag mig själv en spruta varannan dag som gav mig så starka biverkningar att jag blev sängliggande dagen efter injektion. Från hösten 2003 till dags datum tar jag istället en annan sorts sprutor, som jag tar varje dag. Helt utan biverkningar och med god effekt. Till skillnad från de tidigare sprutorna som inte bromsade ms-förloppet alls.
De första åren var jobbiga. Man fick själv blanda sprutorna genom ampuller och som man sedan fick dra upp i sprutan. Sedan fick jag injicera manuellt i mage eller ben. Och som sagt med rejäla biverkningar i form av svår muskel- och huvudvärk.
När jag bytte till de nya sprutorna var de förfyllda samt att jag fick en autoinjektor som skjuter in innehållet utan att man ska behöva förlita sig på sin dåliga ms-relaterade fingermotorik. Så jag har i snart i fem år dagligen tagit en spruta med en autoinjektor.
De är inte bra. De tömmer inte sprutorna helt så jag får inte i mig den mängd läkemedel som är meningen.
I dag har det varit en lång dag på jobbet. Från dess jag lämnade hemmet i morse tills jag kom hem igen från jobbet och nådde min dörr hemma, hade det gått 12 timmar. Jag var redan sen med att ta sprutan och den var inte ens rumstempererad då den fortfarande låg i kylskåpet. Så det fick bli uppvärmning av spruta genom att sitta och hålla i den i tjugo minuter. När det sedan var dags att ta den orkade jag helt enkelt inte resa på mig och hämta autoinjektorn. Så jag gjorde på det gamla hederliga sättet som jag inte gjort på år. Jag högg kanylen i benet där jag satt försjunken i soffan. Lite besvärligt av några anledningar. För det första saknar sprutan ”vingar” så där finns inte att hålla i. För det andra är det nästan omöjligt att sticka en kanyl i min hud. Efter alla tusentasls sprutor jag satt i benen har jag så omfattande ärrvävnad att en autoinjektor behövs för att slå hål på huden. Jag har läderartad hud. Men det gick även om jag fick kämpa en stund. Fördelen med den manuella sprutan var att jag fick i mig allt innehåll samt slapp undan blödningen. Annars blöder jag alltid efter kanylen – kanske för att jag dessutom tar blodförtunnande efter den misstänka stroken för 1½ år sedan. Och jag måste ta blodförtunnande livslångt eftersom min far fick hjärtinfarkt före 50 års ålder. Ärftligheten gör att jag måste ta den här medicinen också.
Men lite stolt är jag. Svårt att förklara, för jag har aldrig haft sprutskräck. Men det där att det trots allt gick med tanke på den dåliga utformningen av spruta samt min läderartade hud. Dock tror jag inte att jag fortsätter med manuella injektioner. Det tar för lång tid. Dessutom har jag en katt som undrar vad jag håller på med, vad det är som sticker ut från mitt ben. Så hon vill knuffa med nosen på sprutan när jag har kanylen inkörd kroppen. Inte lyckat.
Jag… öh… hinner nog inte mer blogg nu förrän på söndag kväll. Glöm schlagern – jag har annat för mig från och med nu.
