Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Mitt fack, SKTF, har lanserat en ny sida för SKTF-tidningen. Där kan man under ”Ditt yrke” se vilket av fackets yrkesgrupper som är populärast. Inte är det då läkarsekreterare.
Det påminde mig om ett samtal jag hade på jobbet i går. Vi diskuterade löneutveckling och om hur jag blev bemött när jag flyttade från Kristianstad till Göteborg. Jag blev då underbetald jämfört med mina kollegor och fick under ett års tid bevisa att jag var på riktigt. Tre löneförhöjningar fick jag mitt första år. Åtminstone tror jag att det handlade om att jag var tvungen att bevisa att jag hade yrkeskompetensen trots att jag redan jobbat i åtta år som läkarsekreterare. Tidigare arbetsgivarintyg verkade inte bevisa något.
Varför tror jag att jag fick det här bemötandet? Genom erfarenhet. Redan som nyutbildad läkarsekreterare fick jag bevisa att jag var på riktigt även om jag blev portad. För landstinget vägrade anställa mig 1992 eftersom jag: 1) var man, 2) och normala män väljer inte lågavlönade kvinnoyrken, 3) samt kan därför inte vara seriösa och 4) personalsekreteraren skulle se till att jag aldrig fick ett jobb baserat på punkt 1-3.
Fortfarande efter 16 år i yrket känner jag att jag ständigt måste bevisa min kompetens och mitt engagemang. Sexton år av massivt motstånd som jag vägrat acceptera. Kommentarerna jag fått från arbetsgivare är att jag inte ska kunna arbeta eftersom jag har ms. Eller att jag inte har de arbetsuppgifter jag utför. Och därför inte kan få betalt för det ansvaret jobbet innebär.
Jag har aldrig hört något liknande. Åtminstone inte att mina kollegor skulle ha behövt utstå det jag ständigt lever med. Möjligtvis förekommer det i typiska mansdominerade yrken där kvinnor försöker ta sin självklara plats. Jag frågar mig inte längre om jag är utsatt för omvänd diskriminering. Svaret är nämligen ganska självklart. Och det finns inget jag kan göra åt det. Både fack och DO har varit inblandade, men vad hjälper väl det? Hjälp och stöttning kan bara kvinnor få? För män ska klara sig ändå? Män tar ingen skit utan söker nya vägar till andra arbetsgivare? Men så lätt ger jag mig inte. Får väl se hur det utvecklar sig nu. Jag slåss för min rätt och integritet. Hur många hade stått ut i sexton år?
