Dag: <span>10 juli 2008</span>

På min avdelning hälsar inte sjuksköterskor på sekreterare. Jo, om vi går privatklädda, för först då får vi ett människovärde och erkänns med en hälsning. Själv mötte jag en sköterska i korridoren i morse, och jag var arbetsklädd. Självklart inget ”god morgon”. Men ibland försöker de ändå få ögonkontakt, vilket är obegripligt. Men hälsar gör de inte, inte ens som ett svar på ens eget ”go’morrn”. Man är obetydlig.

Det är då ms kommer till nytta. För att det inte ska bli pinsamt brukar jag ”få” nystagmus*. Blicken irrar och ögonen skakar. Då kan jag inte fästa blicken. Då har jag inte sett dem. Okej, så jag kan hålla blicken stadig och fästa den i fjärran när jag passerar dessa våldnader, men då skulle jag verka lika arrogant högfärdig. Nej, jag vill göra en liten happening utav dessa tysta möten i korridorerna.**

Härom dagen fick jag en revanch vad gäller kunskaper sekreterare vs. sköterskor. Jag satt och pratade om en vanlig tablett, vad den var för något, vad den innehöll. Ett läkemedel som de flesta av våra patienter har. När jag sa ”för visst har jag rätt, va?” möttes jag av gapande munnar, tom blick och tveksamma ”ingen aning”. Jo, jag hade rätt.*** Det roligaste jag läste i samband med sköterskestrejken i våras var en läkare som uttalade sig om sjuksköterskeutbildningen som en kvasiakademisk utbildning som lika gärna kunde ha legat som ett gymnasieprogram. Erfarenhetsmässigt kan jag inte säga att jag protesterar mot sådana beskrivningar. Men det är inte värt att jag håller med heller.****

* Nystagmus = Ofrivilliga ögonskakningar, neurologisk åkomma.
** Ibland råkar en läkare gå några steg bakom en sjuksköterska. De hälsar alltid (eller grymtar ett erkännande).
*** För att bevisa att jag hade rätt slog jag upp FASS på nätet och pekade. Förresten så gör jag sköterskearbete mer än halva min arbetstid – för att jag vill att det ska bli rätt.
**** Min åsikt är lika skyddad som valhemligheten.

För 3½ år sedan blev jag ”omplacerad” p.g.a. annans sjukdom. Det var då jag fick nya arbetsuppgifter. I dag fick jag försöka möblera om eftersom sjukskrivningen är över. Plötsligt finns det ingen plats för mig även om jag har arbetsuppgifter. Den dåliga arbetsmiljön blir nu ännu sämre (ytterligare en ska sitta i rummet, fick ta bort mina ljuddämpande skärmar, fick offra mitt avslastningsbord, där är trångt, blir mer prat och sping). Jag tycker att det är trist att man inte engagerar sig mer i arbetsmiljön eftersom jag redan fått skador av den. Inget blir ju nu bättre – tvärtom. Jag är väldigt orolig inför hösten. Kanske min enda lösning är att boka in ännu fler möten och utbildningar så att jag alltid är på språng.

Hm, nu fick jag en annan idé… Mitt gamla skrivbord står i konferensrummet (som jag inte får ta tillbaka). Där finns en dator. Självklart bokar jag konferensrummet och tar det som mitt. Tyvärr finns där inga bokhyllor men många konferensbord där jag kan lägga mina pärmar motsvarande elva hyllplan. Då kanske någon får tummarna loss och hittar en duglig plats åt mig att sitta vid.