Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
En tidigare arbetskamrat som jag känt sedan barnsben blir nu 65. Det känns fortfarande väldigt märkligt att jag själv är så pass gammal att jag minns när hon var omkring 30. Att jag i dag är äldre än vad hon var då.
Ett annat minne sköljde över mig med anledning av ovan. Hur jag själv var som barn. En plötslig insikt. I hyreshuset vi bodde var jag väldigt kompis med alla. Nej, där fanns inga andra barn, men det hindrade aldrig mig från att springa runt och ringa på dörrar för att sedan bjuda in mig själv. Jag gillade att umgås med vuxna (även om jag hade jämnåriga kompisar i grannhus). Kanske det är därför jag inte är förtjust i barn. Jag gillade aldrig själv att vara barn. Och föredrog vuxet sällskap.
Det här medförde en del pinsamheter, att jag trängde mig in i andras hem. Ovan 65-åring trängde jag mig in hos när hon fyllde (typ 28) år och hade gäster. För jag ville ha tårta. Nej, jag visste inte att hon fyllde år förrän jag trängt mig in.
Och alla de där gångerna jag ringde på dörrar för att sälja hemmagjorda lottor och där jag släpade med mig prydnadssaker hemifrån som vinster. Ja, jag tog betalt! Har för mig att lille far efteråt fick gå runt och återbetala lottor och samla i hop prydnadssakerna igen. Men grannarna skrattade mest, tyckte att min initiativförmåga skulle premieras och ville inte ha någon återbetalning – men de lämnade tillbaka sakerna.
Det ena minnet efter det andra återkommer, som en dominoeffekt. Bäst jag slutar återge allt.
