Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Uppskattning visas jag ofta, ungefär lika återkommande som motsatsen. Ibland känns det väldigt gnälligt när jag ska informera om något på jobbet.
Det som förvånar mest är att vissa människor verkar ha ett begränsat mentalt utrymme för information innan de börjar skrika om att de inte klarar mer. I min värld så finns inga sådana begränsningar, utan vi har förmågan att ta till oss information och bevara den för att vid behov nyttja den. Begränsningen ligger hos dem som förutsätter att de inte kan sortera och memorera. Jag accepterar inte en sådan inställning då det inte hjälper dem. Både jag och chef har börjat neka frågor ”hur var det ni sa, vad gäller”. Har man sagt något en gång så får det räcka. Har man så dåligt minne så får man börja anteckna.
Gnälligheten ovan är en av aspekterna med mitt jobb. Den andra delen är uppskattningen jag får. Hela dagen har varit en enda lång hyllning från studenter, medarbetare och chefer. Det känns lite obekvämt då jag bara gjort mitt jobb. Just i dag, vad är så speciellt med just i dag? Tydligen var det oväntat att jag kan trolla fram dokument och beslut som ingen visste att de fanns gällande ekonomi. Jo, jag har genom åren varit så involverad i det mesta att jag har en uppfattning och kunskap om allt som händer och sker i organisationen. Jag kan inte gå in närmare på dagens specifika händelser, men vi kan säga att jag åter bevisat att ingen bör ta beslut utan att först rådfråga mig. Det är märkligt att jag inte har en högre position än den jag har. Nej, inte som chef men som någon som automatiskt bör vara med i alla diskussioner inför beslut. De senaste veckorna har jag gått i taket ett flertal gånger just på grund av att ingen berättat för mig förrän efter beslut, och sedan har jag fått gå in och motbevisa tagna beslut som sedan fått rivas upp och göras om. Kanske man lärt sig något nu? Efter i dag borde de om inte annat se att jag inte bara efteråt har synpunkter, utan även i förväg kan lösa frågeställningar på under fem minuter. Så…. Kommentaren jag fick i dag var ”Fan, vad Jonas är bra”. Sagt av högsta chefen. Det värmer. Samtidigt som det alltså känns olustigt. Jag gjorde bara något som vem som helst borde klara av, men bevisligen inte gör.
Nu har jag i nio månader haft X antal studenter non-stop. I skolan får eleverna höra av sina lärare att de ska vara avundsjuka som inte går komma till mig då jag är expert i yrket. Vad studenterna säger efteråt? Jo, att jag lärt dem yrket, väckt intresse kring sådant som inte ingår i utbildning eller i grundtjänst, att jag ger dem självförtroende och fullständig kännedom om organisation, att jag gör yrket levande genom att bjuda på mig själv med anekdoter. Kollegorna som tycker att jag är världens tråkigaste och asocial brukar komma in och fråga varför studenterna tjuter av skratt. Men studenter är mer tacksamma vad gäller jobbet och då blir det betydligt roligare. Det jag fick höra i dag av student var att endast en person under senaste månaderna inte hade gnällt om något – jag. Och att jag kunde svara alla om allt, oavsett vem som stod i min dörr med en fråga.
Ja, det är svårt för mig själv att begripa allt som händer och inte händer på jobbet, och vilken min roll är. Lyssnar jag på andra om vem jag är, så spretar det alltså något enormt. Jag är jobbig, hård, fördömande, men också lättsam, glad och hjälpsam.
