Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Det är lite svårt att greppa, därför återkommer jag till detta med skägget och Instagram hela tiden. Filmerna jag gör skapar kontakter. Folk ”gillar” inte filmerna och kommenterar dem inte. Inte i flödet åtminstone. Istället får jag privata meddelanden om att de tycker att jag är både snygg och sexig. (Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahah!) Och att det är skägget och ögonen som är dragningskraften. För jag säger inget speciellt i filmerna. Men det är min mimik man vill se och tydligen tycker de att jag har någon form av utstrålning. Eller nåt. I natt chattade jag med en karl i ett arabiskt land. De känner förtroende för mig, litar på mig, anförtror sig. Jag säger som det är – jag gillar prata (chatta) med folk och få små inblickar i andras liv. Självklart avslöjar jag inget om någon som sagts i förtroende. Jag blir rörd över alla små erkännanden jag får. Nej, inte att jag får bekräftelse-erkännande, utan andras förtroende-erkännanden. Människor verkar så ensamma i sina tankar, inte ha någon att vända sig till, och så sitter jag här i ett avlägset land och lyssnar på öden och tragedier. Och jag dömer inte. Jag blir verkligen både rörd och berörd. Även om det också kommer en och annan nakenbild. Typ. Men som sagt så dömer jag inte – inte ens det. Så samtidigt känner jag mig som en fristad. Men det tar fruktansvärt mycket tid att hålla alla dessa kontakter. Uppe i omkring 150 följare där de flesta sagt något till mig, plus engångsbesökare som hör av sig utan att följa mitt konto.
Men en sak kan jag inte ta till mig, och det är de kommentarer jag får om att jag skulle vara snygg och sexig. Jag skrattar åt det, men tackar för visat intresse. Och så försöker jag vända det då jag vill se personligheten bakom tyckandet. För jag vill ha substans. Eftersom IG handlar om bilder och filmer, så är det väldigt mycket yta plus enkla kommentarer kring uppskattning. Jag vill verkligen se människan bakom skynket. Visst, ibland möts jag av tomhet, men jag vill verkligen känna att ingen skyddar sig bakom anonymitet. För jag vill inte bli objektifierad. Därför vill jag veta vem det är som person som visar mig ett intresse. Majoriteten är som jag sa inledningsvis, väldigt samhörighetstörstande och söker någon som ser dem och som bryr sig.
Egentligen är detta väldigt svårt att förklara. Jag ser vuxna som har skadade barn inom sig.
Men jag förstår fortfarande inte varför jag är så fruktansvärt populär bland italienska män. Även om jag fått det också förklarat för mig. De tycker att jag är en äppelkindad viking med en personlighet som syns och som de förälskar sig i. Tydligen är det en kulturell grej, att se till personlighet och inte yttre (läs: storlek). Jag är vänlig och inte macho. Det verkar vara ovanligt och tilldragande. Och att jag har något oskuldsfullt över mig. En älskvärd person? Jag vet inte… Och varför upptäcker de mig först nu? Jo, för jag gick över från svenska till engelska i augusti. Då brakade det loss. Plus att jag tydligen finns på porrsidor med några av mina ansiktsbilder från IG. Skägg är en fetisch för många. Rakar jag mig så kommer IG att gråta blod, verkar det som.
Sammanfattning: Jag skrattar och slår ifrån mig kommentarer beträffande mitt ”underbara” utseende, men är tacksam mot att få lära känna människor från hela världen. För jag ger mig tid att lyssna och se förbi fernissan. Om inte annat har detta blivit ett bra substitut istället för blogosfären som självdött.
Kommentarer stängda