Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Är den här bloggen officiellt vid liv? Om det tvista de lärde. Fråga inte mig, jag vet inte. Förutom att jag faktiskt har tid nu när sommarsemestern börjar närma sig.
Men jag är stressad. Vi bortser från jobbkaoset som är ett normaltillstånd. Det som stressar mig ganska mycket är att jag är så kontaktbar via alla typer av sociala medier. Jag försöker stänga av funktioner i mobilen som ger ljud ifrån sig. Det går väl så där. Dygnet runt får jag meddelanden trots att alla känner till tidsskillnaden. Själv respekterar jag det, och stör ingen om det är mitt i natten hos den personen. Men språket är också ett problem. Folk som inte kan engelska är väldigt känsliga och misstolkar allt. Jag känner en fördumning hos mig själv när jag försöker vara väldigt basic i min engelska. Korta meningar, lågstadienivå, positiva smileys. Ändå är där de som tror att jag är otrevlig. Särskilt om jag inte svarar direkt även om jag kort svarar ”jag sover” eller ”jag jobbar”.
Mitt största misstag är Messenger. Alla som vill bli vän på Facebook blir det (utom arbetskamrater). I arabiska/asiatiska/afrikanska länder verkar de älska att använda Messenger till att ringa telefon- och videosamtal. Därför har jag avinstallerat Messenger, men vad hjälper det när funktionen är inbyggd i webbversionen av Facebook? Folk ringer mig dygnet runt, men jag vägrar svara. Jag har även andra appar med telefonfunktion, men jag har tydligt sagt att jag vägrar prata, vilket inte respekteras. Jag vill inte prata engelske med personer som inte kan engelska (för så är det). Missförstånd och förvirring är svåra att reda ut, och då är det bättre att vi skriver till varandra istället.
Det jobbigaste är alla halvkvävda önskemål jag får där man inte vågar prata i klartext. Vad vill man mig egentligen? Bara vara vänner är jag helt okej med. Jag kan också ta sexuella inviter (jo, de är många – skägget är ”boven”). Det är det där andra där man ska gissa om någon bara är pratsjuk eller vill något annat. Vad nu annat är. Bara man är rak så kan jag bemöta det. Annars vet jag inte hur jag ska bete mig.
Något som är ännu mer märkligt, är alla unga pojkar som hör av sig. Tja, de är väl mellan 15 och 20 år. Jag har blivit deras pappa online. Någon som de vågar öppna sig för gällande att växa upp, bli vuxen. Tankar kring sådant de inte riktigt vågar ta med någon som finns i deras fysiska omgivning. Jag känns tryggare, verkar det som. Det är ett stort ansvar, men jag är tydligt med att jag inte har alla svar men lyssnar. Kanske bättre att jag är tillmötesgående än att de tar kontakt med någon annan och råkar i trubbel. Nätet genomsyrar allt och där finns allt. Inklusive människor man inte ska lita på.
Och så har vi en annan grupp av kontakter. Skäggfrågorna. Både online men också IRL. Jag får frågor kring hur man skaffar skägg, hur man ska motverka klåda, hur skägget ska skötas och så vidare. Är jag expert på skägg bara för att jag har ett? Nej, men jag kan komma med tips.
Tänk om jag kunde ta betalt för att prata med mig. Trots allt lägger jag mycket tid på att vara social. Det ger mig något, men också märkligheter att tackla.
