Det bottenlösa hålet

Känner mig riktigt patetisk, men det är verkligen så jag känner – som att befinna mig i ett bottenlöst svart hål utan hopp eller sann glädje. Depressivt? Njae, inte riktigt. Inte som en klinisk depression, åtminstone. Det är istället den där hopplösa kampen i vardagen där det är svårt att varje stund finns ljusglimtarna. Även om de finns. I grund och botten så har jag en positiv livssyn, men ibland…

  • Min fagra lekamen är också min fiende. Förutom käkcystan (som kan vara malign cancer, ingen vet ännu, chans 50/50), så ställer MS naturligtvis till det för mig. Jag håller fortfarande på att återhämta mig från vårvinterns två skov som slog ut min gångförmåga (även om jag återhämtar mig, väldigt sakta och aldrig till ursprungsläget före skoven) och väntar på elscootern. Kampen för den sistnämnda har varit lång och nästa steg vågar jag inte tänka på – arbetsgivaren måste köpa mig en rollator nr 3 att ha på jobbet som arbetsredskap.
  • Jobbet är tufft. Riktigt jäkla tufft. Jag har fått (äntligen) ett rum som är anpassat till mig, men hissarna fungerar inte. Fungerar de så blir jag utslängd då hissen behövs till annat och persontransporter går i sista hand. Och utan elscooter så kan jag heller inte ta mig till alla mina möten, men det blir tufft sedan också eftersom sjukhuset faktiskt inte är handikappsanpassat (något jag och facket slagits för i åratal, men man ser bara till patientbehov, inte personalbehov då personal tydligen inte kan ha funktionsnedsättningar enligt arbetsgivaren). Det som är extra slitigt är att min arbetsbörda ökar lavinartat och jag blir lovad lättnader som aldrig infrias. Nu kan vi inte skylla på personalbrist längre, men ny personal ska skyddas för att stanna kvar.

Mitt enda ljus är att bli fullvärdig medlem till 100 % i skäggklubben. Dock har det börjat mörkna rejält och jag har satt deadline 21/11. Har inget hänt till dess så är det bye, bye. Jag är inte dramaqueen. Med allt annat i beaktande enligt ovan, så orkar jag inte. Udda fågel på undantag, är min känsla. Det är av historiska orsaker jag känner så.

Dock fick jag en liten överraskning i dag – en shoutoutInstagram som några sedan delade. Glad men förvirrad, vet inte hur jag ska reagera i form av tack eller så. Det blev så stor kontrast gentemot allt det negativa jag precis beskrivit. Så jag är tyst. För mest av allt är jag ledsen och uppgiven.

||||| 0 I Like It! |||||