Kategori: <span>Blogg</span>

I dag hann jag göra klart intranätet på jobbet. Tanken har funnits länge, för ett par veckor sedan påbörjade jag förändringarna, i dag slutförde jag och publicerade. Än har jag inte fått några reaktioner, vilket är bra. För spontan uppskattning finns inte, däremot mycket ”jag hittar inte, jag förstår inte”.

Nu börjar semesterperiod 1 där jag ersätter andra. Det känns märkligt att återta uppgifter jag inte haft på väldigt länge, men tror jag reder det bra. Så länge ingen stör mig med ordinarie arbete.

Nödläge uppstod trots allt och jag får arbeta min sista semesterdag. Med något jag inte arbetat med sedan i somras. Som sagt får jag ersätta många samt försaka min egen semester. Lite märkligt. Borde inte ordinarie få lösa det själv genom att gå in under sin semester? Den som aldrig har sjukfrånvaro och som aldrig tar semester annat på sommaren (jag alltså) är den som får vända ut och in på mig. Om jag protesterar? Nej, saker och ting blir gjorda när jag träder in.

Tydligen ska vi på utbildningsdag i höst med övernattning. De har lyckats pricka mina lediga dagar och jag tänker inte ändra det. Övernattning innebär att vi lämnar staden och jag kan inte ta mig någonstans utan flärdtjänst.

Det positiva är annars att jag i höst fått bevilja gå en tvådagarskurs för 6.000 kr. Men jag har fortfarande inte bestämt mig om jag egentligen har någon nytta av den utbildningen. Vi får se.

I dag var sista gympan innan sommaruppehållet. Jag väntar sedan tre veckor på att min sjukgymnast ska kontakta mig, men det verkar klent på den fronten. För jag vill sluta, eller lägga upp det annorlunda. Hösten kommer att bli tuff med alla projekt jag blivit inhyst i ovanpå ordinarie arbete. Jag springer tillräckligt, så att säga.

Dagen före midsommarafton. Då äntligen får jag fönsterputs! Det var likadant i höstas, de kom inte förrän dagen innan julafton och man fick ta ner all adventsskit. Enligt kommunen så handlar det om upphandlingar som inte blir klara i tid. Fönsterputs ska jag få i april och oktober. Vilken tur att jag är ledig när de kommer då! Om de kommer. De brukar ta fel på dag och komma en dag jag inte öppnar dörren (eftersom jag arbetar, men det förstår ingen).

Långledig helg. Vad ska jag göra? Ingenting. Vila och ha ångest över att jag inte arbetar. Men jag är nöjd med intranätet.

Småduttar beskriver vad jag gör på jobbet. Det jag försöker lägga mest tid på just nu, även om det också blir sporadiskt flera gånger per dag, är att uppdatera intranätet. I min värld är detta något som är högprioriterat, men som ändå får stryka på foten. Mest för att andra inte förstår vikten av något så trivialt som att uppdatera en hemsida. Nå, men det är där vi har alla våra föränderliga rutiner! För två år sedan fick jag ett mejl från en kollega som ville att jag skulle ändra en felaktig mening. Det hann jag i förra veckan. Ja, det ligger på den nivån. Jag glömmer inte bort, jag hinner bara inte.

Men just inför den här sommaren måste jag göra stora förändringsarbeten på intranätet. Mycket ny personal som inte har saker i bakhuvudet som alla vi andra. Jag får frågor närapå dygnet runt från kollegor om saker som faktiskt finns på nätet, men de tycker det är lättare att kontakta mig än att gå in och läsa på en sida. Det tycker jag är upprörande, för källan ska vara just nätet. Och jag arbetar inte eller är tillgänglig särskilt många timmar per dygn. Det man inte kan memorera måste man kunna finna på annat sänt än att behöva jaga mig. Svårt att få in den rutinen hos folk. Trots att de vet att jag blir irriterade på dem, så slutar de inte fråga ”oraklet”.

Jag kommer ständigt tillbaks till det där – att man har så svårt för att memorera saker, eller själv skriva ner stödanteckningar för sådant som är isolerat till ens egna arbetsuppgifter. En uppgiven kollega frågade mig i dag om jobbet kanske var för avancerat att lära sig. Njae… Det är inte avancerat alls. Det handlar nog om självförtroende, våga ta initiativ, logik och självständighet. Rädslan att göra fel är irrationell. Men fel blir det om man saknar självförtroende, initiativförmåga, logiskt tänkande och självständighet. Jag vill inte vara en livlina åt andra, för det tar tid och kraft från det jag är anställd att göra. De i sin tur är anställda att kunna och utföra sitt arbete. Undrar vad de är rädda för egentligen…? Jag som är så snäll, utom när jag blir förbannad och får andra att gråta.

I morgon behöver jag bli klar med uppdateringen av intranätet. För därefter ska jag släppa mina egna arbetsuppgifter för att rädda semestersituationen. Ingen förstår det heller riktigt – att jag har egna arbetsuppgifter. Men mina arbetskamrater har en gemensam yrkestitel och delad arbetsbörda. Jag har en unik yrkestitel och ingen kan mina arbetsuppgifter. Att jag då ska ersätta andra yrkestitlar beror på att det en gång i tiden också var min. För sex år sedan.

Min lilla bokhandel (Akademibokhandeln) är aldrig öppen när jag är ledig från jobbet. I dag lyckades vi dock jämka tiderna och jag visste exakt vad jag ville ha. En bok! Jo, självklart köpte jag ännu en anteckningsbok med fina hårda pärmar (har väl 20 stycken, jag skriver aldrig i dem) och ytterligare två Ballograf-pennor (eftersom jag hatar Bic-pennorna på jobbet). Boken som jag börjat läsa i minns jag inte vem som var författare till. Någon svenska. Typ kanske deckare. Jag brukar bara ha tid att läsa på sommarhalvåret och har smygstartat inför semesterläsningen.

Det är en kort arbetsvecka, kortare än normalt. Efter helgarbete och kommande storhelg, så ska jag bara arbeta två dagar den här veckan. Det ger mig panik. Jag står inte ut med fyra lediga dagar över midsommar, vilket är ologiskt eftersom jag sedan längtar till långledig semester. Kanske det handlar om att jag fortfarande har mycket att hinna med innan semestern och inte gillar tanken på onödig ledighet. Jag försöker slå det ifrån mig, för rent fysiskt behöver jag vila (sova). Jag kommer inte att begära att få jobba extra. Allmän fråga har också gått ut om att arbeta extrapass i sommar, men också det försöker jag ignorera även om det låter frestande. När jag är ledig behöver jag vara ledig. Men får jag en direkt fråga på om jag inte kan arbeta, så kan jag inte neka. För egentligen vill jag arbeta, men jag säger inget självmant.

I dag testade jag betala med Ica-kortet. Det gick utmärkt. Inte helt lätt att komma på hur man gör då lathundar inte finns på deras hemsida. Det tog en vecka att få pin-kod till kortet. Förmodligen gick jag det när jag blev kund, men såg att de hade mitt gamla telefonnummer. Från Kristianstad. Som jag flyttade ifrån för mer än 15 år sedan. Därför beställde jag ny pin-kod. Sedan skulle jag komma på vilket kontonummer mitt kort hade. Nej, det var inte kortnumret, men loggar man in på Icas hemsida som kund så finns det uppgifter om vilket kontonummer man har. Därefter behövde jag deras bankgiro så jag kunde sätta in pengar på mitt eget konto. Det tog drygt ett dygn innan pengarna fanns disponibla på mitt Ica-kort. Väldigt krångligt, onödig krångligt. Men nu fungerar det. Lathunden får jag själv stå för. Ica var inte mycket till hjälp i den här frågan. Och jag vägrar Ica-Bank.

I dag är jag så totalt i en dröm jag hade i natt och som jag inte minns. Åtminstone lever känslan kvar och jag känner mig mest omtöcknad. Varken bra eller dåligt, men jag känner mig inte närvarande i dag. På nåt sätt smälter verklighet och fiktion ihop och jag vet inte om jag minns verkliga eller overkliga händelser. Det enda jag minns av nattens drömmar är att jag i precis innan då jag vaknade, drömde om något jobbrelaterat. Så kanske det inte är så konstigt att jag känner mig lite förvirrad i dag. Jag har arbetat hela veckan plus lördagen, pratat med 1001 människor, varit helt slut och omdömeslöst tittat på tv på min fritid utan spärrar. Jag kan inte sortera alla intryck. Det är jag för trött för. Så jag får väl bara ta och acceptera att jag i dag inte är riktigt med på banan. Veckan blev för mycket.

Webbhotellet verkar ha problem varje kväll när jag ska blogga. Konspiration! *plut*

Uppskattning visas jag ofta, ungefär lika återkommande som motsatsen. Ibland känns det väldigt gnälligt när jag ska informera om något på jobbet.

Det som förvånar mest är att vissa människor verkar ha ett begränsat mentalt utrymme för information innan de börjar skrika om att de inte klarar mer. I min värld så finns inga sådana begränsningar, utan vi har förmågan att ta till oss information och bevara den för att vid behov nyttja den. Begränsningen ligger hos dem som förutsätter att de inte kan sortera och memorera. Jag accepterar inte en sådan inställning då det inte hjälper dem. Både jag och chef har börjat neka frågor ”hur var det ni sa, vad gäller”. Har man sagt något en gång så får det räcka. Har man så dåligt minne så får man börja anteckna.

Gnälligheten ovan är en av aspekterna med mitt jobb. Den andra delen är uppskattningen jag får. Hela dagen har varit en enda lång hyllning från studenter, medarbetare och chefer. Det känns lite obekvämt då jag bara gjort mitt jobb. Just i dag, vad är så speciellt med just i dag? Tydligen var det oväntat att jag kan trolla fram dokument och beslut som ingen visste att de fanns gällande ekonomi. Jo, jag har genom åren varit så involverad i det mesta att jag har en uppfattning och kunskap om allt som händer och sker i organisationen. Jag kan inte gå in närmare på dagens specifika händelser, men vi kan säga att jag åter bevisat att ingen bör ta beslut utan att först rådfråga mig. Det är märkligt att jag inte har en högre position än den jag har. Nej, inte som chef men som någon som automatiskt bör vara med i alla diskussioner inför beslut. De senaste veckorna har jag gått i taket ett flertal gånger just på grund av att ingen berättat för mig förrän efter beslut, och sedan har jag fått gå in och motbevisa tagna beslut som sedan fått rivas upp och göras om. Kanske man lärt sig något nu? Efter i dag borde de om inte annat se att jag inte bara efteråt har synpunkter, utan även i förväg kan lösa frågeställningar på under fem minuter. Så…. Kommentaren jag fick i dag var ”Fan, vad Jonas är bra”. Sagt av högsta chefen. Det värmer. Samtidigt som det alltså känns olustigt. Jag gjorde bara något som vem som helst borde klara av, men bevisligen inte gör.

Nu har jag i nio månader haft X antal studenter non-stop. I skolan får eleverna höra av sina lärare att de ska vara avundsjuka som inte går komma till mig då jag är expert i yrket. Vad studenterna säger efteråt? Jo, att jag lärt dem yrket, väckt intresse kring sådant som inte ingår i utbildning eller i grundtjänst, att jag ger dem självförtroende och fullständig kännedom om organisation, att jag gör yrket levande genom att bjuda på mig själv med anekdoter. Kollegorna som tycker att jag är världens tråkigaste och asocial brukar komma in och fråga varför studenterna tjuter av skratt. Men studenter är mer tacksamma vad gäller jobbet och då blir det betydligt roligare. Det jag fick höra i dag av student var att endast en person under senaste månaderna inte hade gnällt om något – jag. Och att jag kunde svara alla om allt, oavsett vem som stod i min dörr med en fråga.

Ja, det är svårt för mig själv att begripa allt som händer och inte händer på jobbet, och vilken min roll är. Lyssnar jag på andra om vem jag är, så spretar det alltså något enormt. Jag är jobbig, hård, fördömande, men också lättsam, glad och hjälpsam.

I dag ifrågasatte jag uppgifterna om att jag till hämndtjänst ska lämna ut bankkort och pinkod då de inte får ta kontanter när de ska sköta inköp. De undrade vem som hade sagt så till mig, för den nya regeln är precis tvärtom. De får absolut inte ta bankkort/pinkod, utan måste ta kontanter. Skönt att höra att idiotin var ett missförstånd av en enskild, men som gammal och förvirrad hade jag kanske bara gjort som jag blivit tillsagd utan att ifrågasätta? Den stora nyheten var annars att de ska kvittera ut hur mycket kontanter de får med sig. I sig också ganska löjligt då det handlar om hundralappar. Samtidigt kanske hundralappar är avgörande för en fattigpensionär.

I måndags skulle jag fått 1) paket, 2) beslut från FK och 3) papper från Ica. Men inget har kommit fyra dagar senare. Jag är väldigt misstänksam när det gäller posten också. Vems kompetens kan jag ringa och ifrågasätta?

Nu har jag haft studenter 30 veckor i rad. Tänk, nästa vecka får jag sitta själv på mitt rum! Himmel! Himmelrike!

Det kändes lite orättvist i går när kollegorna pratade om hur skönt det var att snart gå på semester. Bara att resa sig, stänga datorn och gå. Därefter komma tillbaka efter semestern utan att något ligger ogjort och väntar på dem. Jag flänger som en galning, kommer arbeta någon dag varje vecka under semestern, får lägga mitt ordinarie jobb på hög som lär växa lavinartat eftersom jag ska ersätta de där som bara går och inte behöver bry sig. Tvärtom så kan de inte utföra mitt jobb.

Just det där flängandet gör mig fruktansvärt utmattad. I dag – min lediga dag – kunde jag inte ta mig ur sängen. Fysiskt omöjligt. Stressad. Fem arbetsdagar kvar innan jag ska börja ersätta allt och alla. Hur mycket hinner jag undan med mitt eget innan dess?

Resten av veckan… Fyra möten, ska utbilda, träffa skolan, skriva omdöme för elev. Nej, jag hinner inte uträtta något av mitt eget arbete den här veckan heller. Tanken stressar. Trött.

Nya domän fungerar! Förmodar att det blir premiär till hösten när jag skrotar alla gamla domäner.

Något jag upplever som kaos har jag nu förvärrat. Jag har köpt ett nytt domännamn. Fråga mig inte vilken i ordningen. Fråga heller inte hur många databaser jag har på dessa domäner. Jag har kaos bland både domäner och databaser, men har en fantasi om att under en kall, regnig, blåsig, lång semester försöka styra upp i röran jag skapat över 15 års tid. På nåt sätt. Fortfarande är jag väldigt tveksam till vad egentligen vill ha på nätet, så jag vet inte riktigt hur jag ska styra upp det. Men på något sätt bara finnas på ett ställe, på en domän.

Det värsta är att både webbhotell och domänleverantör ändrat så mycket i sina inställningar att jag inte riktigt vet hur jag ska koppla ihop det hela. Just nu kommer jag inte åt min nya domän. Lika bra det, säger jag uppgivet. Bara detta att hitta alla lösenord till webbhotellet som ändrat precis alla förfaranden.

Suck? Men kanske det kan bli bra med tiden.

Självklart fick jag klä skott för allt som inte är bra för läkare rent administrativt. Men de förstår inte när jag säger att vi har de datasystem vi har, och att vi inte kan ändra tekniska lösningar i programvara. Det enda jag kan visa är gemensamma rutiner och arbetssätt. Varför det ska krånglas till med märkliga fantasilösningar förstår jag inte. Särskilt inte när det är helt ologiskt. Märkligt nog får jag stöd av andra läkare mot (särskilt) en som ständigt är ifrågasättande. Men så är mötet över och jag förföljs av den kritiska och efterhängsne läkaren tills jag blir förbannad och ryter till. Just i dag har jag också fått andra kritiska ifrågasättanden om saker som jag varken är involverade direkt eller indirekt i, eller ska behöva ta i. Ändå kan jag svara på frågorna och ge bakgrund till beslut och arbetssätt, men som sagt inget jag har med att göra. Det lustiga är att man vänder sig till mig samt upptäcker saker fem år senare.

Det är riktigt stressigt nu inför sommaren. Jag har nu helt ny arbetsuppgifter (igen) som tar all min tid, men samtidigt finns krav på att jag ska bistå andra som inte kan göra sitt jobb. Jag är väldigt trött på det här. Bara för att jag kan alla andras arbetsuppgifter behöver väl inte betyda att jag måste ersätta dem? Jo, tydligen. Eftersom ingen kan mina arbetsuppgifter så behöver ingen ersätta mig.

En för dagen ny arbetsuppgift är att jag ska överta vissa av ekonomens arbete. Också. Tja, varför inte? Det är helt i linje med… allt.