Kategori: <span>Blogg</span>

Min ovilja till långledighet har gjort att jag inte varit ledig när andra haft långhelg fyra dagar i vår. Det kompenserar jag med att spara timmar/dagar och istället ta mikrolånghelg (tre dagar). Som i dag. Fyra dagar bort från jobbet och jag börjar klättra på väggarna. Eftersom jag vet att jag inte har tid med att vara ledig, egentligen. Men nu börjar det lugna ner sig på jobbet och är inte lika hysteriskt. Kanske beroende på att fler och fler arbetsuppgifter ÄNTLIGEN förs över på andra. Snart är jag nere på motsvarande tre heltidstjänster! Det betyder också att jag har överblick och kommit bättre i fas, kan lägga ner mer tid på att göra ett gott arbete (istället för bara arbete).

Det enda tråkiga är migrän dag 3. Då kvittar det om jag jobbar eller är ledig. Nej, jag blir inte sängliggande av migrän. Det bästa med i dag är att solen åtminstone inte visar sig, och då är det mindre plågsamt med migrän.

Den här helgen måste jag ta itu med att hitta alla ställen på nätet där jag registrerat mig med min Telia-mejl så jag till månadsskiftet kan säga upp mitt abonnemang. Det finns inga ursäkter att ha dubbla abonnemang hemtelefoni och bredband.

Kraftpaketet har migrän dag 2. Fick ändå höra av kollega att jag såg väldigt frisk och pigg ut. Jo, men nu är jag hemma efter jobbet och tänker dra täcket över huvudet. För jag känner mig inte som jag tydligen ser ut.

Ute är det ljust länge om kvällarna. Riktigt varmt är det inte, men även om temperaturen är den samma som på vintern är det inte samma råa luft. Det är långhelg för många. Sammantaget kan detta bara betyda en sak – gap och skrik utanför balkongen nätter fredag och lördag. Kombinationen av torg, spårvagnshållplats och pub med uteservering gör det än mer övertydligt. Numera är det dessutom bara en tidsfråga innan skjutningarna även kommer till min stadsdel. Tiden är också förbi för skjutningar likasinnade (kriminellt drägg) emellan. Det går heller inte att säga att man är på fel plats vid fel tillfälle när men bor på platsen. Jag är på rätt plats vid rätt tillfälle. Det är de skjutglada hämndgängen som är på fel plats vid fel tillfälle. Självklart drabbas gemene man. Men är jag orolig? Inte speciellt. Jag gillar bara inte dessa arslen och deras vanföreställningar om heder. GP har den senaste tiden skrivit om motsvarande problematik i USA och hur de där lyckats vända trenden i vissa områden av gängkriminalitet. Slutsatsen är jag tveksam över. Att allt beror på att ungdomar är arbetslösa. Jag köper inte det som en ursäkt. Att de saknar aktivitet är dessutom ett egenansvar. Arbete eller inte, aktivitet kan man alltid finna. Förutom håglösa barnrumpor som hoppat av skola och som inte har egen fri vilja då de färdas i flock. Är det ett samhälls- eller ett föräldraansvar? Inget av det. Det är fortfarande individuella beslut, men nog har de fått dålig uppfostran. Så löser man problemen med arbete åt unga? Nej, jag tror inte det heller. Det kan bryta en trend hos dem som vill lämna kriminalitet, men då behöver de även geografiskt avskärma sig.

Några lösningar har jag inte. Ett större problem är att polisen inte kan tränga igenom murarna av tystnad och skydd som råder i gängen. Polisen vet vilka personerna är men saknar bevis. Nå, men kan de inte frihetsberöva dräggen? Nej, lagen ger inte medhåll. Trots att polisen huvuduppgift är att 1) skydda befolkning och 2) jaga förbrytare. Mitt tips till polisen är att göra det obekvämt och synligt hänga på dräggen i hasorna. Kanske de redan gör det, men det har inte haft någon effekt. Och om de gjorde detta, så borde de kunna finna bevis för brott redan vid nästa skjutning.

En skjutning i veckan. Få stadsdelar är skonade. Ingen, om man ser till andra vapen.

I Göteborg går man inte ut när det blivit mörkt. Det är förenat med livsfara.

Självklart arbetade jag klämdagen. En av väldigt få, lät jag ganska snart förstå. Ingen trafik i morse och inga chefer på jobbet. Nästan tyst, nästan lugnt. Jag hann med det jag skulle (förutom intranätet). Därmed är jag värd min helgledighet.

I kväll är det världspremiär på nya tv-serien Wayward Pines. I Sverige kl. 21.55 på Fox. Frågan är om det bara är en hype? På IMDb har serien redan fått 8,9 i betyg, trots att serien (miniserien?) ännu inte fått premiär. De små påannonseringar Fox gett i två månaders tid, har mest bara varit märkliga, ibland lite fjantigt övertydliga. Jag får väl ta och skaffa mig ett eget omdöme genom att åtminstone se första delen i kväll. Annars är jag ganska nöjd med att de flesta tv-serier nu börjar gå mot sommaruppehåll så jag hinner… läsa. Böcker. Kanske.

Tänk, om en dryg månad är det midsommar och därefter sommarsemester i sju veckor?! På väg hem från jobbet för någon dag sedan slog det mig att jag verkligen aldrig är ledig, inte ens för sjukdom. Jag arbetar alltid. Semester är något jag tar ut på sommaren, aldrig några strödagar i övrigt (möjligen kring jul, men helst inte). Sjukskrivning har jag inte haft de senaste två åren och som vanligt var det vid ett ms-skov. I höstas var jag genomförkyld och hade feber, men kan inte komma ihåg att jag var hemma för det då det sammanföll med fridag/helg. Jo, jag har tveksam till om jag ens var sjukskriven för två år sedan, eller om det var sommarsemestern som fick agera sjukperiod.

Klämdagen är jag ledig enligt schema men ska arbeta fulldag ändå. Varför? Jo, jag behöver timmarna på flex för att nästa vecka kunna tar lite strötimmar ledigt. Ska få sjukvårdande behandling (säger inget mer) och tänkte ta långhelg nästa helg istället. Självklart arbetar jag in tid i förväg om jag ska vara ledig. Arbetstiden måste gå ihop.

En annan reflektion jag hade i går var att jag är ganska nöjd med arbetet just nu och att det helt är kopplat till vad jag har i lön. Senaste löneförhöjningen var god, även om jag kanske inte egentligen är nöjd (saknar fortfarande några tusen för att motsvara det jag utför). Men acceptabelt, då? Samtidigt tycker jag nästan synd om arbetskamrater som ligger mellan 5-10 000 kronor under mig. Kanske det inte är så mycket kopplat till ansvarsområden, som till prestation. De får helt enkelt ta och prestera bättre! Och visa sin kompetens. Utan att gnälla och orättvisor.

På tal om det har jag nu nästan bestämt mig för att avsäga mig uppdraget som fackligt ombud från och med årsskiftet. Andra står nu redo att ta över stafettpinnen.

Min vardag är väldigt begränsad till att följa samma mönster dag efter dag. Alltså arbetat. Alltså snurrat runt i timmar med flärdtjänst. Alltså varit på gympa. Utöver det hinner jag inte så mycket mer under en dag.

På jobbet har jag tagit itu med att göra en statistisk uträkning jag tänkt göra i två års tid men aldrig haft tid till. Därför satt jag med stängd dörr, fördragna fönster och med notifikationen ”mattestuga – räknar” på dörren. Ändå kom X antal personer bara springandes rakt in på mitt rum för att fråga om jag verkligen inte ville bli störd. Fortfarande blir jag förbannad över bristen på respekt som jag aldrig verkar kunna få. Bredvid mig sitter chefen som också brukar stänga dörren och dra för sina fönster. Där tvärnitar folk och säger ”nej, upptagen, bäst inte störa”. Vad är skillnaden? Titeln? För utifrån hur vi reagerar när vi blir störda så borde folk vara skiträdda för att ens hälsa på mig då jag exploderar (när jag blir störd, inte att någon hälsar på mig). Därför måste det bero på titeln. Chef = viktigt, stör inte. Jag = oviktig, stör. Särskilt märkligt blir det när folk faktiskt har en anledning till att får tag på chefen, men ingen har anledning till att prata med mig då jag har eget avgränsat ansvarsområde på jobbet som inte inkluderar de personer som hela tiden stör mig.

Kapselmaskinen hämtade jag i dag på postutlämningen efter jobbet. Den fungerar utmärkt. Kaffet är gott. Ja, ända tills det nu börjar kallna, märker jag. Jaja, bara jag får i mig koffein. Tanken är att jag ska ta med mig maskinen till jobbet, men jag tvekar eftersom det är en ganska stor apparat. Jag får väl fortsätta köpa kaffe för 29 kr per dag på Pressbyrån och göra eget hemma för 8 kronor koppen. Med tanke på priset borde det vara ett fantastiskt kaffe jämfört med att brygga eget kaffe. Men jag är ändå nöjd med köpet av kapselmaskin.

I går fortsatte jag spendera och köpte fullversionen av PaintShop. Senaste månaden har varit väldigt kostsam, men å andra sidan så brukar jag aldrig unna mig något.

Vad ska jag inhandla härnäst?

Min lugna arbetshelg blev inte så lugn. Förutom att jag fick en kamrat i rummet bredvid, så visade det sig (utan att någon berättat) att ytterligare fem personer gick in extra för att ha fem heldagsmottagningar. Då är man inte ostörd. Så jag hann inte göra det jag tvingas spara till månadens lördagsarbete. Däremot så hann jag möblera om på rummet så att jag blev nöjd med nya skrivbordet. Samtidigt dammade jag och slängde ytterligare några pärmar. Och uppdaterade intranätet. Sådant jag kan göra vilken dag som helst när jag blir störd. Störd blev jag ju. Så nu vet jag inte riktigt när jag ska göra alla måsten som kräver enskildhet och ostördhet. Kanske jag kan boka in en extra arbetsdag en annan helg? Nä, det orkar jag inte. Hinner inte heller.

Ett dygn försenat, nu börjar min fredagskväll.

Trubbel med nätverksanslutningen. Hur jag än felsöker så kan jag inte få fram om det beror på nätverkskortet (som är uppdaterat) eller på nätanslutningen (router som inte visar något fel). Var femte minut förlorar jag nätverksuppkopplingen. Det är nytt även om jag sedan fem dagar tappat uppkopplingen en gång per dag. Det enda jag gjort annorlunda är att jag installerat PaintShop.

Nå, men mitt nya skrivbord har kommit till jobbet i dag. En fyrkantig träskiva 140×60 cm. Den träskivan tog alltså 11 veckor att få till. Imponerande.

Hjärnan stängde av i dag. Som planerat och som konsekvens av gårdagens arbetsdag plus träning. Tolv timmar sov jag i natt och därefter… har tiden bara gått. Det är märkligt hur tid kan försvinna i vaket tillstånd när man inget gör. De som påstår att tiden går långsamt när man inget gör, förstår jag mig inte på. Min hjärna fungerar lite som när man centrifugerar tvätten. Fast utan tvätt i maskinen. Det bara snurrar runt utan en (fast) tanke. Och så har en dag gått.

En dag kommande helg ska jag arbeta. Jag vet på ett ungefär vad jag ska göra, eller borde göra. När en läkarkandidat hörde att jag skulle arbeta så *krävde* hon att få arbeta extra samma dag som jag, tillsammans med mig. Visst, det går bra. Kanske jag får fokusera mer på hennes arbete än mitt eget, men det är också arbete. Precis som med alla mina studenter, så vill även läkarstudenter få någon form av upplärning av mig. Jag tror ändå att det är anekdoterna de är ute efter, att jag drar paralleller och gör rutiner mer levande och intressanta. Jag är en storyteller.

I dag drunknade jag i jobbmejl på min lediga dag. Där var inget tekniskt fel i går, utan folk ville mig inget förrän i dag när jag inte kan göra så mycket mer än läsa det se skrivit. Det svåra blir att hinna beta av alla mejl och besvara. För jag tror inte fler mejltysta dagar kommer, det är ett ständigt flöde. Jag skulle förmodligen kunna sitta på heltid och bara besvara mejl. För det är frågor som ställs. Enkla frågor som kräver komplicerade svar. Frågorna är för enkelt ställda, väldigt ospecifika, jag vet inte vad de egentligen åsyftar så jag får svara så jag täcker alla eventualiteter. Jag är en ordbajsare.