Kategori: <span>Blogg</span>

Tredje dagen i år som jag utfört det arbete jag egentligen är satt att göra. Det känns bra, men jobbigt att sitta så still en hel dag. Att jag nu har ont och är trött vet jag inte om det beror på just det, eller om det har något med att göra att jag var på träning efteråt. Jag kört verkligen stenhårt på mina träningspass, får en puls på 180, genomsvett, högröd i ansiktet, skelar av trötthet. Nu väntar jag bara på att jag ska gå in i väggen. Sömnigheten ”jag måste sova NU” brukar slå till väldigt plötsligt redan vid 22-tiden.

Märkligast i dag var att inte en enda människa mejlat mig på jobbet! Det har inte hänt sedan… sedan… julen när alla hade så dålig arbetsmoral.

Att skriva lathundar verkar vara en stor del av mina arbetsdagar. Önskemål kommer ständigt om detta, och jag gör det. Men i slutändan brukar det visa sig att man ändå inte tar fram dessa (lathet?) och istället gör fel. Vilket också är en stor del av min arbetsdag – rätta andras fel.

Jo, jag hade ett morgonmöte i dag där jag visade och berättade (egentligen skrämde till lydnad) varefter önskemål om fyra nya lathundar kom. Dessa fyra lathundar hann jag göra i dag. Men jag ska ha ett uppföljningsmöte där jag praktiskt visar hur de följer lathundarna trots att jag redan visat och berättat. Upprepning och repetition verkar vara något i sammanhanget. Och det tar så mycket tid för alla inblandade. Istället för att lyssna och lära direkt, utan krav (önskemål…?) om lathundar och repetition. Jag har aldrig riktigt förstått det där att så många har så svårt för att lära. Som jag förstått det som har jag lite av fotografiskt minne bortsett från att det inte har något med bilder att göra. Istället kommer jag ihåg allt jag hört. Det bara finns där. Väldigt sällan hör man mig säga ”jag vet inte”. Själv har jag inte något nedtecknat för egen del. För jag hittar aldrig bland mina anteckningar, varken som datafil eller på papper i någon pärm. Kanske det är därför jag lärt mig att memorera?

I går när jag åkte flärdtjänst skulle vi hämta ännu en resenär. Chauffören tyckte det var en märklig adress, undrade om jag visste hur man hittade dit. Jo, men självklart! Jag visste vem resenären var, hur man hittade till honom, och att det var vid en hiss inne i ett källargarage under en butik där garagedörrarna öppnas automatiskt. Trots allt var jag ju med när vi hämtade den resenären senast. För sju år sedan. Eller om det var åtta (säger jag ödmjukt för att visa att jag kanske inte är perfekt).

Och jag pratar hål i huvudet på mina studenter. De får lära sig så mycket mer på åtta veckor hos mig än under ett helt framtida arbetsliv. Tydligen är jag väldigt engagerade när jag pratar, drar mycket paralleller till mina egna erfarenheter, beskriver hur vårdpersonal och läkare arbetar (behandlar, utreder, undersöker). Och jag förklarar komplicerade ekonomiska regelverk inom sjukvård. Och beskriver lagar, förordningar, regelverk, rutiner och så vidare. Det är väl därför studenterna försökt rekrytera mig till skolans värld (nej, tack). För jag minns allt jag gjort genom åren.

I dag fick jag frågan om en person. Nå, jag visste allt. Det var bara drygt tre månader sedan jag var involverad i frågan och kunde nu redogöra för allt. Så klart.

Det där med kognitiva problem på grund av ms är inget jag känner igen. Men om jag ätit i dag? Minns inte… Det är ovidkommande.

I dag var det dags igen. Telefonförsäljare som ringde mig för att förklara att jag kan lägga om mina bostads- och privatlån till förmånligare ränta. Det blir lika chockade (de tror mig inte) när jag upplyser dem om att jag inga lån har. Ringer man på vinst och förlust och förutsätter att alla har banklån? Eller, nog borde det väl finnas offentliga listor över privatpersoners skuldsättning? Hade de tittat där så hade de aldrig återfunnit mitt namn. Jag har inga lån! Jag behöver inga lån! Jag klarar mig bra ändå.

Men det största motståndet jag känner är ”ingen vill veta var du köpt din tröja”. Förutom att det är en låt från 2004 med Raymond & Maria, så är det tanken som dyker upp när jag ska skriva något. Vem tusan är intresserad av mitt vardagsliv?

Ännu större motstånd känner jag mot att kommentera nyheter. Nyhetstidningarna sönderanalyserar själva sina reportage genom att ha diverse egna krönikörer av dålig kvalitet. Därmed behöver ingen annan ta på sig den rollen att i bloggar återupprepa sådant som redan sagts. Några nya aspekter eller infallsvinklar existerar inte. Ännu mer patetiskt är att på Twitter ha kortlänkar till nyhetsartiklar och dessutom inte på något sätt kommentera det eller förklara vad man länkar till.

Guldåldern. Före modebloggarnas tid fanns dagbok på nätet. Den typen av blogg kan jag aldrig återgå till även om det var betydligt intressantare att då läsa andras dagböcker. Men den tiden är förbi. För egen del har jag redan sagt det jag ville ha sagt. Jag kan inte definiera vad som var så intressant för 15 år sedan, men det var nog gemenskapen, stödet, variationen, omfattningen och spridningen. Dagbok på nätet finns knappt längre, inte heller bloggar. Avarten modebloggar är jag glad över att de mer eller mindre försvunnit. Det tyder också på en lathet när de flesta börjar välja sociala medier för dialog och berättande. Varför begränsar man sig med tekniska plattformar? Jag hoppas på att dagbok på nätet återkommer och jag åter får ett sammanhang. Kanske jag då också har mer att säga. Jag behöver input och respons för att kunna blogga. Annars finns inget syfte.

Jag har funderat i några år nu och parallellt kört på med min blogg. Jag vill blogga. Frågan är bara i vilken form och om jag verkligen ska fortsätta här? Det som också känns begränsande är att jag är för känd. Är jag? Nå, för många vet vem jag är. Och jag är mer känd irl än url. Frågan är om jag ska utnyttja det och träda fram än mer, eller dra mig undan? Just nu lutar det åt att sista avsnittet här blir dag 6000. Om jag inte ändrar mig till dess.

Stjärnor är nog det jag saknar mest. Att se stjärnor på en natthimmel. Jag älskar att sitta i mörkret och titta ut i rymden, men ser väldigt sällan stjärnor eftersom storstadsljuset ger en gråsvart vägghimmel. När jag väl ser någon enstaka starkt lysande stjärna, så kan jag inte vara säker på om det är ett flygplan, en satellit, en planet eller en eftertraktad stjärna. Har jag riktig tur så lyckas jag urskilja Karlavagnen. Kanske en gång per år är det gynnsamt nog.

När jag var liten, bodde på landet, brukade min far ta ut mig i nattmörkret för att vi skulle titta på alla tusen stjärnor. Ingen skymd sikt av hus eller träd. Inga gatlampor suddade ut mörkret. Stjärnorna lyste starkt och i mångfald. Gör de det fortfarande? Eller har stjärnorna förbleknat i samma takt som minnet förstärkts till att tro så mycket mer om barndomens upplevelser? Jag saknar stjärnorna. Det enda som nu kan göra mig lycklig är att sitta och titta på fullmånen när den passerar lågt mellan höghusen.

Jag är nog ingen storstadsmänniska egentligen. Även om jag bor nära havet så är det inte tillgängligt. Hav och skog rotar mig. Nattens mörker och stjärnor lugnar mig.

Jo, det är väl dags för den obligatoriska 1 maj-texten. Morbror blir 79 år. Lille far skulle fyllt 76 år i dag, men fick bara uppleva sin 66-årsdag. Det är 27 år sedan mormor dog.

För att då skriva om något helt annat. I dag tappade jag en skruv. Min rollator är trasig och jag har gjort felanmälan för en vecka sedan utan att någon ringt tillbaka. När jag gick till affären i morse hörde jag hur metall slog i marken, men brydde mig inte så mycket om det. När jag kom till affären så lossnade sitsen helt. På tillbakavägen stannade jag där jag hört att något slog i marken och fann en skruv. Hemkommen välte jag rollatorn och det fattades fyra skruvar. Därför har jag märkt att rollatorn var trasig, tre skruvar är bara borta. Skruv nr 4 som jag i dag plockade upp från marken gör att jag ändå kan spänna fast sitsen men kan inte sitta på den. Måste säga att jag är ganska trött på ineffektiviteten som sjukvården innebär när man försöker komma i kontakt med någon akut.

En tappad skruv är också en tappad sug.

Det finns en omotiverad gnällighet. På Facebook finns många slutna forum där folk fullständigt kräks och fördömer utan tillstymmelse av balans och vett. Det provocerar surgubben i mig. Jag svarar tillbaka med fakta och utan att dra in känslor i det. Jag skriver ingen på näsan, typ ”du har fel, jag har rätt”. Istället lägger jag fram fakta. Just nu råkade jag hamna i en tråd där de klagar både på min arbetsgivare och mitt fack. Felaktig information. Folk förutsätter så mycket. Ofta anser man sig ofördelaktigt behandlad, men istället för att se sin egen roll eller ta reda på hur saker och ting ligger till, så bara ondgör man sig. Och många hakar på i klagokören. Vilka reaktioner får jag då som kommer in och hävdar något annat med faktakontroll? Jo, väldigt många har inte känt igen sig i gnället och därför inte kommenterat, men känner då stöd i det jag skrivit. Så om inlägg och kommentar är negativt-negativt-negativt-negativ-fakta (jag), så övergår det sedan till positivt-ilska-gnäll-positivt-positivt-positivt. För den som startade med sitt gnällinlägg blir ofta skitförbannade på min kommentar, men andra brukar sluta upp bak mig och då dör tråden ut.

Jag borde inte läsa slutna forum. Jag delar ju ändå inte åsikter med andra och gillar inte att omge mig med negativitet.

När nya skrivbordet kommer i nästa vecka så är det åter dags att möblera om på jobbet. Eftersom jag tycker detta är så kul, så tittar jag nu på hur det ser ut hemma. Jag behöver ett skrivbord här också, men har inte plats. Eller… har jag det? Det hela hänger på om jag kan flytta på ett skåp som är 1 cm bredare än utrymmet där det ska pressas in. Kanske…? Annars är det surt. Jag har redan sett ut platsen där jag vill ha skrivbordet hemma. Lyckas jag med detta så *borde* jag kunna få tillstånd till att gå upp till heltidsarbete och arbeta på distans hemifrån. I en betydligt bättre arbetsmiljö än på jobbet.

Hm. Beställa skrivbord… Titta på Ikea.se och fann precis vad jag ville ha. Betalar gärna extra för hemleverans och montering. För vissa är pengar bevisligen aldrig ett problem…

Egentligen finns det inte så mycket att säga kring det, men jag kan konstatera att årets tredje dödsfall i bekantskapskretsen blivit bekräftat där en liten blomma skickas till begravningen om en vecka.

Med tanke på att det var sjukgymnastik i går kväll, så är jag oförskämt upprätt i dag. Trött, men inte bedövad. Gruppen var kraftigt decimerad i går och det var stor möjlighet till att kunna träna utan att vänta på ett ledigt redskap. Men det var som vanligt. Äldre herrar (och jag). Den enda som är tyst, kämpar på och blir genomsvett, är jag. De andra verkar tro att de sitter på en ljugarbänk om man ser till val av samtalsämnen (skrävlande) och hur inaktiva de trots allt är. Jag förstår inte riktigt deras syfte med sjukgymnastik. Eller varför sjukgymnasten sätter sig på samma ljugarbänk. Återigen kan jag konstatera att jag inte känner mig hemma i den här konstellationen av ”gruppträning”. Men jag vet syftet med min egen träning och skiter i de andra även om jag blir lite irriterad. Där är en väntetid på att få komma med i den här gruppen då den är fulltecknad. Av inaktiva soffpotatisar. De kunde lika gärna stannat hemma. Förmodligen är där fler som resonerat som jag, för samma dag jag gick med i gruppen så kom ytterligare två nya deltagare. Har jag varit med i nu sex veckor? Två gånger har de varit med, sedan hag ingen sett röken av dem. Förmodligen har de känt att detta är fel forum för sjukgymnastik och gett upp. Det är bara jag som är envisheten personifierad.

Äsch. Jag glömmer det hela tiden. Jag måste hänga tvätt. Maskinen var klar för… fem timmar sedan. Jag har fastnat framför uppdatering av ny dator.

Senaste dagarna på jobbet, ja ända sedan förra veckan, har där varit en konflikt som jag fått ärva. Jag lägger mig i sådant som jag kanske egentligen inte behöver bry mig om, men just i det här fallet anser jag att olika chefer gjort fel som aldrig involverat mig från början eftersom jag har en viss kompetens (som de saknar) som snabbt och enkelt kan lösa allt. Men så blev jag tillsagd i går att lägga ner. Gjorde jag det? Nej, självklart inte. I dag gick jag vidare och nu är allt (förhoppningsvis) löst. Nej, inte en konflikt mellan personer utan mellan enheter och arbetsfördelning.

Vissa har fortfarande väldigt svårt för mig. Särskilt om man är sjuksköterska eller (inte lika ofta) läkare så tror de att de vet och kan allt, samt att de i chefsposition tar beslut utanför sin kompetens eller kännedom om verkligheten. Jag blir provocerad av sådan inställning. De med legitimation ser ner på mig som inte gått en vårdutbildning. Trots att jag genom min utbildning är expert inom administration. Som det ofta handlar om. Då måste jag argumentera och försöka övertyga, dra fram konsekvenser, orsak och verkan. Istället för att bara lyssna till mig eller låta mig fixa problem, så lägger de sig i och jag måste förklara, förklara och förklara. I slutändan får jag ändå alltid rätt. Annars skulle jag aldrig yttrat mig från början.

Vad är det hos mig som gör att jag ständigt tar initiativ till att lägga mig i saker? Varför kan jag inte bara vända ryggen åt och låtsas som ingenting? Det ligger inte i min natur. Jag tänker för mycket. Ser sammanhang i allt. Och kan då inte vara tyst.

Någon som gillar att jag inte är tyst på jobbet, är mina studenter. De påstår att jag öser visdom över dem, förklarar precis allt och drar paralleller till vad jag tidigare arbetat med. I går fick jag frågan vad en viss medicinsk förkortning betyder, som inte har med vår arbetsplats att göra, men jag kunde besvara den direkt och beskriva väldigt ingående. Hur och varför? Jo, det var en behandling jag var involverad i för tjugo år sedan och få fick höra allt om. Och eftersom jag kunde berätta allt runt omkring detta, så kommer studenten aldrig att glömma det. Vad förkortningen betyder vet jag inte riktigt (glömt), men jag kommer ihåg sammanhang och kan då berätta. Och så här är det hela tiden. Jag för information vidare, som kanske är ”värdelöst vetande”, men som målar upp en bild av både yrkesrollen och den hälso- och sjukvårdsvärld vi befinner oss i. Ofta får jag frågan (av kollegor, arbetskamrater och studenter) hur jag kan svara på alla frågor vad det än handlar om. Förutom min egen nyfikenhet och många år i yrket, så har jag genom åren alltid lyssnat. Punkt. Lyssnat på de jag arbetat med, lyssnat på patienter, lästa dokumentation, läst facktidningar, läst böcker och så vidare. Öh… Jag lär också upp läkare där jag nuddar vid även det medicinska och inte enbart det administrativa.

Det som de senaste studenterna berättat för mig, trots att de inte är från samma klass, är att jag är känd på skolan. När praktikplatser fördelats så brukar skolan berätta om att den student som har haft extra tur är den som fått en placering hos mig. Smickrande, men… äsch, då! Förutom att två skolor försökt rekrytera mig, så brukar studenterna efter sin praktik säga att jag borde börja på skolan då jag vet mer än lärarna. Och att de får en aha-upplevelse hos mig eftersom jag kan förklara mer pedagogiskt.

Och jag fattar egentligen inte. Det är därför jag skriver ner det här. För jag är förvånad över att man tycker att jag har något att bidra med. Men jag tog också emot studenter när jag jobba på det där sjukhuset 30 mil bort för +15 år sedan. Också den utbildningen där brukade säga ungefär samma sak som de andra säger i dag; att jag är kompetent, pedagogisk och tar mycket väl hand om alla studenter jag får. Tja? De är mina framtida kollegor och jag försöker delge den kompetens jag själv önskar av kollegor.

Med det sagt… Det ska bli skönt att till hösten bli av med rollen som handledare. För inget tar så mycket tid och energi som att ensam ansvara för en student. För jag ger väldigt mycket av mig själv.

Nästa vecka får jag mitt skrivbord på jobbet. Det har då tagit 11 veckor att tillverka. Sanslöst!