Dag: <span>3 februari 2000</span>

Dagens andra dagboksanteckning? Tänka sig…

Varför får man inte ha rynkor? Varför ska de bekämpas? Jag tycker rynkor är vackra. Ja,  förutom om de är framkallade genom ihärdigt rökande. Då ser rynkorna mer ut att höra hemma  hos en bulldog på dåligt humör. Nej, rynkor är något man förtjänar. Vilket kanske inte lät  så kul. Vad jag menar är att rynkor hör ålder till. Äsch, det lät inte heller så kul. Hm…  hur ska jag förklara det? Rynkor visar att man har leeevt. Och varför är det  kvinnor som ska bekämpa sina rynkor genom diverse krämer? Åtminstone är det dem tevereklamen  vänder sig till. Det enda män ska bekämpa i tevereklamen är sina sura magbesvär. Jag  har inget mot rynker, varken att själv få det, eller hos andra. Förresten… finns det något  vackrare än skrattrynkor kring ögonen?

”Alla töser är mina fjällor” sa jag när jag var liten. Idag är ingen av dem under sextio år (men  inte heller över 75 år).  De har rynkor. Men de är fortfarande mina fjällor! 😀 Hm… säger man fjällor nu för tiden?  Enligt ordboken så är det ålderdomligt och betyder flickvänner. Om nu nån tvivlade på det. Jag  har alltid vurmat för mina fjällor. Och det har varit ömsesidigt. Jag har alltid umgåtts med  äldre kvinnor. Eh… alltså… bara umgåtts.:-) Vad vill jag säga med det?  Inget. Fakta. Och jag skriver för att jag inte kan sluta…

Jag är emellanåt rejält gnällig och många är det på nätet också. Så därför vill jag klart och  tydligt säga att jag är lycklig. Jag är glad, har roligt och är lycklig. Får man känna så?  Eller är det osvenskt? Kanske lite jante över det? Men, men… Är ständigt så tacksam och  tycker att jag har sådan tur. Okej, att allt inte är guld och gröna skogar eller en dans  på rosor. Men grundkänslan är lycka och tacksamhet. Känner också en glädje över alla ni  fina människor som finns på nätet. Jag är nykter. Så ni inte inbillar er något… *asg*

Tråkigheter är det ofta på mailinglistorna jag är med i. Där finns alltid något rötägg som  förpestar stämningen och som går till personangrepp. Efter ett tag brukar de bli portade  och utkastade, men då är stämningen redan förstörd. Det blir sådant uppror hos alla. Av  den anledningen skriver jag inte inlägg på vissa listor. Kanske man borde ta steget och  avsluta sin medverkan på de listorna? De ger ju inget. Synd om listägarna som lagt ner  så mycket tid och engagemang.

Jag är dålig på att ge komplimanger. Jo, komplimanger och uppmuntran ger jag mycket på nätet  men inte ”in the real world”. Vet inte varför. Rädd för att uppfattas som om jag har någon  baktanke, kanske? Däremot så får jag komplimanger när jag är på arbetet. Det har  börjat först sedan jag blev sjukskriven. Eller rättare sagt nu när jag kommit tillbaks.  Om hur roligt de tycker att jag kommer, att jag hjälper till, finns till hands, att jag  avlastar, att jag ställer upp, att det aldrig gått annars, att de saknar mig de dagar jag inte  är där. Visst är det jätterart och rörande?:’-] I början sa jag bara ”äsch”,  blev generad och gick undan. Nu blir jag glad och säger tack, men känner mig förvirrad.  Varför betonar man så mycket om att jag är en klippa? (Så säger de) Och att jag är en  ängel och pärla. Nu börjar jag istället bli smått nervös. Hur ska man ta en komplimang?

Snart ett år av dagbok. Tänk vad tiden gått fort! Kanske man av bara farten fortsätter  ett år till? Jag har dock små, små misstankar om att det kommer att bli en varannandagsdagbok  (gu’ vicket långt ord). Men inte än på en månad. Får väl se. Tittar man på de andra som  skriver nätdagböcker så brukar de ge upp efter två år. Då vill jag inte vara sämre. Men  jag lovar inget! 😎

Kristianstad – bussolyckornas stad. Typ. Eller nåt…

Förra året höll en buss på att hamna i stadens kanal. För att citera min morgontidning:  ”Föraren hade gått av för att slå av och på datorn genom en lucka på utsidan”. Jo, dagens  moderna bussar sköts av interna datorer. Och som vilken annan dator som helst så kan den  ”hänga” sig. Så vad gjorde chauffören? Jo, han stannar bussen, med passagerar i, går ut  och startar om datorn. Det innebar att bromsen släppte och dörrarna stängdes. Och bussen  började rulla baklänges mot kanalen med en springande chaufför jämte bussen. En passagerare  lyckades bromsa bussen.

Men så igår… Bussarna kör in i små fickor intill en väntesalsbyggnad, eller vad man ska  kalla det för. Glasvägg. Skenande buss. Buss penetrerar glasvägg. Väntande passagerare flyr  skrikande samtidigt som en störtskur av glassplitter sköljer över dem. Ingen skadad.

Det har sina risker att åka buss här. En gång tvärnitade bussen så en äldre kvinna for  genom bussens mittgång och kraschade med huvudet i framrutan. Eller den gången då bussen  gjorde en omkörning och drog upp sidan längs en bil. Eller då bussen körde ner gatuskyltarna  då de stod ivägen på refugen. Så varför klagar jag på färdtjänsten egentligen?:-)

Idag träffade jag en vän som jag inte träffat på tio år. Av en händelse sprang vi på varandra  på jobbet. Trevligt och kul! Ganska konstigt… Jag lärde känna henne under min ”komvuxtid”.  Kan väl säga som så – flertalet av de jag gått på Komvux med har jag nu flera år senare träffat  på sjukhuset. För de har fått jobb inom vården. Undrar varför vi gjorde de valen? Vi hade  ju alla möjligheter att söka precis vad vi ville inom högskola och universtitet. Och i  slutändan så valde vi vården…

Ack, vad jag blev sömning. Tror jag ska gå och vila mig en stund. Är ”lätt” utschasad efter  dagens arbetsinsats. ”Lätt” ska man tolka som ”så in i helv***”.