Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Dagens andra dagboksanteckning? Tänka sig…
Varför får man inte ha rynkor? Varför ska de bekämpas? Jag tycker rynkor är vackra. Ja, förutom om de är framkallade genom ihärdigt rökande. Då ser rynkorna mer ut att höra hemma hos en bulldog på dåligt humör. Nej, rynkor är något man förtjänar. Vilket kanske inte lät så kul. Vad jag menar är att rynkor hör ålder till. Äsch, det lät inte heller så kul. Hm… hur ska jag förklara det? Rynkor visar att man har leeevt. Och varför är det kvinnor som ska bekämpa sina rynkor genom diverse krämer? Åtminstone är det dem tevereklamen vänder sig till. Det enda män ska bekämpa i tevereklamen är sina sura magbesvär. Jag har inget mot rynker, varken att själv få det, eller hos andra. Förresten… finns det något vackrare än skrattrynkor kring ögonen?
”Alla töser är mina fjällor” sa jag när jag var liten. Idag är ingen av dem under sextio år (men inte heller över 75 år). De har rynkor. Men de är fortfarande mina fjällor! 😀 Hm… säger man fjällor nu för tiden? Enligt ordboken så är det ålderdomligt och betyder flickvänner. Om nu nån tvivlade på det. Jag har alltid vurmat för mina fjällor. Och det har varit ömsesidigt. Jag har alltid umgåtts med äldre kvinnor. Eh… alltså… bara umgåtts.:-) Vad vill jag säga med det? Inget. Fakta. Och jag skriver för att jag inte kan sluta…
Jag är emellanåt rejält gnällig och många är det på nätet också. Så därför vill jag klart och tydligt säga att jag är lycklig. Jag är glad, har roligt och är lycklig. Får man känna så? Eller är det osvenskt? Kanske lite jante över det? Men, men… Är ständigt så tacksam och tycker att jag har sådan tur. Okej, att allt inte är guld och gröna skogar eller en dans på rosor. Men grundkänslan är lycka och tacksamhet. Känner också en glädje över alla ni fina människor som finns på nätet. Jag är nykter. Så ni inte inbillar er något… *asg*
Tråkigheter är det ofta på mailinglistorna jag är med i. Där finns alltid något rötägg som förpestar stämningen och som går till personangrepp. Efter ett tag brukar de bli portade och utkastade, men då är stämningen redan förstörd. Det blir sådant uppror hos alla. Av den anledningen skriver jag inte inlägg på vissa listor. Kanske man borde ta steget och avsluta sin medverkan på de listorna? De ger ju inget. Synd om listägarna som lagt ner så mycket tid och engagemang.
Jag är dålig på att ge komplimanger. Jo, komplimanger och uppmuntran ger jag mycket på nätet men inte ”in the real world”. Vet inte varför. Rädd för att uppfattas som om jag har någon baktanke, kanske? Däremot så får jag komplimanger när jag är på arbetet. Det har börjat först sedan jag blev sjukskriven. Eller rättare sagt nu när jag kommit tillbaks. Om hur roligt de tycker att jag kommer, att jag hjälper till, finns till hands, att jag avlastar, att jag ställer upp, att det aldrig gått annars, att de saknar mig de dagar jag inte är där. Visst är det jätterart och rörande?:’-] I början sa jag bara ”äsch”, blev generad och gick undan. Nu blir jag glad och säger tack, men känner mig förvirrad. Varför betonar man så mycket om att jag är en klippa? (Så säger de) Och att jag är en ängel och pärla. Nu börjar jag istället bli smått nervös. Hur ska man ta en komplimang?
Snart ett år av dagbok. Tänk vad tiden gått fort! Kanske man av bara farten fortsätter ett år till? Jag har dock små, små misstankar om att det kommer att bli en varannandagsdagbok (gu’ vicket långt ord). Men inte än på en månad. Får väl se. Tittar man på de andra som skriver nätdagböcker så brukar de ge upp efter två år. Då vill jag inte vara sämre. Men jag lovar inget! 😎
