Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Efter alla helger på jobbet har jag nu fritt de kommande tre. Och jag är alltid ledig måndagar och fredagar. Inser ni hur mycket fritid jag plötsligt fått? Det ger mig små attacker av ångest och handlingsförlamning. För ni har väl insett hur mycket tid och kraft jag lägger på arbetet?
Vad betyder arbetet för mig? Svår fråga. Allt och ingenting. Jag engagerar mig mycket och ser det som något viktigt där jag kan göra en viss skillnad. Samtidigt kan jag vara utan det. Inga problem. Bara jag får byta fokus och finna något värt min tid och mitt engagemang. Men just nu är det arbete som gäller. Egentligen har jag inget val om jag vill ha en inkomst. Frågan är varför jag bryr mig så mycket. Andra verkar ta arbetslivet som något där man inte presterar mer än att man får en lön. Det skulle jag aldrig klara. Visst, urusel lön men jag har ett åtagande där jag gör mitt bästa, vill utvecklas, testar nya saker, utbildar mig, försöker lära mig saker på min fritid som jag kan ha nytta av på jobbet.
Självklart spelar min ms in. Jag behöver inte bevisa något för mig själv, men min omgivning. Den som inte är så accepterande och där jag blivit uppmanad att säga upp mig då man tydligen inte kan ha en kronisk sjukdom och befinna sig i arbetslivet. Sedan har det inte haft någon betydelse att jag inte har någon sjukfrånvaro att tala om, gör mitt jobb tillfredsställande, o.s.v.
Det som egentligen är anmärkningsvärt är att jag inte får några tjänster jag söker. Söker jag en tjänst motsvarande min utbildning och erfarenhet, får jag höra att jag är överkvalificerad. Alltid överkvalificerad. Om jag ens blir kallad till intervju. Oftast får jag ingen reaktion alls på mina ansökningar. CV och följebrev granskas först av facket innan jag sänder in dem, och de förstår inte varför jag aldrig blir aktuell för lediga tjänster. Jag gör inga formella fel i mina ansökningar och har ofta mer kvalifikationer än medsökanden. Diskriminerad? Tja, mycket talar för det. Och inget som någon kan göra något åt eftersom det i slutändan är arbetsgivaren som bestämmer. För ingen vågar säga något om att det skulle handla om min sjukdom, för då hade det verkligen varit diskriminering. Men jag ser inga andra anledningar.
Så jag får kämpa på med det jag har. För jag verkar inte komma vidare på annat sätt. Det enda som egentligen är tillfredsställande är att jag lyckats bevisa att jag gör skillnad.
