Dag: <span>13 juni 2008</span>

Skolgymnastiken i lågstadiet. Efteråt skulle man duscha. Jag var livrädd för att få vatten i ögonen och hemma löstes det genom att jag hade en handduk tillgänglig. Det fungerade inte riktigt så på lågstadiet. Istället fanns duschhätta à la rymdfarkost. Egentligen en påse som träddes över huvudet för att också skydda det svettiga håret från väta. Varför jag skulle ha detta, varför jag tilläts sjåpa mig, förstår jag inte i dag. Blev jag mobbad eller mobbad där i duschen?

Nå, men det var inte det som var så traumatiskt. Istället var det detta att det inte fanns varmvatten. Det skulle inte finnas heller. Möjligtvis en effekt av energikrisen några år tidigare. Alla var tvungna att duscha. Skolfröken stod och såg till att vi verkligen gick in i duschen. Ingen kunde stå i duschen. Därför ställdes vi på rad och sedan fick man springa under tre duschar med iskallt vatten. Tre gånger fick vi springa innan vi fick lämna duschrummet. Springa i en dusch. Blött golv. Halt golv. Ingen klarade sig utan att någon gång naken kana över golven med skrubbsår och blåmärken som följd. Kakelgolv.

Märkligt nog behövde fröken aldrig stå i flickornas duschrum. Jag misstänker att de hade varmvatten där. Slynor!

Först på högstadiet lämnade vi gymnastikhallen till förmån av sporthallen. Där fanns varmvatten. Där ångade det ordentligt eftersom vi väl var frusna efter åren med iskalla duschar och vi tog igen det vi förlorat.

Undrar om det inte var i går jag läste om en ST-läkare på psyk i Norrland som yttrade sig med att han fick arbeta efter konceptet ”learning by doing”. Åtminstone har jag inte riktigt kunnat släppa den tanken. Är det inte så vi alla lär oss vårt arbete? Learning by doing? Sedan har det väl ingen betydelse hur mycket teoretiska baskunskaper man införskaffat genom diverse utbildningar – att lära sig göra sitt jobb kommer väl att utöva sina kunskaper och skaffa arbetslivserfarenhet i den verksamhet man befinner sig i?

Det jag läste angående ST-läkaren var något om att de fick ersätta överläkartjänster trots att de var under utbildning. Tja, det är ju därför de går en ST-tjänstgöring (specialisttjänstgöring). Jag förstår vad som menades – att utan en överläkare som handledare fick de ta onödigt stort ansvar och lära sig genom sina egna misstag. Ingen att rådfråga. Men också det är väl ultimata förhållanden som inte finns inom många verksamheter? Lite gnälligt tyckte jag att det lät.