Månad: <span>juli 2008</span>

På min lunch gick jag ut för att handla i grillkiosken. Då tvingas jag gå över torget. Ett prunkande torg med blomförsäljning. Och med pundare av värsta slag. Ser ut som ett vuxenkollo med 30 pers – alla påverkade av antingen det ena eller det andra (eller både ock). Där på det kullerstensförsedda torget satt en kärring med skrumplever (syns på ansiktet) och med neddragna byxor och pissade.

Sommar i Göteborg… En doft av blommor, hav och urin.

Iphone är inget jag förstår eller ens vill ha om man så kastade den efter mig. Dyr och man kan inte skicka mms. Därför förstår jag ännu mindre att någon kan köa i 12 timmar för att komma över den. Märk väl: Köar glatt i 12 timmar!

Samma människa skulle nog gnälla om hon fick sitta på akuten i fem timmar. Där finns dessutom ingen kö (typ först på plats, först in) då behov och tillstånd prioriterar väntetiden.

Märkligt hur olika man kan reagera på timmar av väntan. En onödig pryl väntar man glatt på. Nödvändig vård gnäller man på. Vad prioriterar folk egentligen som viktigt?

På min avdelning hälsar inte sjuksköterskor på sekreterare. Jo, om vi går privatklädda, för först då får vi ett människovärde och erkänns med en hälsning. Själv mötte jag en sköterska i korridoren i morse, och jag var arbetsklädd. Självklart inget ”god morgon”. Men ibland försöker de ändå få ögonkontakt, vilket är obegripligt. Men hälsar gör de inte, inte ens som ett svar på ens eget ”go’morrn”. Man är obetydlig.

Det är då ms kommer till nytta. För att det inte ska bli pinsamt brukar jag ”få” nystagmus*. Blicken irrar och ögonen skakar. Då kan jag inte fästa blicken. Då har jag inte sett dem. Okej, så jag kan hålla blicken stadig och fästa den i fjärran när jag passerar dessa våldnader, men då skulle jag verka lika arrogant högfärdig. Nej, jag vill göra en liten happening utav dessa tysta möten i korridorerna.**

Härom dagen fick jag en revanch vad gäller kunskaper sekreterare vs. sköterskor. Jag satt och pratade om en vanlig tablett, vad den var för något, vad den innehöll. Ett läkemedel som de flesta av våra patienter har. När jag sa ”för visst har jag rätt, va?” möttes jag av gapande munnar, tom blick och tveksamma ”ingen aning”. Jo, jag hade rätt.*** Det roligaste jag läste i samband med sköterskestrejken i våras var en läkare som uttalade sig om sjuksköterskeutbildningen som en kvasiakademisk utbildning som lika gärna kunde ha legat som ett gymnasieprogram. Erfarenhetsmässigt kan jag inte säga att jag protesterar mot sådana beskrivningar. Men det är inte värt att jag håller med heller.****

* Nystagmus = Ofrivilliga ögonskakningar, neurologisk åkomma.
** Ibland råkar en läkare gå några steg bakom en sjuksköterska. De hälsar alltid (eller grymtar ett erkännande).
*** För att bevisa att jag hade rätt slog jag upp FASS på nätet och pekade. Förresten så gör jag sköterskearbete mer än halva min arbetstid – för att jag vill att det ska bli rätt.
**** Min åsikt är lika skyddad som valhemligheten.

För 3½ år sedan blev jag ”omplacerad” p.g.a. annans sjukdom. Det var då jag fick nya arbetsuppgifter. I dag fick jag försöka möblera om eftersom sjukskrivningen är över. Plötsligt finns det ingen plats för mig även om jag har arbetsuppgifter. Den dåliga arbetsmiljön blir nu ännu sämre (ytterligare en ska sitta i rummet, fick ta bort mina ljuddämpande skärmar, fick offra mitt avslastningsbord, där är trångt, blir mer prat och sping). Jag tycker att det är trist att man inte engagerar sig mer i arbetsmiljön eftersom jag redan fått skador av den. Inget blir ju nu bättre – tvärtom. Jag är väldigt orolig inför hösten. Kanske min enda lösning är att boka in ännu fler möten och utbildningar så att jag alltid är på språng.

Hm, nu fick jag en annan idé… Mitt gamla skrivbord står i konferensrummet (som jag inte får ta tillbaka). Där finns en dator. Självklart bokar jag konferensrummet och tar det som mitt. Tyvärr finns där inga bokhyllor men många konferensbord där jag kan lägga mina pärmar motsvarande elva hyllplan. Då kanske någon får tummarna loss och hittar en duglig plats åt mig att sitta vid.

Jag har bokhyllor i sovrummet, vardagsrummet, hallen, passagen (minihallen, har två) och i klädkammaren. I alla har jag böcker, böcker och åter böcker. Men jag har bara läst ett fåtal. Ändå fortsätter jag att köpa böcker.

Sedan några veckor tillbaka har jag åter börjat läsa böcker. Det har varit dåligt med det de sista åren – tid, ork och engagemang har inte riktigt räckt till. Så vad läser jag då? Nyinköpta böcker? Nej. Några av alla de olästa böcker jag har i hyllorna? Nej. Jag läser om Diana Gabaldons (blogglänk i vänstermenyn) Outlander-serie. Just nu är jag inne på tredje boken.

När jag letade efter denna den tredje boken i mina hyllor (har inget sorterat – får gå igenom alla böcker i alla hyllorna när jag letar), snubblade jag över en Gabaldon-bok som jag inte kände igen. Och som jag inte läst. Äh, tänkte jag. Det är väl en sådan där ”skriva för födan”-bok hon skrivit och som inte har något läsvärde.

Några timmar senare hittar jag en länk på nätet som handlar just om denna udda bok. Det visar sig att den inte alls är så udda. Den är en spinoff på Outlander-serien. Det framgår inte när man läser bokens baksida. Där står något diffust om Lord John Grey som i London på 1700-talet ska jaga en mördare. Så står det inte på nätet. Där står istället att Lord John är homosexuell och att det är olagligt.

Hm. Kul att alla karaktärer i Outland-serien utnyttjas och får egna berättelser (hon ska också skriva en ny serie som ska handla om Raymond). Men det där med homosexualitet… Hon verkar ha hängt upp sig på det i alla sina böcker. I Outlander-serien blir Jamie (huvudperson, gift med Claire) våldtagen av en annan man (som halshuggs av Jamie i bok 3 om jag inte minns fel – i kriget mellan Skottland och England). Hertigen av Sandingham är också homosexuell. Han halshuggs som hämnd för att hans män mördat en tiggare (bok 2). Kan det vara så att hon låter bli Lord Johns nacke? Hon verkar ju ha ett ont öga mot homosexuella. Okej, jag ska ta reda på det. Boken ska läsas. När jag läst ut Outland-serien, vilket lär dröja. Det är närmare 5 000 sidor att plöja igenom.

Boken jag fann? Lord John & Kärlekens Ljuva Plåga.

Det känns lite kul att skriva om Gabaldon. Min tredje dags dagboks-/bloggtext den 17 februari 1999:

Jag måste bara uppmana alla som läser detta att gå ut och köpa Diana Gabaldons bok ”Främligen” nu när bokrean börjar om en vecka. Denna första bok (800 sidor) i en serie av sex planerade, är helt fantastisk. Tyvärr har bara fyra böcker ännu kommit ut.
Boken handlar om sjuksköterskan Claire som 1945 reser med sin make till Skottland då han vill släktforska. Men på något mystiskt sätt försvinner Claire in genom en stensättning i Skottland, och upptäcker att hon hamnat i 1700-talets Skottland. Först tror hon att hon hamnat mitt i någon filminspelning, men upptäcker snart att så inte är fallet. Claire tas om hand av en skotsk klan och blir där en läkekvinna. Hon försöker på alla vis ta sig tillbaks till stensättningen för att kunna ta sig hem till Frank, sin man, på 1900-talet. Tyvärr misslyckas alla rymningsförsök och hon blir i stället djupt förälskad i Jamie. Nu är frågan; ska hon stanna kvar hos Jamie eller försöka ta sig tillbaks till Frank? Hon får många vänner i 1700-talets Skottland, och ett annat problem som uppstår är, kan hon överge dem när hon vet vad som väntar i framtiden? I kriget mellan England och Skottland kommer de flesta hon lärt känna att fullständigt slaktas. Har hon möjligheten att ändra historiens gång om hon stannar kvar?

Jag kan bara säga att denna bok (och böckerna) är helt osannolikt bra. Många kanske tycker att tidsresandet är för overkligt för att ens läsa boken, men då gör man ett väldigt misstag, då det först och främst är en helt otrolig kärlekshistoria som engagerar. Läs böckerna!!!

Diana Gabaldon har hängt med mig genom åren här på nätet. Ett tag var jag med i en mejlinglista som också Diana indirekt deltog i där man fick svar på frågor om man hade några. Numera finns mycket att läsa i hennes egen blogg.

Nu ska jag gå och läsa lite i Sjöfararna, den tredje boken, innan det är dags att åter försöka sova inför ännu en arbetsdag. Tre arbetsdagar kvar.

Plötsligt fungerade inte Internet. Värre panik finns inte. Man testar olika åtgärder utan att nå framgång. Svettiga timmar av felsökningar. Till slut gör man det enda som återstår. Systemåterställare. Det är väl en fördel med Windows. Nackdelen är att anledningen till att modemet slutade fungera berodde på Windows. Närmare bestämt Windows Update. Skit för datorn. Hade det inte funnits hade man inte behövt systemåterställare heller i Windows.

Det jag verkligen inte gillar med Windows Update är att man inte i förväg vet hur datorn kommer att reagera efteråt. Det jag däremot verkligen gillar med Windows Update… existerar inte.

Nattens sömnperiod varade i knappt tre timmar. Det kändes verkligen inte bra på jobbet i dag. Jag flydde hem lite tidigare, lyckades sova en timme, men har inga förhoppningar om kommande natt. Jag kan verkligen inte sova hur trött jag än är.

På radio: …på Åland. Förlåt, jag menar Öland.
Chauffören: – Det var väl en jävla skillnad.
Jag: – Nej, vadå? Båda ligger ju i Östersjön.

Kanske vi hade rätt båda två.

Trött. Väldigt trött. Sover mellan 4-5 timmar, max, per dygn. Kan inte sova, väldigt trött.

Därför skulle det bli intressant i dag när jag tog två tabletter med motsatta effekter. En penicillintablett och en narkolepsitablett. Den ena blir man trött av. Den andra blir man speedad på.

Facit. Normal morgon. Speedad förmiddag. Komatös kväll. En bergochdalbana med en väldigt djup dal på slutet. Frågan är om det är tillräckligt för att kunna sova i natt. Eller om speedtabletten gör att jag trots ännu värre trötthet kanske inte kan sova alls.

Undrar hur länge telefonnummer är inaktiva. Mina två tidigare telefonnummer har fortfarande inte fått några nya abonnenter. Mitt första telefonnummer hade jag 1989* till… öh… 1989. Nio månader bodde jag kvar i hembyn, i egen lägenhet, innan jag flyttade till Kristianstad. Det telefonnumret hade jag 1989 till 2000.

Märkligt hur man kan komma ihåg gamla telefonnummer. Däremot så minns jag inte mina tidigare två mobilnummer eller mitt nummer på jobbet för 3½ år sedan.

Egentligen ganska märkligt att man alls kan minnas sina egna tidigare telefonnummer. Det var väl knappast så att jag hade anledning att själv ringa dem. Kanske det istället handlar om att man fått säga dem så ofta när andra frågat efter dem.

*Jo, jag flyttade hemifrån 1988. I december. Under ett par månaders tid bodde jag först hos Kvinnorjouren och sedan hos min kusin innan jag fick eget boende.

Det har gått en vecka sedan jag var hos tandläkaren för provisorisk rotfyllning nr 2. Nr 1 hade jag fyra veckor tidigare och vid det tillfället fick jag antibiotika p.g.a. inflammation i käken. Vid förra veckans besök konstaterades att inflammationen förmodligen inte var helt borta men att jag skulle känna efter i dag. Förra veckan ömmade det efter kanalrensningarna och mycket riktigt så är det först nu jag kan avgöra hur det egentligen känns. Över helgen har det ökat i styrka – jag har kvar inflammationen. Inte särskilt käckt. I minst sex veckor har jag gått med en inflammation i käken där antibiotika inte hjälpt. Därför ska jag nu påbörja kur nr 2.

Av två anledningar vill jag få bort inflammationen (förutom att det gör ont).

1. Rötmånad i antågan.
2. För att kanalerna ska vara rena tills rotfyllningen i slutet av augusti.

Hm. Jag kan nog komma på en tredje anledning.

3. Inflammation i övre munhålan är inte bra med tanke på att benstrukturen i skallen där är porös. Bakterier/virus (måtte det inte vara virus – varför då ta antibiotika?) leter sig lätt upp till hjärnan och ger hjärnhinneinflammation. Man ska alltid vara försiktig med infektioner/inflammationer som finns i de trakterna.

Om en halvtimme fanns receptet att hämta på aptoteket. Tror ändå jag väntar tills i morgon med att ta första tabletten. Det är för sent på dagen för att hinna ta tillräckligt med tabletter för att få den rivstart som krävs.

Det är varmt, det är hög luftfuktighet. Inte bra. Inte konstigt att inflammationen frodas.