Tro det?

Kan Jerry, så kan jag. Besvara några frågor, alltså. Jag får uppfattningen om att det handlar om kristen tro, men frågorna verkar mer allmänna än så. Men okej.

Tillhör ni någon speciell trosinriktning och i så fall varför?

Jag föddes/döptes in i Svenska kyrkan. Så här i ett retroperspektiv tycker jag väldigt illa om det då jag inte delar uppfattningen om treenigheten med en Gud, Jesus och den helige ande. Att Nya Testamentet ligger till grund till vår kristendom (den evangelisk-lutherska) och att Jesus förkunnade kärlekens evangelium accepterar jag inte (man kan inte välja ut godbitarna och ignorera det som inte passar en). För det är hyckleri. Några nissar satt några hundra år efter Jesu död och vävde ihop historier med dubbelmoral och direkt anstötande värderingar.

Men det fanns en tid då jag var troende. Barnatro är väldigt enfaldig. Jag blev vuxen och insåg att de värderingar jag matats med inte handlade om verklighet. Den tro jag har går stick i stäv med kristendomen, då jag mer är inne på livsfilosofi à la buddism/hinduism/sikhism; d.v.s. som reinkarnation. Men jag anser ändå inte att jag hör hemma i någon av världsreligionerna. Min största önskan är att få lämna Svenska kyrkan, men jag får bara avslag. Därför anser jag att det är en sekt med alltför stora maktmedel trots att man numera är skild från staten.

Kan man tro utan att visa det i handling?

Det hoppas jag verkligen. Vår evangelisk-lutherska tro innebär att man ska tro på Bibeln som Guds ord. Det rättfärdigar bl.a. mord och står över våra statliga lagar. Så ska man bevisa sin tro ska man göra det i handling efter vad Gud sagt i Bibeln. Nej, tack. Även om handlingarna är nog så goda, får jag rysningar av allt som sägs och görs i religionens namn. Och sedan kvittar det vilken religion. Det har kommit att bli ett medel för förtryck över andra mer än ett eget rättesnöre för personlig utveckling (eller vad det nu är för mening med religion).

Kan man vara troende utan att veta om det eller måste det vara ett aktivt val?

Under uppfostran, och även i vuxen ålder, färgas man av de värderingar människor man möter har. I det kan man indirekt få en påverkan där man kan tas för att vara troende utan att man aktivt är medveten om det eller försöker vara troende efter någon religions normer. Men jag tror inte att man kan vara äkta troende utan att ha gjort ett mer eller mindre medvetet eller aktivt val. Man bekänner sig knappast till kristendomen om man inte medvetet strävar och lever efter det.

Mycket av det som är värderingar i religionerna bygger på något ännu äldre – mänsklighet. Mycket av detta har senare religionerna tagit ensamrätt på och säger då att man tillhör en viss religion utifrån de värderingar man har bara för att man delar det med t.ex. kristendomen.

Frågan jag ställer mig är vad som menas med ”troende” i frågeställningen. Man kan tro på väldigt mycket inom kristendomen, men kanske frågeställningens troende menar Gud som begrepp? Eller troende på hela konceptet som presenteras i Bibeln? Jag vet inte. Pratar man om tro utan bindning till religion så förmodar jag att man kan ha en tro utan att veta om det eller göra ett aktivt val. Upplever man något man inte kan förklara kanske man försöker besvara detta det oförklarliga genom att omedvetet hitta på en tro som förklarar det obegripliga. För att ens värld inte ska rämna i förvirring och rädsla. Och där tror jag man förr eller senare kanske söker sig till just en religion för att finna svar och då har man plötsligt gjort ett medvetet och aktivt val. Själv har jag väl tagit mig igenom religionen och kommit ut på andra sidan. Jag valde aktivt att inte hålla fast vid min tidigare tro, för genom erfarenhet har jag upplevt andra saker. Det är ingen tro, det är fakta om än abstrakta. Kanske inte det skiljer sig jämfört med de som upplever och erfar kristendomen på motsvarande sätt, trots allt? I min värld finns åtminstone inget heligt eller fördömande.