Befriande

De senaste veckorna har jag varit väldigt jobbig. Nästan ett arsle, även om jag kanske inte riktigt vill göra den beskrivningen. Men jag har verkligen sett vad människor tyckt om mig, även om de inget sagt. Vi pratat en del (vi, några i min krets) om detta, om min roll, hur jag ser på det, hur de ser på det. Med vi menar jag de som fortfarande gillar mig. Det vi kommit fram efter diskussioner fram och tillbaka, är att jag har anledning till att säga ifrån. Jag är inte direkt otrevlig, men envis och påstridig. En vattuman ut i fingerspetsarna. Står upp för orättvisa, ger mig inte, gör min röst hörd, slåss för min och andras sak.

Det har jag väl alltid gjort. Kämpat. Det brukar ge mig dåligt samvete, för jag kör över folk. Jag finner andra vägar, andra personer, att gå genom. Jag pratar omkull folk. Jag argumenterar. Kommer med halva påståenden där jag låter förstå att den outtalade fortsättningen är att min motståndare är en idiot. De kan inte försvara sig eftersom jag aldrig sagt det där sista som jag låter vara outtalat.

Skillnaden är att jag slutat bry mig. Jag menar, jag tar inte åt mig. Fortfarande kör jag med min härskarstil när jag försöker slåss för min och andras sak, men jag känner inte längre skuld eller dåligt samvete. Går jag över gränser så skiter jag i det. Jag kör på och lämnar självrannsakan och empati för andra bakom mig. Långt bak. Ingen ruelse ens nattetid då mitt undermedvetna i vanliga fall väcker mig. Kanske det var därför jag frågade hur andra uppfattar mig, men jag fick godkänt även om vissa (motståndare) tar allting personligt och som kritik. Det jag fick höra var att det snarare är fel på andras uppfattning och sura miner. För jag är ärlig och håller inte tyst. Särskilt inte när jag har rätten på min sida. Så jag fortsätter att inte bry mig. Jag fortsätter att slåss utan att känslomässigt ta åt mig av mitt eget beteende eller ifrågasätta min roll.