Friktioner

Ett dygn har gått och självklart är jag nu hälsan själv. Förloppet var så snabbt att jag förstod att detta bara var en 24-timmarssjuka. Vad det nu var. Mycket sömn var nödvändigt och nu är jag redo för en arbetsdag. Jag är duktig på att planera in sjukattacker på mina fridagar för att sedan vara åställd inför nästkommande arbetsperiod. Det är inte konstigt att jag har lägst sjukfrånvaro av alla på jobbet.

På en vecka har jag hört två olika personer uttrycka att jag är så otroligt stark. Mentalt stark. Det kanske jag är? Ingenting slår ner mig. Åtminstone inte utåt sett. Ändå måste jag säga att gårdagen var bedrövlig ur två aspekter. Jag kan ha svårt att släppa vissa saker. Som skam.

Tydligen råkade jag ställa en fråga lite väl tanklöst (om än väldigt ärligt och utan baktanke) och fick veta att den inte gick att besvara då jag inte hade med saken att göra. Okej, jag skäms för att jag ställde den oskyldiga frågan, men egentligen borde jag bli upprörd över att frågan tolkades som ett övertramp. Jag gillar inte att beläggas med (egna) skuldkänslor för något som jag egentligen inte är skyldig till. Svårt att släppa.

Nästa sak var att jag möttes av okunskap och arrogans. Jag blev förbannad, vilket jag inte borde bli. För problemet ligger inte hos mig om någon annan är okunnig och arrogant. Men det blev till en personlig attack. Jag erbjöd en (behövligt) hjälp som tydligen inte var önskad (men delegerad av personens chef). Istället för att vänligt och bestämt avböja, så attackerades jag. Jag har så svårt med överseende när jag attackeras. Människan försvinner om en vecka från min värld för all framtid, men jag kan inte släppa attacken. Svårt att släppa.

Så jag vet inte om jag är så stark, för jag har svårt att slå ifrån mig. Kanske det är de mentala örfilarna jag får av andra som är så svåra att ducka för. De bränner väldigt länge. Stark är jag kanske i andra hänseenden, som att jag kan leva stå ut med mig själv. Men f*n vet om jag står ut med andra. De kan tynga mig mentalt väldigt länge.