Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Det är inte möjligt att jag skulle vara odelat positivt inställd till allting. Som fackombud ska jag vara lojal, vilket jag är, men jag säger också ifrån när jag tycker att man får sansa sig. Samma sak vad gäller mina ”högre” funktioner och roller i yrkeslivet. Visst, jag kan vara representativ och framföra det som är gott, men jag yttrar också kritik när den är befogad. Det där med lojalitet för mig är inte att blint förespråka allting som enbart positivt. Svärtan måste också fram för att ge en rättvis bild. För då har man också något att arbeta med, förbättringsarbete.
Något speciellt som hänt och som jag syftar till ovan? Nej, inte egentligen. Mitt dravel grundar sig på att jag är trött, slutkörd, energidränerad. Jag orkar då inte vara så förlåtande eller accepterande, utan säger ifrån när jag tycker att något skönmålas i för stor omfattning – så det inte blir trovärdigt. Jag blir också elak, för jag har inte tålamod att stryka medhårs. För det jag ständigt slås av, är att vissa ibland saknar kompetens eller inte tänker. Då är jag där direkt som ett ifrågasättande samvete som inte kan hålla tyst. Och jag lindar inte in det.
Jag vet inte om detta ligger mig i fatet, att jag i vissa sammanhang uppfattas som illojal, men jag orkar inte bry mig. Ibland känner jag mig som en bromskloss, men tror att det också är viktigt innan allt och alla drar åt ett håll som sedan inte går att backa när man inser misstaget.
Det jag främst blir trött på, är att jag nu bjuds in till möten som just detta medvetande, att det blivit mer av en funktion för mig. Jag gillar inte att vara dagisfröken som ska hålla ordning på bångstyriga barn (metafor – Gud, det här är en metafor – jag skulle aldrig vilja ha med barn att göra!). Att i grupp vara sansade fungerar inte när man utser någon som ska hålla ordning och reda – för då ger man indirekt klartecken till ”hela havet stormar” (metafor igen) där alla dämningar rämnar.
Usch, vad jag är irriterad. Det är vecka 5. Hittills har jag inte hunnit påbörja mina egna arbetsuppgifter för året. Traven med ej utfört arbete växer lavinartat och rasar snart över mig (Gud, ännu en metafor!).
Och jag har sovit väldigt lite/dåligt i natt eftersom det var sju år sedan min far dog.
Och tanden spökar fortfarande, men har blivit mycket bättre (minskat på Alvedon).
Och jag är frustrerad.
Men snus är gott.
