Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Kanske jag har för mycket idéer. Kanske det är därför de har så svårt för att acceptera att jag inte vill fortsätta mitt uppdrag som facklig? Min ursprungliga tanke kring att ta på mig uppdraget som facklig grundar sig på att jag tycker det är viktigt med balans mellan arbetsgivare och arbetstagare. En arbetsgivare uppskattar oftast och efterfrågar en facklig motpart, och jag tog på mig uppdraget (efter att medlemmar godkänt det) just på grund av balans.
Och jag är balanserad även fackligt internt. Jag försöker dämpa, inte vara känslomänniska, försöker vara objektiv och tänka långsiktligt. Det får inte bli att vi låter eller är uppfattas som besvärliga. Vi måste ge ett seriöst intryck baserat på en kompetens och kunskap om vår roll och våra möjligheter. Och det är när jag försöker uppnå detta som jag kommer med idéer och som tydligen är en bristvara, som man inte vill släppa mig. Det handlar inte om att jag gör något konkret bra, utan detta att jag försöker strukturera. Men jag är inte en stridbar facklig. Jag har inte engagemanget för uppdraget även om jag har viljan att ”fokusera rätt”. Jag ser mig mer som en tipsare än en utförare. Mycket också på grund av att jag inte har tiden, orken eller lusten att engagera mig fullt ut. Men så länge jag har uppdraget så uppfyller jag det. Tills någon annan kan rekryteras till uppdraget. Det får inte bli tomt på posten, så att säga. Det är ett viktigt uppdrag, oavsett min känsla.
Samtidigt är jag en medarbetare och arbetstagare. Hur ser arbetsgivaren på att jag också är facklig? Jag vet inte. Det ligger mig åtminstone inte i fatet och det kan inte alla fackliga säga. Kanske det handlar om det där att jag inte är stridbar, men ändå vill att allt ska gå rätt till. Jag har ingen offerroll som facklig, är inte gnällig, är väldigt konkret och tänker till innan hur jag ska formulera mig. Jag ser ingen konflikt mellan fack och chef. I slutändan är vi alla arbetstagare som ska arbeta tillsammans och försöka göra något av/med vår arbetsplats. Jag ser inte arbetsgivaren som fiende, och jag tror inte de upplever heller mig som något hotfullt. Vi förstår varandras roller, accepterar dem och har – faktiskt – gemensamma mål.
Jag tänker ofta på ovan. Det blir så påtagligt i vissa sammanhang. Särskilt när jag hör skräckhistorier om hur vissa upplever konflikt. Det är mig så främmande.
Nåja. Det blev en kort vecka. Två dagar på jobbet, en dag med facket. En semesterdag, en ledig dag. Och nu plötsligt – en helg.
Kommentarer stängda