Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Fortfarande förstår jag inte. Det finns ingen medicinsk orsak. Åtminstone tycker både jag och min sjukgymnast att det är konstigt. Jag orkar väldigt mycket rent fysiskt. Men att gå den lilla rundan till Ica gör att jag direkt efteråt måste sova minst tre timmar (helst längre – men dagen är ändå förstörd). Varför jag blir så utmattad förstår vi inte. Jag går betydligt mer när jag jobbar, och jag tar i riktigt ordentligt på sjukgymnastiken. Utan att bli utmattad. Utan att behöva sova.
Det enda jag kan se som en orsak, är att när jag går utomhus så är det mycket mer sinnesintryck (svårt för mig att begränsa och sortera intryck, en ms-grej), samt att det lite som en oskyddad miljö att gå ute i det fria med ostadig rollator som studsar på kullersten. Ändå försöker jag slappna av och jag känner inte längre någon panikångest (den bara försvann efter ett år utan uppenbar anledning). Men det där med att ändå spänna sig lite och koncentrera sig gör väl sitt.
Okej, så jag sov efter morgonens runda ute. Och hade mardrömmar. I morgon ska jag tredje gången gillt ha en föreläsning för läkarkollektivet. Jag är illa förberedd. Jag ska prata fritt. Jag har inget material att visa. Vilket alltså ger mig mardrömmar. Det där att inte ha förberett något material att visa är jag inte van vid. Som vanligt kan jag mitt ämne, men ibland är det lättare att förklara genom illustration. Och det finns material. Frågan är om det materialet är tillräckligt pedagogiskt för att dra fram även denna gång? Enkelhet och heltäckande är en svår ekvation, men något jag alltid måste eftersträva.
Det största problemet är att folk (generellt sett) aldrig tar sig tid att ta till sig information. De vill ha det serverat på ett enkelt sätt (muntligt) och att det ska vara möjligt att memorera. Ibland finns det inte sådana genvägar. Ibland krävs det att man tar sig tid och engagerar sig. Och det beskriver min kamp så här långt i år; Få folk in i den fållan – att lära sig, förstå och utföra. Problemet ligger inte i mitt upplägg, utan snarare i det att jag inte har befogenheter att beordra folk göra någonting. Det är knappt någon lyssnar på sina chefer (anarki!), så varför skulle de lyssna till mig? Men det känns verkligen om att jag inte har något stöd eller uppbackning. Jag känner mig lite som katten som jamande stryker runt benen på matte och husse som fortsätter ignorera mig. Fast det var värre förr. Nu får jag åtminstone vara inne i värmen. Jag har fått ett privilegium. Jag får uppta andras dyrbara tid och sammankalla till möten. Och det gör jag bara när det är viktigt. Morgondagen är viktig. Och uppbackningen? Jo, jag har fem chefer med mig på mötet som ska understryka det jag säger, men det har inte hjälp tidigare. Som sagt – anarki.
