Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Sånt här gör mig indignerad!
Därför maskar vi på jobbet, Aftonbladet.
Kanske indignerad är lite väl lindrigt uttryckt. Själv sliter jag häcken av mig, fikar aldrig, tar knappt lunch. Men i artikeln nämns den privata sektorn som det svara hålet för att maska och att det beror på för få arbetsuppgifter där chefen inte kan bedöma rimlig arbetsbelastning.
Nå, men jag har annan infallsvinkel och annan tolkning. Offentlig sektor sägs inte ha så mycket maskning. Nej, jag har åtminstone aldrig en chans till det. Istället läggs jag bara på mer och mer arbete, vilket också är en chefsfråga – det vill säga, dålig inblick och respekt. Däremot så finns det andra (ingen nämnd, ingen glömd) som pratar privat i telefon hela arbetsdagen, går till andra arbetsplatser under några timmar för att prata med kompisar, sitter i personalrummet minst två timmar per timme (japp) och så vidare. När jobbet inte blir utfört och högarna växer, får de jobba extra helg med kvalificerad övertid (240 % timlön). Utan ändå utföra något. Jag är väldigt kritisk mot detta och framför denna kritik om och om igen sedan flera år tillbaka. Det gör jag i egenskap av att jag ser det som djupt orättvist, att vi inte är där på lika villkor och att man kan beordra mig att göra mer och mer samtidigt som andra inte behöver göra någonting (som inte heller straffar sig, de får inga repressalier). Som svar på min kritik? ”Du får sluta vara så duktig”, vilket är direkt nedvärderande gentemot min insats och som gör det legitimt för andra att maska. Förväntningar och motprestation existerar inte, bara uppbärandet av lön.
Jag skulle bli galen av att inte ha något att göra, liksom att jag håller på att bli galen av att ha för mycket att göra och där andra gör ingenting. Eftersom inställningen är som den är, så anser jag inte att någon kan kritisera mina egna insatser i jämförelse. Ingen tillåts av mig ha synpunkter på det jag uträttar, för det är fan så mycket mer än vad de själva åstadkommer.
Det absolut värsta jag vet är när inga friktioner eller (konstruktiva) konflikter får uppstå på jobbet då allt ska vara supertrevligt och socialt. Vi arbetar för skattepengar och som en del i vårdarbete om än den administrativa delen av det. Då ska vi också prestera. Alla. På lika villkor. Och med krav på sig.
Tänk om jag hade haft makten att bestämma.
