Senaste dagarna på jobbet, ja ända sedan förra veckan, har där varit en konflikt som jag fått ärva. Jag lägger mig i sådant som jag kanske egentligen inte behöver bry mig om, men just i det här fallet anser jag att olika chefer gjort fel som aldrig involverat mig från början eftersom jag har en viss kompetens (som de saknar) som snabbt och enkelt kan lösa allt. Men så blev jag tillsagd i går att lägga ner. Gjorde jag det? Nej, självklart inte. I dag gick jag vidare och nu är allt (förhoppningsvis) löst. Nej, inte en konflikt mellan personer utan mellan enheter och arbetsfördelning.
Vissa har fortfarande väldigt svårt för mig. Särskilt om man är sjuksköterska eller (inte lika ofta) läkare så tror de att de vet och kan allt, samt att de i chefsposition tar beslut utanför sin kompetens eller kännedom om verkligheten. Jag blir provocerad av sådan inställning. De med legitimation ser ner på mig som inte gått en vårdutbildning. Trots att jag genom min utbildning är expert inom administration. Som det ofta handlar om. Då måste jag argumentera och försöka övertyga, dra fram konsekvenser, orsak och verkan. Istället för att bara lyssna till mig eller låta mig fixa problem, så lägger de sig i och jag måste förklara, förklara och förklara. I slutändan får jag ändå alltid rätt. Annars skulle jag aldrig yttrat mig från början.
Vad är det hos mig som gör att jag ständigt tar initiativ till att lägga mig i saker? Varför kan jag inte bara vända ryggen åt och låtsas som ingenting? Det ligger inte i min natur. Jag tänker för mycket. Ser sammanhang i allt. Och kan då inte vara tyst.
Någon som gillar att jag inte är tyst på jobbet, är mina studenter. De påstår att jag öser visdom över dem, förklarar precis allt och drar paralleller till vad jag tidigare arbetat med. I går fick jag frågan vad en viss medicinsk förkortning betyder, som inte har med vår arbetsplats att göra, men jag kunde besvara den direkt och beskriva väldigt ingående. Hur och varför? Jo, det var en behandling jag var involverad i för tjugo år sedan och få fick höra allt om. Och eftersom jag kunde berätta allt runt omkring detta, så kommer studenten aldrig att glömma det. Vad förkortningen betyder vet jag inte riktigt (glömt), men jag kommer ihåg sammanhang och kan då berätta. Och så här är det hela tiden. Jag för information vidare, som kanske är ”värdelöst vetande”, men som målar upp en bild av både yrkesrollen och den hälso- och sjukvårdsvärld vi befinner oss i. Ofta får jag frågan (av kollegor, arbetskamrater och studenter) hur jag kan svara på alla frågor vad det än handlar om. Förutom min egen nyfikenhet och många år i yrket, så har jag genom åren alltid lyssnat. Punkt. Lyssnat på de jag arbetat med, lyssnat på patienter, lästa dokumentation, läst facktidningar, läst böcker och så vidare. Öh… Jag lär också upp läkare där jag nuddar vid även det medicinska och inte enbart det administrativa.
Det som de senaste studenterna berättat för mig, trots att de inte är från samma klass, är att jag är känd på skolan. När praktikplatser fördelats så brukar skolan berätta om att den student som har haft extra tur är den som fått en placering hos mig. Smickrande, men… äsch, då! Förutom att två skolor försökt rekrytera mig, så brukar studenterna efter sin praktik säga att jag borde börja på skolan då jag vet mer än lärarna. Och att de får en aha-upplevelse hos mig eftersom jag kan förklara mer pedagogiskt.
Och jag fattar egentligen inte. Det är därför jag skriver ner det här. För jag är förvånad över att man tycker att jag har något att bidra med. Men jag tog också emot studenter när jag jobba på det där sjukhuset 30 mil bort för +15 år sedan. Också den utbildningen där brukade säga ungefär samma sak som de andra säger i dag; att jag är kompetent, pedagogisk och tar mycket väl hand om alla studenter jag får. Tja? De är mina framtida kollegor och jag försöker delge den kompetens jag själv önskar av kollegor.
Med det sagt… Det ska bli skönt att till hösten bli av med rollen som handledare. För inget tar så mycket tid och energi som att ensam ansvara för en student. För jag ger väldigt mycket av mig själv.
Nästa vecka får jag mitt skrivbord på jobbet. Det har då tagit 11 veckor att tillverka. Sanslöst!
Kommentarer stängda