Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Ökad hjärnaktivitet hos barn som fått mycket högläsning. /Dagens Medicin
Rubriken till artikeln väckte åter en tanke hos mig. Hur såg det ut när jag var barn? Nej, jag kan inte minnas att mina föräldrar läste högt för mig. Kanske för att jag började läsa själv ganska tidigt. Hur tidigt vet jag inte. Men ömma modern läste alltid. Mitt livs novell eller mysrysare. Men också väldigt mycket biblioteksböcker, vilket jag också tog efter. Men jag läste aldrig barnböcker eller bilderböcker. Som riktigt liten ville jag helst läsa sagor, klassiska sagor. Om jag någon gång bad om högläsning, så fick jag det inte. Vilket tvingade mig till att själv lära mig läsa. När jag var 3-4 år började jag skriva så smått. Fast jag fick gå på Sagostund som biblioteket anordnade.
Fortfarande när jämnåriga lånade bilderböcker, så gick jag istället till hyllan för Större barn. Och jag läste allt. Ganska snart fanns det inget kvar att läsa, så jag fick gå över till vuxenavdelningen i 10-årsåldern. Kanske detta bokslukande förklarar varför jag som 15-åring (åh, 30 år sedan!) fick sommarjobb på biblioteket och ensam fick ta hand om ruljangsen. Jag fick tipsa om böcker, låna ut böcker, skapa lånekort, sortera tillbaka böcker i hyllorna, hjälpa till att ta fram mikrofilmade tidningsartiklar, ta betalt för kopior, sköta dagstidningarna, spela LP-skivor för de som ville sitta och lyssna och mycket mer. Kanske jag var rätt person på rätt plats?
Men de senaste 15 åren har jag knappt läst någonting. Förklaringarna är flera. Dålig syn. TV-seriefrälst. Internet. Och väldigt mycket läsande i tjänsten. Jag kan inte säga att jag saknar läsandet så där enormt. Jag har läst det mesta, förutom det som givits ut under senare år. Läser jag något, så blir jag ofta besviken på språk, grammatik, logik och story. Språket har förändrats, blivit slarvigare. Kanske språket var som bäst på 50-talet; där fanns en finess som jag i dag saknar.
Är det bra eller dåligt att jag aldrig fick någon högläsning som barn? Det är ändå historia, jag behöver inte bry mig.
