Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
I dag har det gått ett decennium sedan min far dog. Den 29 januari 2006. Märkligt hur tiden kan stå still samtidigt som den bara flyger fram. Jag har tänkt väldigt mycket senaste månaderna hur det var då, för tio år sedan. Sedan i oktober har jag återupplevt alla turerna, med insjuknandet, diagnoserna, komplikationerna, operationerna och… slutet.
Men det är faktiskt mer andra saker jag fastnat i. Den nattliga oro jag kände eftersom telefonen ständigt ringde nattetid. Eftersom så mycket skedde akut, så fick jag mycket samtal från läkare nattetid. Och dagtid när jag var på jobbet. Läkare som jag personligen kände då jag tidigare arbetat med dem. Jag är tacksam över att de kände att de kunde prata med mig på vårt eget språk, det medicinska fackspråket. Och att de vågade säga mer än vad de annars. Jag gillar det klara, enkla och raka. Inget inlindande. Och inga tvetydigheter eller svävande på mål. Det är det som är fördelen med medicinsk terminologi. Även om det blir kliniskt och kallt språkmässigt, så blir det solklart för mig.
Kom på en sak från i tisdags. Jag åt lunch med en läkare på restaurang som sa ”nu får vi alla hematuri”. Jag förstod precis. Vi åt rödbetor, men jag tror inte man får blod i urinen. Däremot så blir den rödfärgad. Ja, det här var sjukvårdshumor. För en del år sedan åt jag lunch med en annan läkare som råkade rapa till och genast skyllde på sin reflux (som han inte hade).
Men för att återgå… Det var jobbiga nätter under några månader. Jag sov ständigt med tänt ljus eftersom telefonen ringde i princip varje natt. Detta var också över advent, så jag hade alltid adventsstjärnan tänd. Därför gillar jag inte adventsstjärnor längre.
Och i förrgår var det tio år sedan min morbror dog efter en rutinoperation som blev väldigt komplicerad. Min fars ungdomsvän som förmodligen var anledningen till att mina föräldrar träffades och jag nu existerar.
Ändå ofattbart att tio år gått redan. Och det känns också som om det var väldigt länge sedan. Men det är minnena som ligger nära, inte de faktiska händelserna. Samtidigt är detta något jag tänker ofta på. Vår korta tid i världshistorien. Och hur vardagen ändå rullar på. Ganska snart är vi alla glömda. Vårt minne sträcker sig inte mycket längre bak än två generationer. Människors relationer dokumenteras inte, bara namn och datum på sin höjd. I och för sig… Nu har vi internet, men med tanke på all data – vem bryr sig om den historiken i framtiden?
Det känns bra. Tid före begravning var hemsk. Första året var jobbigt. Nu känns distansen mer hanterbar.
Men jag har fortfarande inte varit i minneslunden… Jag tror inte jag har något behov av det heller. Att det inte blivit av beror på avståndet och att jag är så låst till plats. Just därför är minneslund också att föredra istället för en gravplats.
I övrigt då? Jag jobbar. Mer än jag orkar. Mer än heltid. Och hinner inte göra mina arbetsuppgifter. Jag har en hemlig timbank där jag skriver upp alla övertidstimmar. Någon gång i framtiden ska jag ta ut timmarna tid mot tid. När?
