Hälsan

Hur mår jag? Bra. Självklart. Stressad och trött, men det är normaltillstånd. Däremot så var det väldigt länge sedan som jag avlade en lägesrapport vad gäller ms och så…

Jag har inte varit på sjukgymnastik/gym sedan i december, beroende på att jag absolut inte finner tid till det, även om jag skulle behöva det. För jag går fortfarande runt med rollator utomhus (och inne på jobbet). Jag är kroniskt yr, bara att konstatera. Som försämras när jag är stressad. Jag är alltid stressad. Utom under sommarsemestern. Vikten står ganska still sedan före jul, men jag har gått ner så där 20 kg eller nåt, senaste åren.

Nä, nu blev det rörigt. Så här är det. Min yrsel som förvärras av stress, kanske bara delvis har med ms att göra. Jag börjar misstänka medicinering. Trots allt tar jag fortfarande medicin mot smärta, även om jag bara periodvis känner av denna neurogena/neuralgiska smärta (i sidan av magen, vilket kanske inte heller har så mycket med ms att göra, som med bestående skada på nervtrådar efter bältros). Medicineringen vill jag bara sluta med, men jag vet att smärtan då ökar i intensitet. Dessutom, när jag är yr och stressad, får jag panikångest. Alltså tar jag också en form av medicinering mot detta (inte psykofarmaka, men den påverkar hjärnans vakenhet). Där biverkningen, precis som för mot smärtan, gör att jag blir yr. Vilket får mig att börja fundera över min arbetssituation som är roten till allt ont, förutom ms.

Har jag andra besvär än yrsel? Inte som hindrar eller begränsar mig i min vardag.

En skillnad jämfört med för några år sedan, är att jag inte längre är så arg och upprörd över allt omkring mig. Visst, det är fortfarande problem med flädtjänst och hämndtjänst (rejäla problem), men jag väljer mina strider även om jag inte håller tyst. Men jag har ingen anledning att spy galla på nätet. Ungefär samma inställning som jag har till Schlagermassaker. Anledningen till att jag gav upp det, berodde på att jag inte ville vara ett nättroll som spred hat eller gjorde mig lustig över personer som inte kan försvara sig. Det här är ett väldigt enkelriktat, och missriktat, forum.

Och vid det här laget förstår nog alla att något positivt hänt och som jag kan tacka Instagram (och andra diverse appar) för. Om jag var en del av en social gemenskap när bloggosfären var som mest populär, så är jag nu precis lika aktiv nätsociala gemenskaper även om det kanske inte är lika uppenbart. Och det här med att jag pratar med folk i hela världen. Konstant. Senaste dygnet har jag varit i kontakt med okända i Sverige, USA, England, Saudiarabien, Oman och Australien. Nå, okända och okände… några har blivit väldigt nära vänner. Och precis som med bloggosfären så har jag (ännu) inte fysiskt träffat dem, men precis som före första dagboksträffen, så pratar jag i telefon med folk. Engelska är väldigt gångbart, tack och lov. Men det är främst med engelsktalande länder jag pratar med. Andra länder, som även kan engelska, är än mer osäkra på att verbalt säga något på engelska. Så då skriver vi istället.

Vad är annars skillnaden mellan bloggosfären och ”app-sfären”? Jo, i bloggosfären hittade man vänner på basen av att det enda gemensamma man hade, var bloggskrivandet. När det gäller appar, så är de många gånger så nischade att man hittar grupperingar direkt med människor som man verkligen har något gemensam med. Nackdelen är att den är mer rörlig. Människor tillkommer och avviker med en rotation som är sanslös. I lilla bloggosfären hade man ändå koll på de som slutade blogga. Någon kände och visste vart någon tagit vägen. Så är det inte längre. Anonymiteten i kombination med världsomspänningen, gör att man plötsligt tappar kontakt med någon utan att man kan få information om vad som hänt. Och man lämnar inte ut mejladresser på samma sätt. Däremot så har man de flestas mobiltelefonnummer i sina hemländer. Men då finns där något annat som gör att man behåller kontakten i föränderliga app-världen. Facebook. De som kommer att stå en verkligt nära, lämnar ut sina fullständiga namn för att kunna bli vänner på Facebook. Så vi kan till viss del stå i kontakt med varandra oavsett. Det är jag tacksam för. De som står mig extra nära från Instagram, har jag också kontakt med via Facebook.

Men jag känner det som otillräckligt. Jag vill träffa mina vänner. Och där kommer yrseln och rollatorn in. Men vi skämtade om det på jobbet – jag behöver bara köpa en flygbiljett till varsomhelst i världen och få fritt boende. Jag har vänner i de flesta länder och världsdelar. Och rollator och flyg är inte ett problem. Egentligen. Utan det handlar om min osäkerhet vad gäller sjukdom och resor. Det är ju ett helvete att ta sig till jobbet med flärdtjänst. Och det är märkligt att det faktiskt är lättare för mig att fara ut i världen än att åka hem till Skåne.

Jag mår bra. Jag som är så insnöad på jobb, har fått ersättning till att bloggosfären försvann. Fler och nya vänner. Det enda som skaver är att jag inte har så lätt för att fysiskt ta mig någonstans. Samtidigt – de kan ju också ha vägarna förbi, liksom att jag ska ha det. Men det handlar också om kostnader och tid. Vi är arbetande människor.

I Göteborg har jag känt mig ensam i många år nu. Det ser dock ut att bli ändring på det också. Nä, jag säger inget. Men jag har blivit säkrare trots ms. Även om jag fortfarande känner att det ger vissa begränsningar. Nästa vecka ska jag till tant doktorn. Frågan är om jag behöver gå ner mycket till i vikt för att kunna byta ms-medicin. Jag tror att nyare mediciner skulle göra förbättringar av hälsotillståndet.

Men faktiskt… Jag mår relativt bra och känner mig friare. Och uppskattad för mer än bara arbetsinsatser.