Skägget

När det kommer till skägget så börjar det bli tjatigt. Att jag ständigt nämner det och tar så många selfies där fokus alltid är skägget. Annars trivs jag väldigt bra i skägg. Skillnaden märks månad för månad och det har snart gått 13 månader sedan jag rakade mig senast. Jag är alltid så nöjd med skägget i nuvarande version. Jämför jag med föregående månad så kan jag inte förstå att jag var så nöjd då. Den enda sanningen är att skägg blir snyggare ju större det är. Jag är medveten om att många inte håller med mig. Till exempel så tycker ömma modern att snyggast skägg hade jag månad 2.

Men skägget ger karaktär, en personlighet. Att folk fokuserar på mitt skägg är också en fördel. Det stämmer det där med att folk beter sig annorlunda, visar mer respekt, när man har skägg. Varför är inget jag kan svara på, men jag erfar skillnaden i bemötande.

Varför uppskattar jag då att bli bemött annorlunda? Okej, alla vill ha respekt oavsett hur de ser ut. Vi vill bli bedömda utifrån vem vi är. Men som en fet person så är jag tacksam över skägget. Utan skägg blir jag bemött som en fet intelligensbefriad människa som knappt har existensberättigande. Vem vill bli bemött så?

Det är människor man känner sedan tidigare som har svårt att handskas med att jag skaffat skägg. Nu har det gått över ett år, så de börjar glömma hur jag såg ut utan skägg. Nya bekantskaper har heller ingen referens till hur jag såg ut tidigare. Numera är det ganska få som har storskägg (om jag nu tillhör den kategorin), och det väcker nyfikenhet hos andra. Hipsterskäggen var en modefluga. Storskäggen är här för att stanna några år till.

Att skägg blev populärt för några år sedan, har ifrågasatts av en del. Folk fick till en början märkliga beteendestörningar där de framförde sina fördomar (smutsiga skägg, uteliggare, kriminell) och hade inga problem att framföra hur fult de tyckte att skägg var. Skägg är hår. Som sitter på huvudet. Inte hör man många klaga över någons frisyr eller hur långt hår de har. Men om skägg kunde man säga precis vad som helst utan några spärrar. Det har också börjat lugna ner sig. Får jag dumma kommentarer så kan jag ge svar på tal. Beroende på humör så kanske jag försöker sticka hål på fördomarna, eller så säger jag något lika taskigt tillbaka (och du ser ut som en hora med den mascaran, typ).

Fortfarande har jag inget mål med skägget. Jag låter det växa. Det kommer att sluta växa. I genomsnitt växer skägg i två år innan växten avstannar. Sköter man det väl, likväl som att man får i sig bra näring, så kan det växa upp till kanske fem år. Vad som sedan händer vet jag inte riktigt. Men jag tappar enormt mycket skäggstrån, särskilt det som är grått/vitt. Det växer ut igen. Därför har jag olika längd på skäggstråna. Kanske detta är min gräns för hur långt skägg kan bli? Att man tappar skäggstrån vid en viss längd, som sedan växer ut igen? Men tack vare att jag tar selfies hela tiden, så ser jag att skägget totalt sett fortfarande växer från månad till månad. Jag kan inte säga att det saktat ned, men det går i perioder. Längden rör sig kanske inte på ett par veckor, för att sedan under ett par veckor växa något enormt.

Tydligen så har jag gynnsamma gener (som jag inte kände till) vad gäller skäggväxt. Mitt skägg växer med dubbel hastighet, och vi är få som har den ”förmågan”. Jag kan jämföra mig med andra med skägg, och ettårsskägget är dubbelt så stort som för gemene man. Tänk vad man får lära sig! Jag har aldrig haft någon uppfattning kring skägg, hur det växer, hur man sköter om det och så vidare. De där generna utnyttjas tyvärr inte i släkten då jag fortfarande är den ende jag vet som haft skägg. Och kanske det är så att jag trots allt har vikingablod i släkten? I och för sig vet jag inget om släkten tusen år tillbaka, men de senaste femhundra åren har vi vårt ursprung från Skåne och Danmark. Och så har jag den finska grenen, men det verkar inte vara särskilt dominant hos mig när man ser till hårfärg/-kvalitet/-pigment. Min finska släkt ser mest ut som valloner.

Skägg är det bästa som kan hända en man!