Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/jontas.com/public_html/wp-content/plugins/kk-i-like-it/kkDataBase.class.php on line 107
Arbetsdag 2 efter semestern är avklarad. Akutläge har uppstått då så många nu sagt upp sig att jag återgår i helgtjänstgöring var tredje helg. Jag är nöjd med det, för det är så min anställning såg ut när jag började för 16 år sedan. Officiellt slutade jag med helger 2004 men har senaste 12 åren ändå fått hoppa in för att täcka alla vakanser. Under den här perioden har nämligen cirka 20 kollegor slutat som en efter en tagit över min ursprungliga tjänst. Helgarbete är underbart, så jag har aldrig förstått varför ingen vill ha tjänsten. Anledningen till att jag inte fått behålla min tjänstgöring helg beror på att man hävdar att jag behövs på jobbet fler dagar mitt i veckan. Vilket inte stämmer. Jag är mer produktiv när jag arbetar ensam på helger. Jag blir mindre stressad i veckorna även om det är färre dagar. Men det är högst marginellt färre dagar. Eftersom jag nu går över till ett sexveckorsschema så blir det en jämnare fördelning arbete/vila. Preliminärt får jag arbeta helg året ut. Även om tanken är att tre personer tar varsin var tredje helg, så tror jag att jag är den som arbetar mest helg under ett år trots att jag officiellt inte gör det. Och ob-tillägget gör att jag får lite mer betalt, vilket gör andra avundsjuka – jag har högsta grundlönen plus att jag alltså tar en stor bit av ob-kakan.
Annars – vad ska jag säga? Jag får annorlunda arbetsschema vilket gör att jag ska hinna göra fler arbetsuppgifter. Någon gång under hösten så kommer jag att fysiskt flytta till nytt arbetsrum, när är inte klart. Och jag tar från och med över hela rollen som fackombud då den inte längre kommer att delas mellan två. Så där får jag också lite mer att göra. Och så då hamna så långt bort att jag inte kommer att sitta i närheten av verksamheten. Blir detta verkligen bättre? Jag vill inte tänka för mycket på effekter för mig. Vad som är bra eller dåligt. Det har varit dåligt i så många år att alla typer av förändringar bara ger en axelryckning från min sida. Visst, jag är arg, engagerad, försöker vända ut och in på mig själv, men rent konkret försöker jag också förbättra situationen för alla (kollegor, verksamhet och patienter – jag ser inte på mig själv som någon som drar nytta av det).
Nu ska jag bara försöka få ihop alla mina inbokade möten att fungera i kombination med helt nytt schema.
Samtidigt. Jag har varit inställd på att det skulle bli så här, jag har haft det på känn och blev inte överraskad när helvetet i dag brakade loss. Nåja. *axelryckning*
